ledare Gårdagens regeringsförklaring präglades av det 73-punktsprogram som förhandlades fram i vintras. Men det saknas förslag på skolområdet som på allvar skulle bryta segregationen.
Stefan Löfvens regeringsdeklaration präglades av det 73-punktsprogram som förhandlades fram i vintras.
Alla partier som var med på uppgörelsen fick något att ta med sig hem till sina partigrupper. Centern satsningar på landsbygden. Miljöpartiet en rejäl klimatpolitik. Liberalerna hårdare tag i skolan.
Men mer än något annat präglades regeringsdeklarationen av de senaste veckornas brutala mord och det ökande våldet i några av de svenska förorterna. Det är rimligt. Våldet är ett reellt och allvarligt problem och något de flesta pratar om. Det hade varit tjänstefel av Löfven att inte göra det till en huvudfråga.
Han konstaterade bland annat att det ”våld som gängkriminella utövar är ett hot mot människors säkerhet, mot känslan av trygghet i samhället och i förlängningen mot rättssamhället och demokratin. Den hänsynslöshet som visas offren är avskyvärd. Att möta detta hot tillhör statens kärnuppgifter.”
Få områden präglas just nu så tydligt av obalans som skolpolitiken.
Statsministern nämnde också behovet av en dubbel ansats. Det krävs både hårdare tag och förebyggande åtgärder. Men när det kom till konkreta förslag var det en tydlig slagsida åt det förra.
Regeringen ska ge polisen ökade resurser, ger ökad möjlighet till kameraövervakning, enklare tillgång till digitala bevis och krypterad kommunikation samt stärka övervakningen av gränserna. Uppkomsten av parallellsamhällen ska motverkas genom skärpta poliskontroller.
Det behöver inte vara något fel på dessa åtgärder, även om några av dem går att diskutera ur ett integritetsperspektiv.
Men de räcker inte för att komma åt det problem som måste lösas.
Det kom en del förslag även på förebyggande åtgärder. Som att ge kommunerna ett tydligare uppdrag att arbeta i den riktningen. Eller generella åtgärder för att stärka välfärden. Men hur, rent konkret, ska detta förebyggande gå till? Det är mer oklart.
Få områden präglas just nu så tydligt av denna obalans som skolpolitiken. De flesta experter på området är eniga om att det största problemet i skolan är segregationen. Uppdelning av ”dåliga” och ”bra” skolor, ”dåliga” och ”bra” klasser. Systemet har sedan 1990-talet drivits på av en allt tydligare marknadsanpassning. De flesta är också överens om att en mer jämlik skola vore ett bra verktyg i kampen mot marginalisering och gängbildning i utsatta områden.
Men när det kommer till konkreta förslag dominerar Liberalernas agenda, utmejslad under många år av förre partiledaren Jan Björklund. En nationell plan för trygghet och studiero, ett nationellt mobilförbud och möjligheter att införa betyg från årskurs fyra.
Förslaget att satsa mer pengar på ett kunskapslyft pekar i en mer långsiktigt hållbar riktning, liksom ökade satsningar på skolor i utsatta områden.
Det kan verkligen verka utjämnande.
Men det saknas förslag på skolområdet som på allvar skulle bryta segregationen.
Där har 73-punktsprogrammet och Liberalernas och Centerns inflytande, så nödvändigt det nu är, blivit en hämsko på en mer effektiv politik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
