Krönika Korttidspermitteringarna har frigjort tid för nästan 600 000 personer. Samtidigt har färre fått kompetensinsatser, trots enorma utbildningsbehov. Detta var en av de viktigaste frågorna i LAS-förhandlingarna och därför vilar ett stort ansvar på regeringen och parterna, skriver German Bender.

Den 7 januari i år publicerade Arbetsförmedlingen ett pressmeddelande som fick alldeles för lite uppmärksamhet. Bara inledningen borde ha lett till braskande rubriker i dagspressen och utfrågningar i riksdagen och SVT:s Agenda:

Under coronapandemin har svenskar i arbete fått en unik chans att utveckla sina kompetenser när korttidspermitteringarna ökat drastiskt. Samtidigt har pandemin påskyndat en utveckling mot ökad digitalisering som ökar behoven av digital kunskap. Ändå ligger den tid som svenskarna lägger på kompetensutveckling i stort sett stilla.

Uppgifterna kommer från en undersökning som Arbetsförmedlingen låtit Kantar Sifo göra bland drygt 3 000 yrkesverksamma under månaderna februari och oktober 2020, det vill säga precis innan och mitt under pandemin.

Ungefär hälften av de anställda erbjöds kompetensutveckling under 2020, en minskning med 4 procentenheter till 52 procent. De som själva efterfrågat kompetensutveckling minskade också, från 45 till 40 procent av de anställda.

Varför är det här allvarligt i nuvarande läge?

Två skäl: pandemin och LAS-förhandlingarna.

Nästan 600 000 anställda har varit permitterade på grund av pandemin. Det är ett oerhört bortfall i svensk ekonomi. Men det är också en möjlighet.

Som pressmeddelandet antyder är korttidspermitteringarna ett gyllene tillfälle för både anställda och företag att utbilda sig utan att behöva ”betala” alternativkostnaden: inkomst- respektive produktionsbortfall. En chans av det här slaget är extremt sällsynt, ja faktiskt historisk, och den tid för kompetensutveckling som hittills förslösats kommer aldrig igen – den är ett missat tillfälle.

En viktig ambition när stödet vid korttidsarbete (som permitteringarna egentligen heter) infördes, var därför att skapa incitament för att den uteblivna arbetstiden skulle användas för kompetensutveckling, så att både anställda och företag gick stärkta ur en tillfällig men djup kris.

Tyvärr har regeringen varit senfärdig med sådana insatser. Trots att utredaren Anders Ferbe föreslog det redan 2019, dröjde det till årsskiftet 20/21 innan man kompletterade permitteringsstödet med en ersättning till arbetsgivare för kompetensinsatser.

Det är visserligen välkommet, men åtgärderna kommer alldeles för sent, är för små och för otydliga.

Till exempel får arbetsgivare rätt till ersättning av staten för upp till 60 procent av sina kostnader för kompetensinsatser – men bara upp till ett tak på (i normalfallet) 10 000 kronor per anställd. Regeringens budget för hela satsningen uppgår till i sammanhanget blygsamma 80 miljoner kronor. Det ska ställas i relation till statens närmast svindlande kostnader för korttidspermitteringarna: 32 miljarder kronor under 2020 och ytterligare nästan 10,7 miljarder för 2021.

Dessutom är det oklart vad som egentligen omfattas av stödet. Tillväxtverket, som administrerar ansökningar om både korttidspermitteringar och tillhörande kompetensinsatser från arbetsgivare, skriver på sin hemsida att det är ”ännu inte klart vilka kostnader som kommer att vara ersättningsgrundande” och att ansökan öppnar först i april 2021 (även om den är retroaktiv från 1 januari).

Ungefär två miljoner anställda kan vara i behov av vidareutbildning som de inte får av sin arbetsgivare.

Frågan är hur många arbetsgivare och anställda som vågar dra igång kompetenssatsningar med de här förutsättningarna? Särskilt med tanke på att kompetensinsatserna, enligt Arbetsförmedlingens ovan refererade undersökning, redan minskat i omfattning under pandemin.

Att vi missar den här gyllene chansen är förstås extra illa med tanke på de enorma behov av omställning och utbildning som pandemin både påskyndat och skapat. Vilket också uppmärksammats av Lennart Hedström, vd för omställningsorganisationen TRR.

Men behovet av utbildningsinsatser på svensk arbetsmarknad har varit stort under en längre tid. Och det handlar inte bara om grundläggande kunskapslyft för de snart 200 000 personer som saknar gymnasial utbildning, utan även om kompetens- och fortbildning för personer som har en anställning, men vill eller behöver ställa om till ett nytt jobb eller en ny bransch.

Ungefär två miljoner anställda kan vara i behov av vidareutbildning som de inte får av sin arbetsgivare. Det framkom i en rapport som jag skrev för drygt två år sedan tillsammans med och Roger Mörtvik, nuvarande statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet. I rapporten, Kompetenspyramiden – Fler som jobbar ska kunna studeraskissade vi också på en reform som skulle kunna göra att fler yrkesverksamma får råd att gå ner i arbetstid för att studera i upp till ett år.

Kompetenspyramiden, som vi kallade reformen, påminner om den modell som Svenskt Näringsliv, PTK, IF Metall och Kommunal kom överens om den 4 december i fjol, efter de så kallade LAS-förhandlingarna. Överenskommelsen går bland annat ut på att staten skjuter till pengar för kompetensinsatser till anställda och att parterna även avsätter pengar i kollektivavtal.

Hur detta ska genomföras i praktiken måste först utredas av regeringskansliet och av de tre utredningar som regeringen tillsatt har två i uppdrag att underlätta kompetensinsatser. Dels genom en ny omställningsorganisation och dels ett nytt studiestöd.

Det är nu angeläget att utredningarnas förslag utformas så att de faktiskt leder till ökade kompetensinsatser och dessutom genomförs skyndsamt och omsätts i kollektivavtal. Ansvaret för detta vilar inte bara på regeringen, utan också på parterna. Och givetvis ytterst på oss själva som anställda – det är vi som faktiskt måste ta steget och gå den där kursen eller validera de där kunskaperna vi har fått i vårt yrkesliv.

Annars finns risken att vi om något år – i ett läge då utbildningsbehoven sannolikt är ännu större än idag – får läsa en variant på rubriken till Arbetsförmedlingens pressmeddelande som inledde denna text: ”Krisen – en illa utnyttjad möjlighet att utveckla sig digitalt”.

Jag skulle vilja parafrasera det amerikanska uttrycket: Fool me once – shame on you. Fool me twice – shame on me.(dråpligt förevigat av den förre amerikanske presidenten George W Bush).

Att missa en gyllene chans är beklagligt – men går att förklara och förlåta.

Pandemin var en exceptionell och oväntad händelse som krävde snabba åtgärder. Allt hanns inte med, vissa saker som hade varit önskvärda blev försenade. Nu får vi lappa och laga, göra om och göra rätt.

Men att missa två gyllene chanser på två år – shame on us.

 

German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan