Hungriga i kö hos Stadsmissionen visar att välfärdssamhällets skyddsnät fått för stora revor. Ändå vill Ulf Kristersson och den nya gammelhögern försämra ännu mer för de sjuka, arbetslösa och lägst avlönade.

Inget ord är så vanligt i medierna nuförtiden som trygghet. Partierna tävlar om vem som ska framstå som tryggast, genom flest poliser och de tuffaste förslagen mot gängkriminella och möjliga terrorister.

Men hur är det med tryggheten för de svagaste, och mest utsatta?

Skyddsnäten har blivit allt mer grovmaskiga och den samlade välfärden – socialtjänst, omsorg och sjukvård – kostar idag 40 miljarder mindre än den gjorde 1980.

Sverige har enligt Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Europas sämsta system för arbetslöshet, där var fjärde långtidsarbetslös är utan ersättning.

Två tredjedelar av de som söker sig till Stadsmissionen – ohjälpta som inte syns i statistiken – köar för att de är hungriga. 

En sak är säker. Tryggheten för de sjuka, de arbetslösa och de lägst avlönade försämras ytterligare om den nya gammelhögern med Ulf Kristersson kommer till makten.

Han vill dra in nio miljarder på sjukersättningarna. Och de lägstalöner som idag med nöd och näppe går att klara sig på, om man har heltid, vill Moderaterna sänka.

Och heltid är det allt färre som har i branscher där de unga får sova med mobilen under kudden, om det skulle dyka upp några timmars jobb. Sådana jobb brukar inte heller kvalificera till a-kassa.

Och de lägstalöner som idag med nöd och näppe går att klara sig på, om man har heltid, vill moderaterna sänka.

Det måste löna sig att arbeta, är moderaternas cyniska paroll. Men om lönen för många inte räcker? Och om de jobb som finns gör en sjuk?

Den yttersta utvägen är det behovsprövade försörjningsstödet, det som förr hette socialhjälp. Men också detta skyddsnät vill den nya gammelhögern försämra. Kraven på dem som får försörjningsstöd ska skärpas, var budskapet från moderatstämman.

Men redan idag är kraven stenhårda. Människor får vända ut och in på sina liv. Ändå nekas allt fler stöd.

Det är knappast några furstliga ersättningar de då går miste om. Riksnormen för försörjningsstöd har de senaste åren höjts med bara 460 kronor, samtidigt som löner och levnadskostnader rusat iväg.

Försörjningsstödet är tänkt som en akut hjälp för folk som tappat fotfästet, genom skilsmässa, konkurs eller när man mist sin anställning.

Men den genomsnittliga bidragstiden har sedan 1990 ökat från 4,3 månader till 6,4. Det är en bild av hit söker sig folk på grund av brister i de breda, gemensamma socialförsäkringarna.

Lösningen är knappast att ytterligare klämma åt de stackare som vill ha försörjningsstöd. Då förlänger man bara kön av hungriga till Stadsmissionen.

Istället bör man se över hela allmänna socialförsäkringssystemet, det som de flesta av oss betalar till men som moderaterna kallar bidrag.

Den rödgröna regeringen lappar och lagar på systemet och det är väl inte fel. Men utan en samlad översyn med en tydlig kursändring att klara de mest utsatta riskerar avstjälpningen av utsatta till socialkontoren att öka.

På tal om trygghet. Vem vet, färre öppet fattiga kanske kan minska den andra otryggheten, kriminaliteten.