Nobelpristagare och oppositionens budgetförslag samsas i nyhetsflödet, och det finns ett samband. I valbåset 2014 lär väljarna ha svårt att nämna ett enda konkret förslag ur S-skuggbudgeten från 2011. Och att om tre år rabbla upp namnen på rymdforskarna som delar på 2011 års Nobelpris i fysik? Troligtvis lika besvärligt för de flesta av oss.
Men att presentera en budget i opposition är inte rymdforskning. Miljöpartiet lyckades riktigt skapligt. Att MP:s ekonomiska talesperson Per Bolund förespråkar platt skatt i en antologi utgiven av Almega devalverar hans trovärdighet i våra progressiva ögon. Men när den gröna motionen presenterades gjorde han ett kompetent intryckt.
Budskapet var tydligt: Skatten på arbete ska sänkas, skatten på miljöförstörande verksamheter ska öka. Krydda med lite småföretagarpolitik och fram tonar bilden av ett mittenparti som bryr sig om såväl framtiden som samhällets utsatta.
I det som till slut blev socialdemokraternas budgetmotion finns hedervärd skåpmat (reparera a-kassa och sjukförsäkring), halvfräscha satsningar (utbildning, infrastruktur, bostadsbyggande) samt intressanta idéer (samverkan stat och näringsliv, utredning om att ”påreglera” marknaden, urban tillväxt). Samt en olycklig bieffekt; höjda arbetsgivaravgifter leder till ökade kostnader för kommuner och landsting i storleksordningen 3-3,5 miljarder kronor.
Men om det är något som väljarna kommer att minnas av veckan som gick, är det en litteratur- eller fredspristagare samt att sossarna alltjämt verkar vara lika navelskådande som när de skulle välja partiledare.
Vi har tidigare påpekat att S nu måste fråga sig om de vill vinna nästa val. I så fall bör de ställa sina vagnar i cirkel och skjuta utåt, i stället för att först bygga upp förväntningarna på en budget och sedan applicera Libyentakterna inför dess presentation.
Juholt måste vinna förtroende vad gäller ekonomisk politik och han måste framstå som en trovärdig statsministerkandidat. Därför är haveriet i en fråga som rör just ekonomi och ledarskap så allvarligt. Det finns flera lärdomar för S-toppen att reflektera över.
Att inte ha ett fullbemannat ekonomiskt kansli när en budget ska skrivas straffar sig. I synnerhet om mycket av reformutrymmet tecknas in på förhand i partiledarens målande tal. Att presentera ett förslag utan en av den svenska modellens grundbultar, en värdig a-kassa, leder inte till ett ”vänsteruppror”. Det ogillas av de flesta progressiva.
Allt måste inte göras i en låtsasbudget som aldrig blir verklighet. Använd den till att markera de områden där du vill signalera förnyelse, samt det område där konflikten mot huvudmotståndaren ska byggas. Då krävs mer än en halvmesyr om rut- och rotavdragen som ogillas av såväl förespråkare som motståndare.
Ingen kräver att en oppositionsbudget ska föra tankarna till ett Nobelpris i ekonomi. Men att lära av årets misstag är en absolut nödvändighet om S vill ha uppmärksamhet för sin politik, och inte interna läckor och organisatoriska brister.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
