Ingrepp i Roald Dahls författarskap har skapat debatt, och det är inte ovanligt att man ändrar i barn- och ungdomslitteratur, samtidigt som just den litteraturen är måltavla för växande auktoritära krafter, skriver Valérie Alfvén.

Roald Dahl Story Company, som sköter Roald Dahls författarskap och rättigheter, har bestämt sig för att få hjälp av det som kallas ”inclusive readers” eller ”sensitivity readers” (The Guardian 18 februari) för att göra ändringar i Roald Dahls källtexter. De nya versionerna ges ut av det brittiska förlaget Puffin, specialiserad på barn- och ungdomslitteratur, som ägs av det stora Penguinförlaget. Målet är att få bort alla ord eller uttryck som refererar till exempelvis övervikt, våld, genus, mental ohälsa, rasism och som anses vara kränkande eller känsligt.

Barn- och ungdomslitteratur förknippas traditionellt med uppfostring och normer. Kopplingen mellan starka normer, uppfostring och barn- och ungdomslitteraturs relativt låga status på global nivå (Sverige är här ett undantag) gör att det inte är ovanligt att en förläggare, en översättare eller en annan aktör (som i vissa länder där det till exempel finns ett tydligt statligt system för censur) tar sig rätten att göra ändringar.

Problemet är att ändringarna i Dahls texter öppnar dörren för legitimering av en mängd andra ändringar i andra barn- och ungdomstexter

Det är ett fenomen som är relativt vanligt i översättningen av barn- och ungdomslitteratur.

Fallet med Roald Dahls nyutgåva är extra intressant och ovanligt då det handlar om ändringar i källtexter och i ett europeiskt land. Roald Dahls författarskap är i dag stort och väletablerat, översatt till 68 olika språk och med närmare 300 miljoner böcker sålda över hela världen. Med andra ord är han en mycket etablerad författare.

Man kan tycka att det borde skydda hans verk mot större ingrepp, men så är alltså inte fallet – vilket visar hur skör statusen är för barn- och ungdomslitteratur. Roald Dahl Story Company försvarar sig genom att berätta att det inte är ovanligt att granska språket när man trycker på nytt och anser att ändringarna var ”small and carefully considered” (The Guardian 18 februari).

Och det är inte fel att göra så egentligen, varför skulle ett barn på 2020-talet inte kunna få samma läsupplevelse som ett barn under 1960- och 1970-talet bara för att vissa uttryck har blivit omoderna och försvårar läsningen? Jag kan dock inte se liknande ingrepp göras i Strindbergs texter med anledning av att han har blivit omodern i språket och innehållet. Det skulle bli en stor debatt som skulle väcka många starka känslor.

Att försöka vara mer inkluderande i sitt språk är en viktig fråga och det är bra att detta debatteras, även om man kan undra om det är rätt att ändra i ett författarskap i efterhand. I ingreppen i Dahls texter finns det dock en del ändringar som är mindre motiverade, som till exempel i Charlie and the chocolate factory där ”The crazy prince” har blivit ”The prince” eller i James and the Giant Peach ”She had a screeching voice” har blivit ”She had an annoying voice”, etcetera.

Dessa ändringar låter oskyldiga på ordnivå men helhetsintrycket är att texten blir mer polerad, mer neutral, mindre polemisk och då faktiskt också mindre rolig eftersom humorn också ligger i en viss kontrast. Dessa kontraster uppskattas mycket av målläsaren, barnen, men kanske mindre av de vuxna?

Problemet är att ändringarna i Dahls texter öppnar dörren för legitimering av en mängd andra ändringar i andra barn- och ungdoms texter. Vem ska dra den nya gränsen? Hur mycket får man ändra när författaren inte är här och kan säga sitt? Behovet att kontrollera vad som finns i barn- och ungdomslitteratur är inte nytt. Det är inte en slump att det franska extremhögerpartiet, Front National, som tog makten för första gången i staden Orange 1996, omedelbart ville kontrollera vad stadsbiblioteket hade att erbjuda sina unga läsare. Totalitära stater har alltid lagt stor vikt vid vad barn ska läsa och inte läsa, det ingår i deras politik och propaganda.

Vi är förstås inte där i fallet med Roald Dahl, men kan denna vilja att ingripa i en text återspegla förändringar i ett samhälle som hårdnar? Är inte det ett första tecken? Att öppna för hundratals ändringar i en källtext, är inte det att öppna för ett större kontrollbehov? Vem är dessa ”inclusive readers” och vad fick de för instruktioner från förlaget? Vad skulle hända om de hade fått order från en regering? Ni förstår vad jag menar; Roald Dahls fall handlar inte bara om att några ord har ändrats i en källtext utan visar att normer håller på att ändras och hur ett slags kontrollbehov smyger sig in. Så länge behovet kommer från ”goda” instanser, då är det kanske okej, men vad händer om så inte är fallet? Vilka kontrollinstanser finns som skulle kunna reglera hur långt man får gå? Det leder till liknande frågeställningar som de som ställs till wokeism-rörelsen.

Till slut, ur ett översättningsvetenskapligt perspektiv kan man också undra vad som ska hända i översättningar som redan är sålda utomlands? Vilken kommer att bli källtexten i slutändan? Den franska förläggaren Gallimard säger redan den 21/2 i Le Figaro att de inte har några planer på att göra en nyöversättning och att de vill bevara den ursprungliga texten.

Det verkar som att Roald Dahl kommer att ha olika författarskap i olika delar av världen.

Valérie Alfvén, biträdande lektor i översättningsvetenskap med inriktning översättning av barn- och ungdomslitteratur. Tolk- och översättarinstitutet, Stockholms universitet.