Krönika Förutom den problematiska ansatsen att försöka sätta en prislapp på människor, är det missvisande att mäta en grupps samhällsekonomiska effekt enbart genom plus och minus i statsbudgeten. Det skriver Elinor Odeberg.
Det har knappast undgått någon att Ulf Kristerssons regering vilar på Sverigedemokraternas mandat. Det har heller inte undgått någon att Sverigedemokraternas raison d’être är deras hat mot invandrare. Detta tar sig nu in i nationalekonomins finrum – senast som ett uppdrag till Konjunkturinstitutet om att kartlägga ”migrationens samhällsekonomiska effekter”, där resultaten också skulle ”brytas ner på en genomsnittlig individ och redovisas efter ursprungsland”.
Missvisande
Uppdraget var med andra ord en talepunktsbeställning, vilket blev tydligt när Svantesson (M) och Sjöström (SD) kommenterade KI:s rapport när den släpptes. Det som stod i centrum för analysen var transfereringar kontra skatteinbetalningar – den så kallade offentlig-finansiella nettoeffekten. Enligt detta sätt att räkna har invandringen bidragit negativt till de offentliga finanserna sedan 1990-talskrisen men på senare år vänt till ett positivt bidrag, med stora skillnader beroende på skäl och tidpunkt för migration. Ju längre vistelsetid, desto större sannolikhet att komma ikapp vad gäller språk och etablering på arbetsmarknaden.
Förutom den problematiska ansatsen att försöka sätta en prislapp på människor, är det missvisande att mäta en grupps samhällsekonomiska effekt enbart genom plus och minus i statsbudgeten. KI har varken tagit med effekter på BNP eller produktivitet av invandring. Även om en viss grupp ”får ut mer” än den betalar in till statskassan, kan den ändå vara positiv för tillväxten eftersom ekonomin som helhet växer. Särskilt som lågavlönade eller personer som är beroende av transfereringar konsumerar upp mycket av sin inkomst.
Forskning pekar på att invandring (även invandring av lågkvalificerade grupper) kan höja produktiviteten genom att de ”trycker upp” inrikesfödda i inkomststrukturen, men att invandring (i synnerhet av högutbildade) stärker humankapitalet i ett land. Vinsterna med invandring har ekonomhistorikern Tony Johansson utvecklat i en rapport för Katalys samt i podden Pengar och Politik, och även Arena Idés tidigare chefsekonom Sandro Scocco i rapporten ”900 miljarder skäl att uppskatta invandring”.
Mer kostsamt
Av naturliga skäl är flyktingmottagande mer kostsamt, vilket dragit ner snittet för helheten, medan arbetskraftsinvandring är på plus. Men trots detta, och trots att Sverige stod för det mest omfattande flyktingmottagandet i förhållande till befolkningsstorlek i Europa under flyktingkrisen 2015, bidrar gruppen utrikesfödda som helhet mer positivt till de offentliga finanserna än vad inrikesfödda gör. Det beror på att många invandare kommit till Sverige i arbetsför ålder, och att de heller inte får ut lika mycket från pensionssystemet som inrikesfödda. Bland annat eftersom det krävs 40 års vistelsetid i landet för att få full garantipension.
Länder som Finland, Italien och Sydkorea blickar avundsjukt på Sveriges demografi. Tack vare invandringen har Sverige lyckats kompensera för låga födslotal som hämmar stora delar av västvärldens ekonomiska utveckling och därigenom förbättrat sin försörjningskvot. Men fortsätter Sverige på den nu inslagna vägen med ett av Europas stramaste regelverk för asylinvandring, kommer denna gynnsamma demografi snart att växa bort. Om detta talar regeringen mindre högt.
Det största skälet till att KI:s rapport, eller snarare själva beställningen som sådan, leder debatten fel är att utrikesföddas tidigare negativa nettobidrag inte i huvudsak beror på att de får ut så mycket mer genom bidrag och välfärdstjänster i relation till den inrikesfödda befolkningen (till och med mindre om pensionärer jämförs utifrån födelseland), utan det beror snarare på att skatteinbetalningarna är lägre jämfört med den inrikesfödda befolkningens skatteinbetalningar, eftersom gruppen generellt sett har lägre inkomster. Förklaringen är alltså att utrikesfödda är överrepresenterade i låglöneyrken, och i arbetslöshet.
Slagträ i debatten
I äldreomsorgen är fyra av tio anställda utrikesfödda. Nästan alla faller under nettominus-strecket, helt enkelt för att lönerna är för låga. Betyder det att äldreomsorg inte bidrar positivt till samhällsekonomin? Indirekt, att omsorgsbehövande äldre inte är värda att tas om hand? Vilken grupp är näst på tur att pekas ut som tärande?
Problemet med KI:s rapport är förstås att den är tänkt att användas som slagträ i debatten, och inte för att nyfiket ta reda på vad som är framgångsfaktorer bakom en lyckad integration och vilka utmaningar som föreligger vid etablering av utrikesfödda på arbetsmarknaden. Vilket är synd, för det finns mycket som vore intressant att gräva vidare i – exempelvis de stora regionala skillnaderna i utfall för invandrargrupper med likartade förutsättningar. Men det övergripande räknesättet målar ut stora delar av inte bara den invandrade befolkningen, utan alla som arbetar hårt inom vår gemensamma välfärd – som vårdbiträden, barnskötare och lokalvårdare – och i andra serviceyrken men till låga löner, som minusposter för samhällsekonomin.
Vi kanske enligt denna räknelogik ska ledas att tro att det skulle leda till bättre ekonomiska utfall om kvinnor utvandrade, eftersom kvinnors nettobidrag är lägre än mäns? Det är förstås ett absurt tankesätt. Men av någon anledning är det okej när det gäller invandrare, i synnerhet människor som flytt krig och förtryck. Vad säger det om vår samhällsdebatt?
Elinor Odeberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
