Under stor pompa och ståt (nåja) uppfyllde Barack Obama i tisdags första delen av sitt löfte om att dra tillbaka den amerikanska armén från Irak. Redan en vecka innan deadline 31 augusti befinner sig nu strax under 50 000 soldater i landet, soldater som ska ”bevara lugnet” till dess USA lämnar Irak för gott i slutet av 2011.

Med tanke på att större delen av västvärlden numera gräver sig allt djupare ner i det dike som är Afghanistan är det inte särskilt konstigt att tillbakadragandet av trupperna passerade relativt obemärkt: Det var länge sedan Irak stod överst på intresselistorna i vår del av världen.

Det betyder inte att situationen för den irakiska civilbefolkningen på något sätt gynnats av den över sju år långa närvaron av amerikanska och brittiska trupper. Mellan 100 000 och över en miljon civila irakier har dött, åtskilliga miljoner drivits på flykt och vardagslivet präglas av bristande infrastruktur, våld och ständig beredskap för ännu mera våld.

Irak efter den brittisk-amerikanska invasionen är ett sönderslaget samhälle. Landet – som slitits mellan koloniala stormakter sedan urminnes tider – är svårt präglat av fattigdom, kafkaeskt kaos och till synes slumpmässigt våld gentemot civila. Som ett brev på posten drabbades i onsdags flera städer av vad som tycks ha varit synkrona attacker för att markera amerikanernas påbörjade uttåg.

Ockupationen av Irak är en av vår tids stora tragedier. Det är ett krig som inleddes på falska påståenden om massförstörelsevapen, som gav världen institutionaliserad tortyr i Abu Ghraib, som destabiliserat hela regionen, gett al-Qaida en ny och fruktbar bas och som på goda grunder gjort amerikaner hatade i stora delar av världen.

Tillbakadragande av trupperna betyder heller inte på något vis att ockupationen avslutas. I stället för soldater, och i trots med Hillary Clintons vallöften om motsatsen, kommer antalet privata, inhyrda, arméer att anlitas i ännu större utsträckning för att bevaka amerikanska intressen – till exempel den olja som tidigare tillhörde det irakiska folket, men nu vilar i händerna på några av alla de storföretag som bjudits in att kapitalisera på tillgångarna i det ”befriade” Irak.

Obama kanske kan komma undan hos en krigsutmattad hemmaopinion, men det betyder inte att USA och Storbritannien saknar skuld: snarare är den gigantisk. Iraks civilbefolkning är varken betjänta av pengalystna legosoldater av Blackwatersort eller det sekteristiska våld som ockupationsmakterna hjälpt till att skapa genom att redan 2003 fokusera på indelandet av Irak i zoner baserade på etnicitet.

Till att börja med behöver de verklig frihet och tillgång till sina egna naturtillgångar. Vägen dit ser dessvärre evighetslång ut.