Liv och död gör högern till välfärdskramare

Ledare Efter att livmodern brustit under graviditeten, hennes dotter fötts tolv veckor för tidigt och därför under en lång period varit inlagd på sjukhus har Annie Lööf fått se den offentliga vården för vad den är. Livsviktig för både individ och samhälle.

I ett avsnitt av Expressens podd Verkställande utskottet tas Anders Borgs något oväntade insikt om välfärdssystemets fördelar upp som en föraning om vart Annie Lööf kan vara på väg nu när hon är tillbaka i politiken efter nio månaders föräldraledighet.

Hur kunde Anders Borg, någon som nyss var libertarian, förvandlas till en sosselik statskramare, vars högsta önskan var ordning och reda i statens finanser? Jo, är Borgs eget svar, först när han själv fick barn kunde han se den svenska välfärdsstaten för vad
den var. Och halleluja, han tyckte om det han såg.

En inte alltför avancerad gissning är att Annie Lööf nu börjat resonera likadant. Efter att livmodern brustit under graviditeten, hennes dotter fötts tio veckor för tidigt och därför under en lång period varit inlagd på sjukhus har Annie Lööf fått se den offentliga vården för vad den är. Livsviktig för både individ och samhälle.

Centerpartiets och Annie Lööfs stora brist är att de är besatta av sänkta skatter, även de som inte ger någon bevisad effekt. Som en repad vinylskiva tjatas det ständigt om att arbetsgivaravgifterna för unga ska minskas.

Kanske blir det just vård- och omsorgsfrågorna som för Centerpartiet och Socialdemokraterna närmare varandra.

Denna gång är budet 11,5 miljarder kronor, vilket är en enorm kostnad för staten. Hur menar Centerpartiet att exempelvis vård och äldreomsorg ska gynnas av denna skattereform?

Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro, intervjuades i TV4 i måndags med anledning av att 30 sjuk- och undersköterskor i Stockholm har sagt upp sig. Hon ser ett tapp i hela landet och menar att man måste börja värdera kunskapen hos personalen. Börjar inte vårdpersonalen värderas högre, i lön såväl som i minskad arbetsbörda, är risken att de tappar förtroendet för både arbetsgivare och politiker. »Man kan klappa händer, men vi behöver annat« sammanfattar hon krasst. Och hon har helt rätt.

Det är lätt att säga att det svenska välfärdssystemet är något vi ska vara stolta över, men då måste man också förstå att om det inte ska krackelera, måste skola, vård och omsorg få kosta pengar. Utan en skattefinansierad välfärd, kan vi glömma att det är människor med störst behov som får först får vård. Vi ser redan nu att det snarare är de med störst plånbok som behandlas.

I våras konstaterades i en rapport av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar går före i kön och får vård snabbare, inte för att deras sjukdomstillstånd kräver det, utan för att de har kunnat köpa sig fram. I en DN-intervju säger Annie Lööf att »När det verkligen bränner till privat, då är det hälsa och liv som spelar roll. Att det finns tillräckligt med resurser i vården och omsorgen. Att vi har politiska ledare som tar ansvar. Det tar jag med mig till politiken. Jag vill fokusera på det som är viktigt på riktigt.«

Det är bara att gratulera att Annie Lööf fått nya insikter om vården och vad som är viktigt i livet. Hon kommer troligtvis inte att sluta tro på skattesänkningarnas helande effekt på samhället, men hon har förstått att välfärden måste värnas och stärkas. Och den måste få kosta.

Det betyder att det måste gå att hitta en gyllene medelväg även för Centerpartiet, särskilt om Socialdemokraterna tycks vara en mer trolig framtida samarbetspartner än Moderaterna. Kanske kommer partiledaren Annie Lööf visa sig pånyttfödd som en försvarare av vårt välfärdssystem, nu när samhällsmedborgaren Annie Lööf fått uppleva svensk sjukvård inifrån. Kanske blir det just vård- och omsorgsfrågorna som för Centerpartiet och Socialdemokraterna närmare varandra.

Coronapandemin har ställt mycket på sin spets, inom en rad olika områden, men den har också visat att omställning är möjligt. Kan resten av samhället ställa om, kan nog även Annie Lööf göra det.