Den har fått fotfäste i Finland och lever vidare i Sverige.
Vad hände med Anders Borgs politiska arv? Är det bortglömt eller lever det? Det är ju ett tag sedan han satte den politiska agendan i Sverige och formade de Nya Moderaternas ekonomiska politik. Han var ju finansminister i Fredrik Reinfeldts regeringar mellan 2006 och 2014. Med jobbskatteavdrag, en restriktiv finanspolitik och sämre a-kassa ritades förutsättningarna för den svenska arbetsmarknadsmodellen om.
Syftet var att ”öka arbetsutbudet”. Detta är ett sedan länge populärt mantra bland nationalekonomerna. Numera är det andra frågor och perspektiv som diskuteras, som behovet av investeringar för att klara försvaret, klimatet och öka tillväxten, snarare än att försämra trygghetssystemen och öka ”flexibiliteten”.
Men i Finland svävar Anders Borgs ande fortfarande över politiken.
Kärnan i den moderata linjen
Det var nationalekonomen Juhana Vartiainen, fackföreningsekonomen och generaldirektören för svenska Konjunkturinstitutet som sedermera blev samlingspartist (moderat), som tillsammans med Anders Borg introducerade den svenska moderata ”arbetslinjen” på andra sidan Östersjön, med krav på minimala lönepåslag och högre effektivitet, mer ”flexibilitet” och en restriktiv, konservativ finanspolitik. Genom sämre och dyrare a-kassa skulle arbetslösa få ekonomiska motiv att söka jobb, vilket i denna teoribildning skulle leda till att arbetsutbudet ökade. Det skulle få fart på ekonomin och minska arbetslösheten. Det var kärnan i den moderata arbetslinjen. Som också blev finsk.
Och den finska högerregeringen under ledning av Samlingspartiets Petteri Orpo har nu bestämt sig för att göra stora förändringar i den finska arbetsmarknadsmodellen, som det finska facket protesterat högljutt emot. Den finska traditionen där förändringar alltid skedde i samråd med arbetsmarknadens parter är åtminstone för tillfället åsidosatt. Samtidigt är facket pressat av den ekonomiska kräftgången i den finska ekonomin och sjunkande organisationsgrad.
De flesta är också överens om att högerregeringens ”reformer” kommer att leda till ytterligare medlemstapp. Exempelvis avskaffas avdragsrättsrätten för fackavgiften. Den brukar tas bort vid regeringsskifte i Sverige också. Argumenten från regeringen är för övrigt också att Finland nu gör anpassningar och förändringar som tidigare genomförts i de andra nordiska länderna. Eller som Anders Borg drev igenom här i Sverige för snart 20 år sedan.
Arbetsgivarna har gått längre
Dessutom är arbetsgivarsidan mer splittrad och mer militant än tidigare. Motsvarigheten till Svenskt Näringsliv har ändrat sina stadgar vilket förhindrar framtida trepartsöverenskommelser med staten och facket, tidigare en återkommande del av den finska arbetsmarknadsmodellen. Arbetsgivarna i skogsindustrin har gått ännu längre och förhandlar inte längre branschvis om löner och villkor. Dessa har decentraliserats till företagsnivå. Förhandlingarna sköts ändå av det nationella facket, så den praktiska skillnaden behöver inte vara så stor på kort sikt. Men kan ha stor påverkan på lång sikt.
De första studierna visar att lönerna snarare ökat mer än i andra branscher men också ökat lönespridningen inom företagen. Samordnade förhandlingar har alltid syftat till att ha en jämnare lönefördelning, och skapa rätt ekonomiska förutsättningar för hela ekonomin. I Sverige har den här typen av samordning överlevt genom industrins ”märke”. Att industrin ska vara löneledande är visserligen också en del av den finska regeringens nya arbetsmarknadspolitik. Vilket förstås inte borde vara kontroversiellt. Men det verkar också finnas en misstro och en misstänksamhet mellan facken och regeringen.
Det beror inte minst på att Finland haft en mager ekonomisk utveckling under lång tid. Under flera år tvingades facket acceptera nollavtal, och även att arbetstiderna ökade. Den finska ekonomin har varit i vad som måste beskrivas som en långvarig stagnation. Tillväxten har varit låg, närmast obefintlig under långa perioder. Och produktivitetsutvecklingen har varit mager. Visserligen har de flesta högt utvecklade länder haft lägre tillväxt och sämre produktivitetsutveckling sedan finanskrisen 2008. Detta är på många sätt ett mysterium och en stor strukturell utmaning, även för Sverige. Men i Finland har den och den allmänna ekonomiska utvecklingen varit synnerligen dålig. Vårt nära grannland har halkat efter i BNP-utvecklingen. Och 2023 och 2024 minskade BNP två år i rad. Prognosen för i år och kommande år ser positiv ut. Men det var innan Trumps tullkrig. Så här finns en stor osäkerhet.
Kriser leder till krav
I Finlands fall är förstås en viktig förklaring Nokias sammanbrott. Företaget var en stor internationell aktör. Många av oss hade en Nokiatelefon för ett par decennier sedan. Men på grund av bristande förnyelseförmåga och strategiska missgrepp föll mobiltelefondelen av företaget ihop som ett korthus. Nokia var också en mycket stor del av Finlands ekonomi och företagets fall lämnade ett stort hål efter sig och ledde till stora negativa spridningseffekter som försvårade Finlands ekonomiska förnyelse. Och från att ha haft en statsskuld som andel av BNP i nivå med Sveriges ligger den i dag en bit över 80 procent.
Det som händer i Finland är bara ännu ett exempel på att ekonomiska kriser kan producera krav på politiska förändringar eller systemskifte av mer fundamental karaktär.
Men vi har nya utmaningar nu. Vi behöver en mindre restriktiv finanspolitik och stora investeringar. Inte försämrade trygghetssystem för de som blivit arbetslösa och söker jobb. Men det är inte så att Sverige gjort den här hemläxan. Vi har ju en arbetsmarknadsminister vid namn Mats Persson. Ett av regeringens första beslut var att dra ner på arbetsmarknadsutbildningarna. Och Mats Persson pratar mest om att ställa krav på arbetslösa.
Det är en ödets ironi att Anders Borgs idéer fått fotfäste i Finland. Men tragiskt att de lever vidare i Sverige.
Där de testats och visat sig inte fungera.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
