Fredrik Gerttens nya film Big Boys Gone Bananas!* visar upp den amerikanska pr-branschens värsta sidor. På Doles uppdrag smutskastar pr-byrån regissören och hotar alla som kommer i kontakt med filmen Bananas i en sorts psykologisk krigföring. Inte för att filmen skulle vara osann, utan eftersom den svärtar varumärket. Fredrik Gertten propagerar nu för att pr-byråer i Sverige borde tvingas redogöra vilka företag de arbetar för. Det är en bra idé.

Big boys gone bananas kommer att bli obligatoriskt biobesök för landets pr-konsulter. Deras slutsats är troligen att bra pr är lokal pr. Amerikanska metoder fungerar inte i Sverige. Hoten om stämningar får amerikanska filmfestivaler och journalister att vika ner sig. Men när pr-byrån börjar kontakta svenska journalister upplevs det nästan som kuriöst: “Wow, om de lägger tid på att ringa oss så är det nog värt att skriva om – här har vi en historia”, ungefär.

De skilda reaktionerna avslöjar hur mycket tilltron till samhällets institutioner och företags makt skiljer sig åt mellan USA och Sverige. Men även om inte svenska företag och pr-byråer agerar på det här aggressiva amerikanska sättet så har vi Sverige problem när pr sker under falsk flagg.

När Stefan Stern på DN Debatt förklarar att Socialdemokraterna måste bejaka vinster i välfärden presenteras han som “tidigare statssekreterare och stabschef (S)“. När han 20 dagar senare börjar arbeta för Peje Emilssons företag Magnora som propagerar för vinster i välfärdssektorn, så dras inte bara ett löjets skimmer över såväl Stefan Stern som DN. Den falska varudeklarationen hotar faktiskt det demokratiska samtalet.

Det handlar inte bara om “slarv” som man kanske kan hävda när kärnkraftsforskare betalda av kärnkraftsindustrin av medier framställs som oberoende “experter” på kärnkraft. Eller när bankanställda och fondförvaltare förvandlas till “experter” på ekonomisk utveckling och politik. Det handlar om falsk varumärkesdeklaration.

I det så kallade Primegate avslöjades hur konsulter från Prime deltog i debatten som företrädare för Socialdemokraterna utan att berätta om den hemliga uppdragsgivaren Svenskt Näringsliv. När FRA-lagen skulle upp till omröstning i riksdagen hade svenska journalister stora problem med att veta om gräsrötterna på nätet agerade av övertygelse eller i själva verket var betalda av de pr-byråer som arbetade mot lagen. I sådana snabba lägen kan pr-byråers påverkan under falsk flagg, till exempel i form av astroturfing – falsk gräsrotsaktivism på nätet, ge journalister en omöjlig uppgift och knuffa opinionen i en betald riktning.

De flesta pr-byråer är förmodligen benägna till den här typen av pr under falsk flagg. Eftersom det är svårt att lagstifta mot “ohederlig” pr, det vill säga att tvinga byråerna att redovisa varenda aktivitet, så kan en lagstiftning om att redovisa vilka kunder man jobbar med åtminstone ge journalister en uppfattning om vilka åsikter som betalar för sig i debatten för tillfället.

Det vore bra och det skulle göra Pr-sverige lite mindre bananas.