KD ser inte ojämställdhet som ett problem

Ledare I Ebba Buschs verklighet är det statsministern som bestämmer när kvinnor ska sluta amma för att gå tillbaka till arbetet, och tvingar stackars pappor in i hemmet för att ta hand om sina barn. Samtidigt tror jag Kristdemokraterna är något på spåret. Något som vänstern missar.

Att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch inte är så förtjust i menskonst är inget nytt. I Buschs Sverige verkar det vara allmänt förekommande att feminister målar menstavlor men nu får det vara nog! Nu ska vi diskutera riktiga och viktiga frågor, som utgår från verkligheten.

I Buschs verklighet är det statsministern som bestämmer när kvinnor ska sluta amma för att gå tillbaka till arbetet, och tvingar in stackars pappor in i hemmet för att ta hand om sina barn.

Ursäkta den raljanta tonen, men detta börjar bli rätt tjatigt.

Men för all del, låt oss prata om verkligheten, detta begrepp politiker så gärna vill företräda. I verkligheten är sjukskrivningstalen för kvinnor skyhöga och det beror ofta på två saker: att de arbetar under dåliga arbetsförhållanden samt att de sköter det obetalda hemarbetet.

Man får ju faktiskt göra vad man vill, men frågan är vad staten ska betala för?

I verkligheten tar kvinnor nästan all föräldraledighet och vabbande. I verkligheten tar män ut sin föräldraledighet under sommaren och hänvisar till att de är oersättliga på sitt jobb. I verkligheten möts många män av en oförstående arbetsgivare som fortfarande tycker att det inte är mansgöra att ta hand om barn, trots att det är en lagstadgad rätt.

I verkligheten är kvinnor så ekonomisk beroende av sina män att de inte har råd att separera. I verkligheten pratar barn hellre med »ingen« än med pappa om sina problem. I verkligheten ångrar män på sin dödsbädd att de inte tillbringat mer tid med sina barn.

Jag kan redan nu säga vad som kommer att ske framgent om vi fortsätter i samma hjulspår: kvinnors sjukskrivningar kommer öka ännu mer, män få ännu sämre relation till sina barn och inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män kommer att öka. Det enda som har ökat mäns uttag av föräldraledighet är dessa så kallade »kvoteringar« (som inte är kvoteringar om man ska vara noga). Men jag tror inte Kristdemokraterna tycker detta är något problem.

Vill mammor vara hemma så ska det få vara hemma! För all del, säger jag. Man får ju faktiskt göra vad man vill, men frågan är vad staten ska betala för? Jag försöker begripa hur det år 2020 kan vara radikalt och upprörande att tre månader (jag upprepar: tre månader av ditt liv) är reserverade åt den ena föräldern (i de fall där det finns två). Och helt ärligt känner jag att vi har större politiska problem än att män (i de familjer där det finns en man) ska vara hemma med sina barn i tre månader.

Ingen, inte ens Stefan Löfven, tvingar en enda stackars pappa in i hemmet om han inte vill. Vad däremot samhället säger är att »hej, vi tror det skulle vara bra om pappor också fick en bra relation med sina barn«.

Samtidigt tror jag Kristdemokraterna är något på spåret. Något som vänstern (inklusive jag själv uppenbarligen) missar i vår iver att likna Bush vid ett 50-talsivrare. För jag tror att det Kristdemokraterna lyckas med är att de når en nerv som är känslig: föräldranerven.

Jag tror många önskar mer tid med sina barn och mer tid att vårda våra relationer. Det är inte en slump att fler och fler önskar se förkortad arbetstid. Människor pressas in i ett samhälle som gör oss sjuka: där vi ska stressa på jobbet, i hemmet och i livet i största allmänhet. Men ojämställdhet är inte lösningen på detta. Tvärtom.

Ett ojämställt uttag av föräldraledigheten och vabbandet sätter stora spår i inkomst och pension, men också i våra relationer och vår hälsa. Det är oerhört sorgligt. För det behöver ju faktiskt inte vara så.