Det uppflammade våldet i Sudan har slagit landet i spillror och krossat förhoppningarna om en demokratisk utveckling. Nu riskerar oron att påverka hela regionen.

Våren 2019 störtades Sudans president al-Bashir efter stora folkliga protester. Han hade då haft makten sedan en militärkupp 1993 och behållit den politiska kontrollen genom att vinna val där den politiska oppositionen var förbjuden. Men nu var han borta och demokratin skulle äntligen segra. En svår, men lovande process inleddes. Tyvärr blev den kortvarig.

Redan i oktober 2021 skedde en ny militärkupp. Premiärministern avsattes, politiker fängslades, internet stängdes och konstitutionen sattes på undantag. Kuppen genomfördes av landets armé under generalen Abdelfattah al-Burhan. Till sitt stöd hade han den paramilitära gruppen Rapid Support Forces (RSF), ledd av general Muhamed ”Hemedti” Hamdan Dagalo. RSF fick till uppgift att patrullera på gatorna i huvudstaden Khartoum och kväsa prodemokratiska aktioner.

I södra Sudan finns stora flyktingläger med människor som flytt undan krig

Enligt militären skulle Sudan återgå till civilt styre i början av detta år, men även den ambitionen har gått om intet. I stället har våldsamma militära strider utbrutit, som orsakar ofattbart lidande för befolkningen. De två generalerna, som nyligen var allierade, leder var sin sida i konflikten. Båda vill ha pengar och inflytande, men är inte överens om hur kakan ska delas. Den tidigare civile premiärministern Abdalla Hamdok skriver i ett blogginlägg att det är ”två kumpaner som utfört ett brott tillsammans, som nu bråkar om bytet från detta brott”. Striderna som blossade upp har handlat om kontrollen över en rad centrala institutioner, som presidentpalatset, det militära högkvarteret och den internationella flygplatsen. Människor som lyckats fly landets huvudstad Khartoum vittnar om ett inferno där ingen går säker.

Den våldsamma maktkampen i Sudan skiljer sig från de senaste årtiondenas väpnade konflikter. Under de tidigare inbördeskrigen i Darfur och Kordofan slogs regeringsstyrkor tillsammans med paramilitära grupper, däribland föregångaren till RSF, mot regionala rebellrörelser. Nu slåss den sudanesiska krigsmakten mot en paramilitär grupp som de själva har skapat i syfte att använda som ett verktyg för statsmakten.

I värsta fall kan den pågående konflikten i Sudan sprida sig till kringliggande länder. Till ytan är Sudan Afrikas tredje största land och gränsar till Egypten, Eritrea, Etiopien, Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Tchad och Libyen. Flera av dessa länder är oroshärdar. I södra Sudan finns bland annat stora flyktingläger med människor som flytt undan krig i Tigrayprovinsen i Etiopien.

Soldater från RSF har deltagit i striderna i Libyen och Jemen. Läckta dokument visar vidare att RSF fått militär träning och utrustning från ryska Wagnergruppen. Även Förenade Arabemiraten har gett stöd till RSF. Den reguljära armén får i sin tur stöd av krafter som vill få bort RSF, främst Egypten. USA välkomnade al-Bashirs fall 2019, men har fått kritik för att ha intagit en alltför mjuk hållning till de militära ledarna och i synnerhet till Burhan.

Den som minns protesterna i Sudan 2019 kommer ihåg de stora demonstrationerna, den starka demokratiska oppositionen och de fackliga strejkkommittéerna. Nu har denna civila proteströrelse tvingats att gå under jorden. För att den åter ska kunna verka krävs ett omedelbart eldupphör så att vägarna blir farbara och vatten och elektricitet kan distribueras till en hårt utsatt befolkning. Och det är bråttom.