Ministern som försvann

ledare Sveriges EU-linje påminner om någon som försökt hoppa av tåget men fastnat med jackan i dörrarna. Vi ropar åt de andra att bromsa, alltid lite för sent, och släpas mot vår vilja med genom toppmöten, ministerråd och förhandlingar.

Det är något kusligt som pågår. Visst existerar Hans Dahlgren i fysisk bemärkelse, men att döma av vad han producerar, vad han säger och gör, hade vår EU-minister lika gärna kunnat vara ett förinspelat hologram.

Dahlgren har under sina två år på jobbet aldrig gett uttryck för några egna visioner, åsikter eller idéer. Åtminstone inte några som skiljer sig märkbart från stats- eller finansministerns robotlika upprepningar: budgetar ska krympa, folk på kontinenten ska skärpa sig, Sverige är världsledande i alla grenar.

Inför Europadagen i morgon vore det skönt att kunna lyfta diskussionen ett snäpp. Vad vill Sverige egentligen med sitt EU-medlemskap? Vad är våra politiska visioner för Europa? Det råder ingen tvekan om att unionen utvecklats till något annat än det Sverige gick med i för 26 år sedan. Det är dags att våra politiker tar ställning till framtiden.

Vi vill inte lära av andra eller hjälpas åt.

I Europa händer det saker. Genom EU-kommissionen har medlemsländerna bestämt sig för att låna biljontals kronor tillsammans. Samhällen ska ställa om, Europa ska bli grönt, vi ska återhämta oss från krisen och satsa på digitalisering, teknik, jobb. Krav på ökad jämlikhet har fått gehör och implementeras nu ambitiöst.

Samtidigt som dessa saker diskuteras, klubbas och genomförs, förhåller sig Sverige till dem som någon som försökt hoppa av tåget men fastnat med jackan i dörrarna. Vi ropar åt de andra att bromsa, alltid lite för sent, och släpas mot vår vilja med genom toppmöten, ministerråd och förhandlingar.

Att vilja bli lämnad i fred kan också vara en politisk linje, kanske någon invänder. Sverige driver på så gott det går för en återhållsam budget och ett lagom djupt samarbete med fokus på rätt saker. Det är inte vårt fel att Emmanuel Macron rattar Finlandsfärjan EU som en speedwayförare.

Hade detta varit den svenska regeringens verkliga linje, yttersta vision och dröm, hade det bara varit att sätta igång. Sverige skulle kunna komma med alternativa färdplaner, egna förslag till återhämtningsprogram och utbyten mellan medlemsländerna. Regeringen skulle kunna ta en ledande roll i EU:s klimatarbete, engagera sig i resten av Europas utmaningar och lära av andra.

Men så är det inte. Regeringen engagerar sig inte aktivt i EU-frågor utan protesterar bara mot det andra gör, driver inget utan irriteras bara när andra länder ställer krav på Sverige. Vi vill inte lära av andra eller hjälpas åt. Vi har ingen förståelse för andra medlemsländers utmaningar, åtminstone återspeglas den inte i vår politik. EU-ministern sköter sitt jobb som om han vore förvaltare och låter EU-politiken bli en konsekvens av Magdalena Anderssons strama linje snarare än en gren i sig.

Om man vill få en högt uppsatt politiker att lyssna kanske man inte ska inleda med att ifrågasätta hans existens. Men jag hoppas att Hans Dahlgren blir arg, gaskar upp sig lagom till den stora högtiden och gör ett riktigt visionärt utspel på själva Europadagen i morgon. Jag drömmer om något som skakar om Rosenbad i grunden, får finansministern att sätta kaffet i halsen, låter skälvningarna kännas ända ner till Bryssel.