Vad är det högerregeringen brukar säga? Att den för en ansvarsfull politik och håller i skattebetalarnas pengar.

Tyvärr stämmer det inte riktigt. Det ser alla som följt den okontrollerade pengarullningen till friskolor med kvalitetsbrister och till vårdföretag som placerar vinsterna i skatteparadis. Ännu en smärtsam illustration av slöseriet med allmänna medel är avgångsvederlagen till tidigare Vattenfallsdirektörer.

Lars G Josefsson, som fram tills nyligen var Vattenfalls koncernchef, har lyckats tillskansa sig ett avgångsvederlag på tolv miljoner kronor, trots att han inte varit berättigad till det eftersom han aldrig formellt fick sparken. Sparkade blev däremot tre Vattenfallchefer i Tyskland, som tillsammans delat på ett avgångsvederlag värt sammanlagt 90 miljoner. En av dem hade bara arbetat på sin post i fem månader. Helt emot det nuvarande regelverket – men för några år sedan gick det an.

För några år sedan var det nämligen Centerpartiet och Maud Olofsson som ansvarade för de statliga företagen. Sommaren före finanskrisen gav Olofsson direktiv om generösare ersättningar. Sedan kom Lehman Brothers och det blev full fart back i maskineriet.

Nya ersättningsregler skrevs ihop i en hast och regeringen låtsades vara emot bonusar. Anders Borg uppmanade rentav bankkunderna att fråga sina banker ”om bonusar är viktigare än att få ner boräntan?” Däremot har det saknats uppmaningar från regeringen att fråga Vattenfall varför allmänheten via Europas snabbast stigande elpriser ska betala för företagets idiotaffärer och skyhöga ersättningar.

Det sägs nu att Olofsson och näringsdepartementet inte känt till Josefssons miljonfallskärm, men det är inte trovärdigt. Det sades ju att regeringen ville sparka honom, och tidningarna skrev då om hotet att en jättefallskärm i ett sådant läge skulle lösas ut. I stället valde regeringen att inte betala, genom att vänta tills Josefsson gick i pension förra året.

Med tanke på detta vore det tjänstefel av Maud Olofsson att inte via statens representant i Vattenfalls styrelse därefter hålla koll på hur frågan hanterats. I stället är det nu moderaterna i regeringen som tagit över ansvaret för de statliga företagen.

Maud Olofsson och näringsdepartementets agerande under den gångna mandatperioden har varit dyrbar för skattebetalarna. ”Staten ska inte äga bilföretag”, sa näringsministern när Saab krisade. Barack Obama, som för en tid tog över både GM och Chrysler, var inte lika ideologiskt renlärig. Priset för att staten i Sverige inte skall äga bilföretag var att regeringen garanterade europeiska lån på 400 miljoner till en äventyrare som Victor Muller. Det blir nog inte i slutändan så billigt, det heller.