Slående tysk parallell till Sverigedemokraterna

Håkans hörna Skillnaden mellan SD och tyska AfD är en grad- snarare än artskillnad.

Hur hänger helgens delstatsval i Sachsen-Anhalt ihop med det svenska valet en vecka senare?

I båda fallen står ett högerpopulistiskt parti på tröskeln till regeringsmakten.

Här hemma kämpar Jimmie Åkesson för att få upp Sverigedemokraternas valresultat. Det har sett lite magert ut. Opinionsmätningar har tytt på att väljarstödet för första gången i partiets historia skulle kunna minska i ett riksdagsval; i alla tidigare val från partiets bildande har SD ökat.

Jimmie Åkesson sa i början av valrörelsen att Sverigedemokraternas väljare inte gillar ”samarbetet med de borgerliga partierna”, eftersom SD inte är något borgerligt parti. Kanske något att fundera över för borgerligheten.

Delat proryska inlägg

De tre gamla borgerliga partier som sitter i Tidö-regeringen har ju närt förhoppningen att Sverigedemokraterna skulle transformeras till ett vanligt borgerligt parti. Och visst har Sverigedemokraterna försökt få bort medlemmar som gett uttryck för antisemitism och extrema åsikter. Men de har ju hela tiden en tendens att dyka upp igen närmast kontinuerligt – i en strid ström kommer nya avslöjanden, avhopp och uteslutningar.

Det finns en hel del sverigedemokratiska vildar i riksdagen. Senast i dagarna har det avslöjats att en SD-anställd delat proryska inlägg på sociala medier.

Innebörden i Åkessons uttalande att Sverigedemokraterna har en annan historia, andra rötter och andra politiska mål än borgerligheten har också en annan förklaring. Partiet balanserar ju hela tiden mellan normalisering och radikalisering i ett försök att hålla ihop sin väljarkoalition. Inte minst i valrörelser blir partiet mer konfrontativt. Och det gäller förstås även årets valkampanj.

Det handlar om att appellera till väljare som riskerar att bli kvar i soffan på valdagen. Men Åkesson är också orolig för att SD-väljare ska välja att rösta på andra alternativ på högerkanten, varav en del är rena avsöndringar från det egna partiet. Som ”Alternativ för Sverige”. Ett annat exempel är “Örebropartiet”, som faktiskt kan få över 12 procent av rösterna i Örebro län, och därmed erövra ett mandat i Sveriges riksdag.

Partiet är en ”one man show”. Partiledaren Markus Allard började som vänsterpartist, men uteslöts, och bildade Örebropartiet 2014. Han förenar vänster- och högerpopulism, nationalism och marxism.

Sverigedemokraternas konfrontativa valrörelse handlar inte minst om att inte tappa de väljare som kan gå till de här partierna. Nigel Farage har samma problem i Storbritannien, där ”Reform” har tappat väljare till utbrytarpartiet och mer extrema ”Restore Britain”. Det är också bakgrunden till att ingen i SD:s partiledning egentligen har något att invända mot Richard Jomshofs antimuslimska bokturné. Och Jimmie Åkesson själv lovar att benåda en förtalsdömd. I USA har ju Donald Trump benådat sina vänner.

Hållit till i demokratins tassemarker

Alternative für Deutschland (AfD) bildades 2013 av ett antal nationalekonomer av hög rang, som gillade fria marknader, men som var emot euron men accepterade EU. Tänk svenska Junilistan som en parallell.

Men professorerna lämnade partiet när nya medlemmar vällde in. En del kom från den politiska undervegetationen på högerkanten som aldrig tidigare i modern tid haft någon plattform att tala om. Tyskland har också med stöd i grundlagen förbjudit åtskilliga nazianstrukna partier och organisationer under efterkrigstiden.

I AfD öppnade sig nu en möjlighet för många av de som alltid hållit till i politikens och demokratins tassemarker att förverkliga sina radikala idéer.

De stora flyktingströmmarna i mitten av 10-talet ledde också till omfattande folkliga protester mot invandringen, särskilt om den kom från muslimska länder. Då bildades Pegida (”Patriotiska européer mot islamiseringen av västvärlden”), med rötter i Dresden, organisationen bör beskrivas som rasistiskt och högerextremt.

Man kan nog säga att AfD i någon mening omformades till det partipolitiska uttrycket för den här folkliga mobiliseringen mot invandring i allmänhet och muslimska invandrare i synnerhet. En lucka i historien öppnades för den här tidigare perifera och splittrade extremhögern.

Inte försökt bli rumsrena

Till skillnad från Sverigedemokraterna har AfD inte försökt bli rumsrena, utan leker med uttryck och symboler från nazitiden på ett medvetet och explicit sätt. Särskilt radikalt är partiets företrädare i några delstater i östra Tyskland. I Thüringen fick partiet nästan 33 procent i delstatsvalet för ett och ett halvt år sedan. Där leds partiet av Björn Höcke; en domstol har konstaterat att han kan kallas fascist. Weimar som ligger i Thüringen har gett namn åt den demokratiska republik som tog form efter första världskriget, för där undertecknades 1919 den demokratiska parlamentariska författningen, som fortlevde tills Adolf Hitler utnämndes till rikskansler i januari 1933.

Och inför söndagens val i Sachsen-Anhalt pekar opinionsmätningarna på att AfD kan få en bra bit över 40 procent, och kanske till och med få egen majoritet och bilda regering på egen hand i delstaten.

Partiets toppkandidat Ulrich Siegmund är en ung, driftig och karismatisk politiker. Men han är också högerradikal. Der Spiegel placerade honom för några veckor sedan på sitt omslag med rubriken ”Den farligaste mannen i Tyskland”. Med tanke på partiets framgångar i hela Tyskland kan han mycket väl bli AfD:s kanslerkandidat i nästa tyska federala val. Han var visserligen medlem i kristdemokratiska CDU innan han gick till AfD 2014. Men Der Spiegel skriver att hans politiska historia inleddes i en organisation som sedan förbjöds, ”Heimattreue Jugend” (Fosterlandstrogen ungdom).

Flera andra personer i ledningen för AfD i Sachsen-Anhalt har samma bakgrund, och var aktiva där tillsammans med Siegmund.

Etnonationalism

På pappret är AfD alltså ett radikalare parti än SD. Men det är, menar jag, mer en fråga om en grad- än en artskillnad.

I båda fallen representerar de här partierna etnonationalism och invandringskritik, de ställer krav på massiva utvisningar. ”Remigration” har blivit ett begrepp på den högerradikala kanten. Klimatförnekelse är ett annat förenande drag. Kritiken mot public service går ut på att medierna ljuger medan alternativmedierna säger sanningen. AfD vill avskaffa delstatens public service. Skolan ska fostra medborgarna i nationell anda, genusperspektiv ska tas bort. Föreningar som inte stödjer en nationell agenda ska berövas offentligt stöd. Tjänstemännens oväld ifrågasätts. Universiteten ska underordnas politiska prioriteringar. AfD vill ha en patriotisk kulturpolitik, och inga pengar ska längre gå till ”antitysk konst och kultur”. Kyrkornas ekumeniska flyktingstöd ska förbjudas. Och så vidare. Och så vidare.

Parallellerna till Sverigedemokraternas agenda är förstås uppenbar och slående.

Korståg mot Bauhausskolan

För några år sedan gjorde min hustru och jag ett slags privat studieresa till Weimar och Dessau, bland annat för att lära oss mer om Bauhausskolans historiska rötter. Weimar är något av en borgerlig idyll, men var inte bara Goethes hemvist och Weimarrepublikens födelsestad. Här etablerades allra först den funktionalistiska Bauhausskolan.

AfD har inlett ett korståg mot Bauhausskolan, som i partiets ögon representerar en ”modernistisk irrgång”. Kopplingen till 30-talet är skrämmande och talande. Först motade konservativa krafter bort Bauhaus från Weimar. Den flyttade och blomstrade sedan i Dessau som ligger i Sachsen-Anhalt. Dessau var en industristad, och här kunde skolan blomstra i samverkan med industrialiseringen och arbetarrörelsen. Den medverkade till att bygga flera bostadsområden, som i dag besöks av turister från hela världen. 1932 fick skolan flytta igen, nu hade nazisterna tagit makten lokalt och tvingade bort Bauhausskolan, som en kort tid var belägen i Berlin. Men när Hitler tog makten upplöstes Bauhausskolan och spreds över världen i ett slags arkitektonisk diaspora.

I vår tid har AfD protesterat mot det stora Bauhausmuseet i centrala Dessau. Man kan fundera på om det kommer att stängas eller förtvina om AfD tar makten. Den historiska dimensionen är förstås slående och oroande. Många i Bauhausskolan var för övrigt judar. AfD vill hellre se ”tyska” hus. Här i Sverige har Sverigedemokraterna slagit ett slag för ”Sverigehuset”, ett falurött trähus som hämtat från Bullerbyn. Inget ont om trähus eller Falu rödfärg. Men städerna och byarna mår i min värld bättre av pluralism.

Men det är ju just pluralismen som skär sig med den högerpopulistiska världsbilden.

Vill avsluta Ukrainastödet

Man kan fundera på hur mycket DDR-historien spelar in i det här sammanhanget. AfD i den här delen av Tyskland spelar medvetet på ett slags östidentitet. DDR hade inga invandrare att tala om. Och det är här Pediga föddes och AfD har hittills fått störst stöd i östra Tyskland. I delstater i före detta Östtyskland är förståelsen för Kremls argument vanligt förekommande.

Hela AfD vill avsluta såväl det tyska stödet till Ukraina som sanktionerna mot Ryssland. Många tyskar, särskilt i den östra delen och inom AfD, är kritiska till USA. Även Sverigedemokraterna flörtade en hel del med Ryssland innan kriget i Ukraina; Putin styr ju ett nationalistiskt och konservativt välde. Detta ställer nya och svåra frågor till de andra partierna i Tyskland. I praktiken är AfD proryskt.

Om partiet vinner makten i Sachsen-Anhalt handlar det exempelvis om hur regeringen i Berlin ska hantera säkerhetsinformation som delas med lokala myndigheter. Vad gör ett parti med nära relationer till Kreml i så fall? Redan nu talas om att Nato inte kan ha trupper placerade i Sachsen-Anhalt. Kommer AfD:s lojalitet med Moskva bli viktigare än relationerna till Berlin?

AfD:s framgångar i Tyskland är uppseendeväckande. 2025 fick partiet nästan 21 procent i valet till förbundsdagen. Sedan har det bara ökat, som i Sachsen-Anhalt.

Samtidigt krisar koalitionen mellan kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD. Koalitionen är ett politiskt tvångsäktenskap. Först och främst har kanslern och kristdemokraten Friedrich Merz inte imponerat och ifrågasätts nu öppet i sitt parti CDU. Merz framstår som arrogant och i avsaknad av fingertoppskänsla. Kanske styr han som en verkställande direktör snarare än en politiker, han har ju varit många år i näringslivet. Efter att ha suttit i koalitioner sedan 1998 (med undantag för en mandatperiod), mestadels som junior partner, är SPD en skugga av sitt forna jag. SPD:s stöd i arbetarklassen har dalat, AfD har tagit en stor del av SPD:s tidigare kärnväljare. SPD och CDU har turats om att regera sedan 1949. De var Västtysklands stora ”Volksparteien”. Håller folket på att träda in i AfD i stället? Eller kan de gamla folkpartierna återuppväckas ur sin dvala?

Stora ekonomiska problem

I grund och botten har AfD vunnit stöd på grund av missnöjet med migrationen, särskilt efter 2015. Men ovanpå detta har Tyskland stora ekonomiska problem. Visserligen drev CDU och SPD igenom en reformering av den så kallade skuldbromsen för att möjliggöra lånefinansiering av investeringar i infrastruktur, klimatomställning och försvar.

I övrigt går det knackigt.

Den tyska ekonomin har inte växt de senaste sju åren. Pandemin, inflationen, ökade el- och bränslepriser, kriget i Ukraina och nu i Iran har varit förödande för den tyska ekonomin och därigenom hela det tyska samhället. Den tyska industrin har länge varit en viktig motor i den tyska ekonomin, ja i hela EU. Nu konkurrerar de kinesiska elbilarna ut de tyska bilarna. De är billigare och bättre. Och backas upp av den kinesiska staten som under kommunistpartiets ledning kan mobilisera enorma skalfördelar och har en obegränsad tillgång till kapital. De senaste åren har upp emot 350 000 industrijobb försvunnit i Tyskland; varje månad tappar Tyskland nu ytterligare cirka 15 000 arbetstillfällen i industrin.

Det är kanske inte konstigt att det skälver i det tyska samhället, och det politiska systemet skakar. Ekonomiska kriser göder ofta extremism. Det är sedan gammalt. Plånboksfrågor påverkar politiken och sätter ramarna för det politiskt möjliga.

Det ekonomiska tyska undret har till stora delar gått gamla Östtyskland förbi, det var kanske inte bättre förr men det var tryggare, så tänker och känner många i forna DDR.

Vänsterkonservativa BSW

Om AfD tar makten i Sachsen-Anhalt lär det betraktas som en milstolpe i Tysklands nutidshistoria. Partiet har en radikal agenda och ett 250 sidor långt program att sätta i sjön. Många politikområden rår inte delstaten själv över och kan kanske inte göra så mycket åt, som flyktingpolitiken som bestäms i Berlin och i Bryssel. Men partiet kommer med all säkerhet att göra livet surt för invandrare i Sachsen-Anhalt. Och det finns många områden där en AfD-regering har stora möjligheter att utmana det etablerade politiska systemet. Det lär bli en högintensiv krigföring med Berlin. Tänk Viktor Orbáns och Ungerns konflikt med EU.

Men i själva verket är frågan om vilka vilka partier som kommer in i och inte kommer in i delstatsparlamentet som avgör om AfD får egen majoritet; det finns en spärr på fem procents väljarstöd. I nuläget balanserar De Gröna, socialdemokratiska SPD och liberala FDP på den spärren. Men där befinner sig också Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW). Detta vänsterkonservativa parti delar många av AfD:s perspektiv, är invandringskritiskt, nationalistiskt och proryskt.

BSW har antytt ett möjligt stöd till en AfD-regering i Sachsen-Anhalt, om partiet tar sig över spärren. Det skulle förstås vara en ödets ironi om ett parti med starka rötter i och kulturella kopplingar till gamla DDR öppnar dörrarna till makten för ett högerradikalt parti. 1900-talets stora europeiska tragedier kastar fortfarande sina skuggor över vår tid. Historien tenderar att hela tiden göra sig påmind. Även när man trodde att allt det där var över.

Den högerpopulistiska vågen tar inte slut i brådrasket. Varken i Tyskland eller i Sverige. För detta är vår tids existentiella demokratiska strid, som präglar vår stund på jorden.

Håkan A Bengtsson