En majoritet av riksdagen vill nu öppna Säpos så kallade Stasiarkiv. Bara Moderaterna håller mot. För en gång skull har de rätt.
För någon månad sedan kom historikern Birgitta Almgrens bok ”Inte bara spioner”, om hur östtyska informanter arbetade i Sverige. Som forskare hade hon fått tillgång till Säpos uppgifter, men med stränga villkor: inga namn. Hennes bok utlöste starka begär att få se varje enskild Stasiinformant gråta i teve.
Nu verkar alla springa i flock. Alla vill läsa vilka de var. Det finns anledning att tänka efter och ställa den enkla frågan: Varför?
Almgren gjorde en första beskrivning. Det finns säkert mer att upptäcka. Hon belyste en verksamhet många undrat över. Den ökade vår kunskap. Men varför behöver vi namnen? Det viktiga för att kunna förstå är ju mönstren, strukturerna, arbetssätten. Att fler forskare ska få tillgång till arkiven är ett naturligt önskemål.
Men inget hållbart argument har synts om varför arkiven ska öppnas för journalister och vanliga medborgare. Det finns inget allmänintresse i att se deras namn på långa listor i Expressen. Det är en förväxling av allmänintresse och nyfikenhet. I värsta fall en längtan efter offentliga skamceremonier.
Socialdemokraten Sven-Erik Österberg motiverar kravet på öppna arkiv med att ”Det skapar en slags klarhet”. Vad betyder ”en slags”?
I Östtyskland öppnades Stasis arkiv under reglerade former. Där präglade angiveriet varje människas livsvillkor i den totalitära staten. Öppenhet var förutsättning för fortsatt tillit mellan medborgarna. De som i Sverige arbetade för Stasi skadade säkert enskilda exiltyskar, men deras verksamhet framstår som ganska obetydlig. Säpo kände till och bevakade dem. Men de åtalades inte.
Att skydda deras namn är därför en grundläggande princip i en rättsstat. På fråga från Jimmie Åkesson svarade Fredrik Reinfeldt så här i Riksdagen (27 oktober):
Jag vill dock påpeka att de är just utpekade […] Det gör att den som nämnts där, kanske ibland bara av misstag, på detta sätt i efterhand kan misstänkliggöras om vi bryter en mycket stark sekretess som har varit en del av en svensk rättstradition. Helt plötsligt kan människor alltså bli utlämnade på grund av vad som möjligen har varit ett rent godtyckligt förfarande.
Med andra ord: vi kan inte lita på Säpo. Ingen vet om de utpekade var skyldiga, kanske dubbelinformanter eller utsatta för utpressning.
Det kommer att komma en skulddebatt om Sveriges förhållande till Sovjetkommunismen, ungefär som den om neutralitetspolitiken under andra världskriget. Där kommer regeringar och näringsliv granskas. Att få ut namnen på Stasis informanter är syndabockspolitik i väntan på den stora debatten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
