Lisa Bjurwald (Foto: Niklas Nyman)

söndagskrönikan Få polisanställda som misstänks för brott eller klandervärt beteende döms eller lider några andra konsekvenser. Vad sänder det för signaler till vanliga medborgare när poliser kan bete sig hur som helst, undrar Lisa Bjurwald.

I förra veckan briserade Dagens Nyheters avslöjande om att höga polischefer skaffat sig fina Stockholmsvåningar via en stiftelse de själva sitter i styrelsen för – en stiftelse som ska erbjuda bostad åt “vanliga” polisanställda, och stödja behövande poliser med bidrag.

Nyheten når mig under slutarbetet med en granskande bok om just poliskorruption, och när jag ser att Carin Götblad är en av cheferna som belönat sig själv på detta vis hajar jag till. I många andra organisationer och myndigheter hade nämligen Götblad varit helt omöjlig för chefstjänster vid det här laget. Detta måste väl ändå bli dödsstöten för hennes karriär?

Carin Götblad har vid flera tillfällen varit föremål för misstankar och utredningar om ekonomisk brottslighet. För två år sedan skickade ett antal kvinnliga anställda vid polisregion Mitt, där Carin Götblad då var regionpolischef, ett mejl till rikspolischef Anders Thornberg. Ämnesraden lyder: “Nödrop!”. Jag har fått ta del av mejlet och de anställdas vittnesmål är förödande:

Vi bär på en tung ryggsäck i Uppsala, efter den fruktansvärda historien kring den tidigare chefen Göran Lindberg. Det skulle kunna innebära att vi lärt oss att identifiera olämpliga beteenden hos chefer och medarbetare och därmed se extra allvarligt på misskötsamhet, särskilt kopplat till sex, relationer och olika typer av missbruk. Men vi människor tycks aldrig lära oss av historien. Vi ser nu hur manliga chefer, med upprepade misskötsamheter (sic), får chans på chans.(…)

Men, frågar sig kanske vän av ordning, har nu inte allt detta förbättrats, när det efter 2015 kom in nya chefer från Stockholm, med Carin Götblad i spetsen? Det hade säkert kunnat vara så, om hon hade tagit chansen att städa och vädra ur. Istället valde hon att ha kvar några av de chefer som vi andra hade önskat skulle få gå. Hon knöt dem dessutom extra hårt till sig. (…)

Men, värnar inte Carin Götblad om kvinnor och kvinnligt ledarskap? Svaret på det är nog – ja, ibland. Om det gynnar hennes karriär och bidrar till att stärka hennes eget personliga varumärke.

Hon har satsat mycket på “sitt varumärke Carin Götblad” och varit beredd att “gå över lik” för att stärka och skydda det, instämmer en insatt poliskälla:

Andra har också använt sig av hennes varumärke, och de som gjort det hamnar i en position att de gärna vill skydda det, eftersom det annars kan spilla över negativt på ens eget varumärke.

(Allt tal om “varumärke” kan säkert förvirra många, eftersom det här handlar om en rättsvårdande myndighet och inte en kändisagentur. Men faktum är att polisen lägger enorma resurser på att just slipa och upprätthålla sin image och sina varumärken).

Carin Götblad var regionpolischef till och med den 1 oktober 2020. Enligt polisen går hon nu vidare mot andra uppdrag inom myndigheten. Utåt sett kommer hon alltså att gå i pension med en strålande karriär bakom sig, medan bilden internt är någonting helt annat.

Så vad blev konsekvensen av de anställdas vittnesmål och protest? Ingenting. Som vanligt, bör tilläggas; den röda tråden i min pågående granskning av poliskorruption är just straffriheten, såväl juridiskt som på arbetsplatserna. Inte sällan är det befäl, gruppchefer och ännu högre uppsatta poliser som i princip tycks vara immuna. Det sticker i ögonen på alla de polisanställda som sköter sitt jobb fläckfritt, ofta med låga löner och stort risktagande i tjänsten.

Förvånar den här historien med stiftelsen och våningarna dig?, frågar jag en källa med lång erfarenhet inifrån Polismyndigheten.

– Nej, inte alls, svarar personen. Att maktpositioner missbrukas och att det finns de inom polisen som tar sig friheter är tyvärr ett återkommande och välkänt faktum.

En förklaring som de numera pensionerade kommissarierna i styrelsen gett är att det inte var många inom Stockholmspolisen som ville ha en lägenhet. Kan det stämma?

– Klart att intresset var svagt när det var okänt för den stora massan, kontrar källan. En väl bevarad hemlighet som bara den innersta kretsen fick tillgång till.

Men polisen säger att alla anställda i Stockholm har möjlighet att anmäla intresse för lägenheterna och att information om det ligger på intranätet?

– För att hitta information måste du ju veta att den finns. Polisens intranät består av mängder med upplysningar och jag tror inte att just denna information är av sådan karaktär att man råkar snubbla över den.

“Jag kan inte hitta något vare sig på intranätet eller på polisen.se om att det är möjligt att få en lägenhet via en stiftelse”, bekräftar en annan polis i Stockholm, efter att ha försökt hitta informationen. “Snacka om att de högsta polischeferna skaffar sig fördelar på detta sätt. Hoppas att RPC (rikspolischefen) gör något när våra chefer återigen visar dåligt omdöme”.

Stefan Holgersson är landets ledande expert på poliskorruption och är såväl polis själv som forskare vid Linköpings universitet.

– Jag håller på med ett treårigt forskningsprojekt om korruption inom polisen och [detta] förvånar det mig inte alls, säger Holgersson. Det jag kan vara förvånad över är dock att det tagit så lång tid, men kanske kommer det fram ännu mer när hennes position inom polisen försvagas och fler vågar prata.

Carin Götblad har fått allvarlig kritik tidigare. Varför tror du att hon och andra kritiserade polischefer ändå ”överlever” gång på gång och får vara kvar?

– Det har att göra med att de skyddas av andra – både internt och externt – och att det finns en generell ovilja från politiskt håll att ifrågasätta polisen, säger Stefan Holgersson. Det är väldigt mycket fokus på att polisen behöver mer resurser, men väldigt lite fokus på hur polisen förvaltar de resurser som erhålls. Det finns heller inte en kultur av ansvarsutkrävande, som är mer vanligt i andra länder än i Sverige.

Avslöjandet om polisen och stockholmsvåningarna kommer samtidigt som rättegång hålls mot den så kallade “bordellpolisen” och hans fru, som tillsammans drivit en massagesalong med extra allt på Östermalm i Stockholm. När jag tänkt sätta punkt för den här texten kommer nyheten: Polismannen som misstänktes ha tjänat hundratusentals kronor i månaden på att driva en (naturligtvis) olaglig bordell frias från misstankar om grovt koppleri. Frun döms till flera års fängelse. Om herr Medelsvensson hade kommit lika lätt undan är tveksamt.

Men det blir värre: Polismannen får även behålla sitt jobb. “Han är lättad och glad,” säger hans advokat till medierna . Vad frustrerade anställda inom polisen säger går tyvärr inte att trycka.

Lisa Bjurwald är journalist och författare