ledare Under söndagen meddelades att Stig Malm avlidit. Under sin tid som LOs ordförande gjorde han med sin bråkighet en hel del för svenska arbetare.

Vad tycker LO?  För 30-40 år sedan var detta en fråga som ofta dök upp i debatten eller i medierna. Centerpartiet hävdade till och med oväntat i en annons i en valrörelse att man tyckte som LO.
Idag efterfrågas inte LO:s uppfattning lika mycket.  Organisationen har tappat medlemmar och inflytande. Och LO har inte en ordförande som Stig Malm, som hade uppdraget 1983-1993, tio år som dominerades av ”Rosornas krig” mellan facket och det socialdemokratiska partiet. Den Malm som nu gått ur tiden av pandemin.

Till LO-ordförandens bedrifter hör att han anklagade regeringen för att ha fejkat en valutakris.

I efterhand är ”Rosornas krig” en bild av hur den socialdemokratiska regeringen med en jättedevalvering 1982 försatte LO i en omöjlig situation.
Företagen jublade, vd:arna tog ut stora bonusar, ekonomin överhettades och löntagarnas intressen trycktes tillbaka. Det var under de här åren som den socialdemokratiska regeringen också vred politiken att antal steg mot ett mer marknadsliberalt synsätt. Mot detta opponerade sig Stig Malm, inte bara i slutna överläggningar med partiledningen, utan i offentligheten.

Börsens ansvarslösa aktörer kallade Malm ”finansvalpar”. Finansdepartementets folk avfärdade han med att ”det inte är några fjuniga departementsråd som ska bestämma den socialdemokratiska politiken”. Valparollen om att ”Sverige behöver en socialdemokratisk regering” upprepade Malm, fast nu med udden mot den regering som han menade inte var särskilt socialdemokratisk.
Att LO och det socialdemokratiska partiet då och då i historien varit urförbannade på varandra är inget ovanligt. Men då ofta kortvarigt och mestadels i slutna rum.
Här blåstes kriget på av närgångna medier, av de stora förändringar i marknadsliberal riktning som låg i tiden och av Stig Malms temperament.
Till LO-ordförandens bedrifter hör att han 1990 anklagade regeringen för att ha fejkat en valutakris för att kunna lägga fram hårda åtstramningar. Sittande partiordförande, som hette Ingvar Carlsson, ville avgå om inte LO-ledningen tog tillbaka anklagelsen. Det tvingades den göra.  En hes och förkyld LO-ordförande fick också framföra sin ursäkt via medierna.

I efterhand kan man förstås tycka att Stig Malm borde ha uttalat sig med mindre bokstäver.
”Malm är den person som förstört mest för svenska arbetare” sa den tidigare partisekreteraren Sten Andersson vid en av dessa offentliga krascher.
Men han gjorde faktiskt med sin bråkighet en hel del för svenska arbetare. LOs medlemstal förblev rätt intakta, när de senare skulle rasa rejält. Och vad LO tyckte fanns ju med i många av TVs kvällssändningar.
Det är det man saknar mest med Malm.  Att få idag ställer frågan: Vad tycker LO? Att LOs hjärtefrågor – som de växande klyftorna och hänsynslösa anställningsformer –  bara finns med i debattens marginal.
Dessa borde kunna hamna mer i centrum, utan att det ska behöva utbryta ett nytt ”Rosornas Krig”.