KRÖNIKA Trots allt har jag länge trott att Liberalerna har en hygglig chans att komma in i riksdagen. Det tror jag inte längre, skriver Jonas Sjöstedt.
Det är ovanligt att partier åker ur riksdagen. I slutändan finns ofta något som räddar kvar partier som är vid spärrgränsen, mobilisering av kärnväljarna och stödröster från de som röstar taktiskt har räddat både Kristdemokraterna och Miljöpartiet vid några av våra senare val. Mitt eget parti Vänsterpartiet var under flera val fram till 90-talet beroende av socialdemokratiska taktikröstare för att komma in i riksdagen. Men i riksdagsvalet om fyra månader tror jag att det kommer att ske, ett av svensk politiks klassiska partier kommer att lämna riksdagen. Liberalerna som har långa historiska anor och regeringserfarenhet är på god väg att göra sig själva irrelevanta i svensk politik.
Det finns många skäl till att det går dåligt för Liberalerna. Kombinationen av stort politiskt självförtroende och amatörmässighet i hantverk och kommunikation är inte särskilt övertygande. Partier som ligger illa till i opinionen blir ofta desperata i tonläge och utspel för att synas, vi ser det redan hos Liberalerna, risken är stor att det går fel. Att en partiledare avgår månader före valet, som Nyamko Sabuni, är unikt och ett tecken på desperation. Att bli varm i kläderna som ny partiledare tar tid, det är lätt att trampa fel i början. Johan Pehrson har ingen lätt uppgift.
Men problemen har funnits under lång tid, nedgången i opinionen var ganska stadig under Jan Björklunds tid som partiledare. Redan i valet till EU-parlamentet 2019 var Sveriges mest EU-vänliga parti Liberalerna nära att inte ta mandat. Det trots att det valet borde passa dem, det är deras väljargrupp, högutbildade EU-vänner, som går och röstar.
Efter riksdagsvalet 2018 har partiet ganska stadigt haft under fyra procent i genomsnitt i opinionsmätningarna. En bra dag får partiet tre procents stöd, en dålig dag bara två. Den som överväger att stödrösta för att hjälpa partiet in i riksdagen blir inte övertygad av sådana siffror. Risken är uppenbar att en röst på Liberalerna blir en bortkastad röst. Är siffrorna så här dåliga när valet närmar sig kan effekten snarast bli den motsatta, att väljarna flyr för att de vill rösta på ett parti som faktiskt tar mandat. De flesta väljare vill att deras röst ska spela roll. Många vill inte rösta på en förlorare.
Partiorganisationen är svag ute i landet. Mitt eget hemlän Västerbotten var en gång ett starkt fäste för liberalerna. Folkpartiet fanns i alla kommuner och syntes i debatten. Sedan någon mandatperiod tar partiet inte längre något riksdagsmandat från länet. I flera kommuner har de svårt att få nog med kandidater för att kunna ställa upp i kommunalvalet. Medlemmarna är ofta äldre och organisationen verkar vara svag. Så ser det ut på många håll i landet. Liberalerna har blivit ett parti som mest finns i större städer som Stockholm, Uppsala och Göteborg, men enligt lokala mätningar tappar de stort även där.
Liberalerna är ett parti som har haft en förmåga att förlora framträdande politiker som väljarna kände till och som kunde ta plats i debatten. Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström var kända och respekterade företrädare för partiet. Nu gör de helt andra saker och det verkar inte enkelt att locka tillbaka dem om nu partiet skulle vilja det. Efter valet kan Liberalerna ha fler ambassadörer än riksdagsledamöter.
Numera är liberalerna en del av ett blåbrunt block. Det är deras största svaghet.
Jag vet inte vad Liberalerna har för profilfråga inför valet. Jag undrar om de vet det själva. Det brukade vara skolan. Under lång tid var Jan Björklund av effektiv och slagkraftig debattör i en skoldebatt som handlade om ordning och reda, kepsar och mobiler, och om fler betyg. Lärarna var en viktig väljargrupp för partiet och Liberalerna hade uttalade anhängare i många lärarrum runt om i landet. Så är det inte längre. Inget parti är mer ansvarigt för den svenska marknadsskolans urartning än Liberalerna. Effekterna av skolmarknaden är förödande med glädjebetyg, svaga resultat, social segregation och religiösa extremister som driver skolor. Den svenska skolan har blivit en tummelplats för riskkapitalbolag och lycksökare som tjänar sina pengar på att välja bort elever som har större behov, att ha lägre löner för personalen och lägre lärartäthet. Ändå fortsätter Liberalerna envist att försvara dagens marknadsskola med dess avarter. Skolfrågan har gått från att ha blivit en tillgång till att bli en belastning för partiet.
Folkpartiet/Liberalerna har under senare år fått ett allt starkare drag av reaktionär populism. Den inleddes redan under Leijonborgs tid med kravet på språktester. Jan Björklund var skicklig på att synas och ta plats, men det var lite av en utspelstombola i alla möjliga frågor. Ofta ändrade partiet hållning i sakfrågor om allt från allmän värnplikt till religiösa friskolor. Så bygger man inte upp en profil för ett parti, det gör man genom att långsiktigt bygga upp förtroendet i frågor som är viktiga för väljarna. Det tar tid.
Numera är Liberalerna en del av ett blåbrunt block. Det är deras största svaghet. En röst på Liberalerna är inte bara en röst på Ulf Kristersson (M) som statsminister, det är också en röst för att ge direkt politiskt inflytande till Sverigedemokraterna. Liberalerna har blivit ett parti som vill föra Jimmie Åkesson (SD) till makten. Politiken har anpassats efter den nya inriktningen, retoriken om hårdare tag, kriminalitet och migration liknar andra blåbruna partiers. Men Liberalerna har gett sig in i en blåbrun tävling om tuff retorik som de aldrig kan vinna mot Ebba Busch (KD) eller Jimmie Åkesson. De blir ett svagare eko av de andra i den blåbruna kören. Inte undra på att många gamla principfasta liberaler skruvar på sig.
Liberalerna har gjort förhållandet till Sverigedemokraterna till huvudfråga både i sina interna strider och inför väljarna. De har gjort det i en tid då det inte längre går lika bra för SD.
Trots allt detta har jag länge trott att Liberalerna har en hygglig chans att komma in i riksdagen. Det tror jag inte längre. Jag ändrade mig när jag läste om deras årsmöte i Göteborg där de antog riksdagslistan. De olika linjerna i partiet stod mot varandra. Helene Odenjung, meriterad kommunpolitiker som ogillar samarbete med SD, vann provvalet. Hon beskriver sig som ”socialliberal, feminist och antirasist”. Riksdagsledamoten Robert Hannah blev trots det utsedd till första namn på listan, han gillar partiets blåbruna linje och har anpassat retoriken efter det. På Twitter skriver Hannah att han ” Välkomnar att SD kopierat mina förslag om att bygga om utsatta områden och göra det enklare att säga upp kriminella”. Det var en politisk strid mellan två falanger. Det är möjligt att partiet bara tar ett mandat i Göteborg om det kommer in i riksdagen, idag har det två. Vem som blir vald lär avgöras av personrösterna.
Så ser det ut runt om i landet. Även om man försöker hålla ihop partiet och stå för vägvalet att vara en del av ett blåbrunt block så ogillar flera av Liberalernas kandidater till riksdagen den linjen. En del av dem kommer att bli invalda. Hur kommer de att rösta i en statsministeromröstning som också innebär att Sverigedemokraterna ges avgörande inflytande över svensk politik? Jag tror att en del av dem kommer att följa sitt samvete och rösta nej. Liberaler är kända för att vara principiella och individualister. Det kommer sannolikt att finnas att antal av dem som inte kommer att vilja gå till historien för att ha gett Jimmie Åkesson makten.
Här tror jag att Liberalernas stora svaghet ligger inför valet. De vädjar nu oblygt om stödröster från andra högerpartier för att komma in i riksdagen. Men sverigedemokrater och moderater är inte alltid så förtjusta i de liberaler som de ofta upplevt som lite högfärdiga och opålitliga. Varför skulle de stödrösta på ett parti när de inte vet om liberalerna kan hålla ihop i regeringsfrågan? Varför skulle de stödrösta på ett parti som kommer att få riksdagsledamöter invalda som man inte kan lita på? Faktum är att varken rödgröna eller blåbruna väljare har någon anledning att stödrösta på liberalerna.
Därför tror jag att Liberalerna åker ur riksdagen i september.
Jonas Sjöstedt är författare och tidigare ordförande i Vänsterpartiet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
