Diktatorn är död. Reflexen att dra ut Muammar Gaddafi ur betongröret och skjuta honom på plats visade sig övermäktig, glädjen efteråt större än vad någon som levt sitt liv i en fredlig demokrati kan föreställa sig.

Kanske var det bara en högtravande dröm bland alla de som sluppit lida under Gaddafis nyckfullt brutala välde som på allvar trodde att han skulle fångas levande.

Det är ändå lite synd. En rättegång skulle ge de många utsatta upprättelse och lägga grunden för ett framtida rättssäkert Libyen och, inte minst, visa kollegor som Bashar al Assad att förr eller senare får alla stå till svars för sina handlingar. Men också för att en Muammar Gaddafi vid skranket skulle kunna sprida ljus över alla de affärer som oljebolag och västledare gjort med Libyen, trots regimens flagranta och mångåriga brott mot mänskliga rättigheter.

Så vad händer nu? Libyen är ett land rikt på olja, till ytan enormt men med en befolkning stor som Norges. Där slutar jämförelserna mellan de båda oljeländerna. Under sina 42 år vid makten har Muammar Gadaffi effektivt brutit ner varje försök till ett civilt samhälle. Landet saknar fackföreningar, politiska partier, rättssystem. Regimen har aktivt spelat ut landets många klaner mot varandra för själv sitta säkrare vid makten. Läskunnigheten är hög, närmare 90 procent, men utbildningssystemet har lidit svårt av tyngden under Gadaffis hemsnickrade ideologi och “vetenskap”.

Lägg därtill att Libyen formligen svämmar över av vapen.

Det är ingen underdrift att påstå att det arbete som återstår kommer att ta tid och vara minst sagt mödosamt. Oroväckande och förkastligt är behandlingen av landets många svarta gästarbetare, som utan formella anklagelser (i bästa fall) spärrats in av ingen anledning annan än att deras hudfärg väckt misstanke om att de tillhör Gaddafis legosoldater från grannländerna. En fri stat kräver rättssäkerhet. Den kräver också att alla människor får vara delaktiga, oavsett ursprung, kön och religion.

Den nya regimen, hur den än kommer att se ut, måste också ta våld mot kvinnor på allvar. Redan i våras rapporterades hur kvinnor på flykt utsattes för upprepade våldtäkter. Våldtäkt och övergrepp mot kvinnor är inte bara ett sedan alldeles för många århundraden “inslag” i krig. Övergreppen fortsätter ofta också efter eldupphör i samhällen där ojämlikheter och våld inte tas på allvar, som i till exempel Kongo.

Det är viktigt att den libyska revolutionen fortsätter att vara folkets, att friheten inte kidnappas av ännu en järnhand, och att de libyska medborgarna själva får lägga grunden till sitt nya samhälle. Uttalanden som Fredrik Reinfeldts “nu kan vi bygga ett nytt Libyen” skvallrar om att västmakter har en kolonial syn på världen som måste förpassas till det förgångna.

Gaddafis undergång sprider välbehövligt hopp till de människor som tappert trotsar militärens kulregn i Syrien och Jemen, och är en seger för alla de människor som tagit upp kampen under den arabiska våren. Förhoppningsvis leder regimens kollaps också till en rannsakan bland västvärldens ledare. Utan vänner som Tony Blair, Silvio Berlusconi och Nicolas Sarkozy, eller för den delen vår egen övervakningsystem-nasare, handelsminister Ewa Björling, hade Gaddafi saknat ekonomiska medel att förtrycka och mörda “sitt” folk under så lång tid.

Gaddafi är inte den förste diktator som ridit på västerländska axlar mot solnedgången, men han borde verkligen få bli den sista.