Susanna Kierkegaard beklagar Nordmakedoniens dåliga tajming när det gäller anslutning till EU. (Bild: Wikimedia Commons)

EU-krönikan Nordmakedonien och Albanien har uppfyllt de krav som EU ställt på dem, och borde få ta nästa steg för att bli medlemmar. Men dessvärre har de två länderna istället råkat hamna i skottgluggen för slaget om EU:s framtid, skriver Susanna Kierkegaard. 

Den franska presidenten skapade dålig stämning. Anonyma diplomater som var på förra veckans EU-toppmöte vittnar för Politico om “mycket, mycket ilskna diskussioner”. Övriga länders ledare ska ha gaddat ihop sig mot Emmanuel Macron i sina försök att få honom att ändra sig.

Men Macron stod fast vid sin övertygelse. Han ville inte låta varken Nordmakedonien eller Albanien ta nästa steg mot att bli EU-medlemmar. Att en majoritet var för detsamma hjälpte inte, eftersom beslutet krävde enhällighet. Och Macron hade bestämt sig. Han vill göra om hela processen för hur man söker medlemskap i grunden, och tänker inte låta varken Nordmakedonien eller Albanien komma närmare ett sådant tills det är gjort.

Med Storbritannien på väg ut ur EU förändras maktbalansen mellan medlemsländerna. Det framstår allt mer som att Macron försöker ta på sig ledartröjan, genom att radikalt förespråka en djupare integrering mellan länderna. Det syns kanske särskilt i de pågående budgetdiskussionerna, där Frankrike högljutt försöker få fler att bidra mer. Nu påverkar det alltså även EU:s relationer till kandidatländer.

I efterhand har den stora, snabba anslutningen av så många länder väckt eftertanke.

Bortstötandet av Nordmakedonien och Albanien skapar fler problem. För det första bryter EU ett löfte till kandidatländerna. De båda har uppfyllt de krav som EU ställt på dem, och borde därmed ha rätt att gå vidare till nästa steg i anslutningsprocessen. Nordmakedonien har gjort stora uppoffringar – landet har till och med bytt namn för att blidka grannen Grekland och få en chans till medlemskap. Båda länderna hjälpte EU under flyktingkrisen 2015. Genom att bryta sitt löfte bäddar EU för försvagat förtroende från tredjeländer i framtiden.

För det andra ger EU nu andra aktörer chansen att öka sitt inflytande på västra Balkan. Kina, Ryssland och Turkiet skulle nog gärna knyta länderna till sig. Detta skulle knappast gynna det demokratiska Europa i längden. EU-kommissionens avgående ordförande Jean-Claude Juncker kallade den förra veckans beslut ett “allvarligt misstag” och kritiker menar att detta skulle kunna leda till en destabilisering av västra Balkan.

I grunden handlar konflikten om mer än Nordmakedonien och Albanien. De två länderna har råkat hamna i skottgluggen för slaget om EU:s framtid. Frankrike vill ha ett hårdare sammanknutet, mer likriktat EU, i vilket medlemmarna satsar stort på samarbetet. Där finns inte plats för nya tillskott.

Allt sker förstås med Brexit i bakgrunden. Även om den brittiska röran i nuläget inte verkar ha inspirerat fler länder, vill man förstås undvika framtida utträden ur unionen. Brexitkampanjen väckte starka känslor med sina falska påståenden om att Turkiet snart skulle gå med i EU, och insinuationer om att 76 miljoner människor (hela landets befolkning) då skulle resa till Storbritannien. Det är inte omöjligt att Macron nekar de nya länderna inträde med vårens kommande franska lokalval i åtanke – kanske hoppas han undvika att ge sina högerpopulistiska motståndare ammunition liknande den som användes i Storbritannien.

De senaste stora utvidgningarna av EU skedde 2004 och 2007. I första omgången blev Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern medlemmar. Därpå följde Bulgarien och Rumänien.

I efterhand har den stora, snabba anslutningen av så många länder väckt eftertanke. Å ena sidan var det bra att stärka banden mellan öst och väst efter kalla krigets slut. Å andra sidan, påpekar en del, kan det ha gått lite väl fort. Både Polen och Ungern har de senaste åren utvecklats i antidemokratiska riktningar. Korruption och diskriminering av romer i Rumänien har upprört andra medlemsländer dit medborgarna reser för att tigga.

Att, som Emmanuel Macron föreslår, se över processen för nya EU-medlemskap behöver inte vara en dålig idé. I nuläget får kandidatländer miljoner euro för att göra sig redo att gå med i EU. Bidragen går till allt ifrån sådant som att öka den politiska transparensen och stärka rättsstaten, till att bygga ut goda transporter och utjämna skillnader mellan stad och land. I vissa fall undrar man om pengarna verkligen används väl – Turkiet har till exempel fått över 3 miljarder euro i bidrag till detta 2014-2020, samtidigt som man rört sig i en mer auktoritär riktning.

EU borde ta sin möjlighet att bidra till demokrati, transparens och välstånd på större allvar. I det ingår kanske att skärpa processen för kandidatländerna. Men framför allt bör man hålla sina löften till de länder som faktiskt försöker göra rätt.