ledare Socialdemokratin har länge framstått som det parti som är bäst på att ta ansvar. Men också ett parti som numera låter andra stå för visionerna. Självt samlar man bara in alla förslag, sätter sig vid förhandlingsbordet och hittar en kompromiss.
När Socialdemokraterna i dag inleder sin kongress i Göteborg är förväntningarna högre än på många år.
Landets största parti ska både välja en ny partiledning och staka ut en ny väg för den framtida politiken. Partiet kommer i princip att gå raka vägen från kongressen till en valrörelse inför valet i september nästa år.
Så höga förväntningar brukar inte infrias. En kongress är en intern process i ett parti. Ett tillfälle att samla hela partiorganisationen. Och den som tror att det ska läggas fast en helt ny politisk riktning när de som lägger fram förslag till och röstar på kongressen i stora drag är samma personer som gjorde det på kongressen förra gången kommer tyvärr att bli besviken.
Och så där väldigt illa har det inte heller gått de senaste åren.
Trots pandemin och trots snart åtta års regeringsinnehav verkar väljarna inte springa ifrån partiet i någon större mängd. Enligt opinionsmätningarna ligger Socialdemokraterna kvar på ungefär samma resultat som i förra valet.
Kongressen kommer att ta bort överskottsmålet för de offentliga finanserna
Det hindrar inte att det finns ett behov av en ny riktning. Ända sedan krisen på 1990-talet har Socialdemokratin först och främst framstått som ryggraden i svensk politik. Det parti alla måste förhålla sig till och det parti som är bäst på att ta ansvar. Men också ett parti som låter alla de andra stå för idéerna och visionerna. Självt samlar man bara in alla förslag, sätter sig vid förhandlingsbordet och hittar en kompromiss.
Det är inte någon helt rättvisande bild, men det är en bild många har.
Och det är inte nödvändigtvis så illa. Regeringsduglighet är en viktig faktor när människor går till valurnorna.
Men i längden räcker det förstås inte .
När Januariavtalet slöts varnade många ännu en gång för att Socialdemokratins eget program riskerade att komma i skymundan. Eftersom avtalet var en kompromiss där Centern och Liberalerna fått igenom mycket av sina krav men dessa partier inte själva satt i regeringen skulle det ju i slutändan bli Stefan Löfven och hans ministrar som frontade utredningsförslagen och propositionerna.
Alla verkade medvetna om risken. Alla man talade med internt i partiet sade att det skulle krävas en mycket medveten strategi för att ta sig ur den fällan. En strategi för att både ta ansvar och visa vad som egentligen är just socialdemokratisk politik.
Jag vet inte vad det beror på – kanske är det medielogiken, eller vanan av att sitta i regering och inte behöva tänka som något annat än regering – men den dubbla uppgiften har S inte fullt ut klarat av.
Det betyder inte att det helt har saknats en politik. Ta till exempel infrastrukturfrågorna, där regeringen satsat enorma belopp på att upprusta både järnväg och bilvägar. Eller pensionerna, där regeringen drivit en offensiv linje för högre pensioner för de som i dag har lägst, och även aviserat – med inspiration från den danska Arne-pensionen – att de som slitits ut i arbetslivet före ordinarie pensionsålder ska få ökade möjligheter att gå i pension tidigt.
Men om du går ut och frågar ett representativt urval av svenska folket vad som är socialdemokratisk politik i dag skulle en ganska begränsad andel svara någon av de sakfrågorna.
Kongressen i Göteborg handlar därför om att hitta tillbaka till, och kunna visa upp, Socialdemokratins ideologiska kärna, och hur den hänger samman med konkret politik.
Inom den ekonomiska politiken finns det mycket som pekar i den riktningen.
Kongressen kommer besluta om att ta bort det överskottsmål för de offentliga finanserna som infördes av Göran Perssons regering på 1990-talet. Detta kommer att ersättas med ett balansmål. Det betyder att Sverige under kommande år för större möjligheter att göra offentliga investeringar.
Det finns också förslag om att öka kapitalbeskattningen, investera med i äldreomsorgen, rusta upp järnvägarna, lägga mer resurser på att bekämpa den organiserade brottsligheten och satsa mer på klimatomställningen. Dessutom finns ett förslag om att inte tillåta vinstuttag i skolan och en uppstramning av arbetskraftsinvandringen.
Det sammanfattar ganska väl de områden där politiken måste bli tydligare. Och det är ingen liten uppgift. Jag tror att man kan gå tillbaka till varenda kongress de senaste 20 åren och se att ambitionen – att hitta ideologiska kärnan och länka den till konkreta förslag – har varit liknande årets. Vi vet också att det parlamentariska läget kommer att vara ungefär det samma efter nästa val.
Det blå-bruna blocket vinner inga stora framgångar i opinionen, men det kommer att krävas mer eller mindre organiserade förhandlingar med Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att bilda en mitten-vänsterregering. Januariavtalet kommer med andra ord att behöva en uppföljare. Och det stora partiet löper samma risk att bädda in sin själ i en mur av kompromisser.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
