Den 30 september i år hade på dagen tio år förflutit sedan det sista numret av Arbetet (i Skåne) och Ny tid (i Göteborg) kom ut. Därmed fanns det inte längre någon socialdemokratisk morgontidning i någon av de tre största städerna. Man måste gå tillbaka till 1984, då försöket att nystarta Stockholmstidningen gick om intet, för att finna S-tidningar i samtliga tre storstadsregioner.

I dag finns det bland de tio största svenska kommunerna bara en enda morgontidning med socialdemokratisk ledarsida. Det är Folkbladet i Norrköping, som dock ägs av ”lokalkonkurrenten” Norrköpings Tidningar och har en upplaga på under 7 000 exemplar. De borgerliga tidningarna i de tio största kommunerna når varje dag runt en och en halv miljon abonnenter och många fler läsare. Tilläggas kan att de stora stockholmska etermediernas journalister, så vitt jag förstår, mest bara läser Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet till frukost. Det är inte betydelselöst för nyhetsrapporteringen eller den politiska dagordningen.

Det må så vara att mediedreven i valrörelserna inte är partipolitiskt tillrättalagda, utan lika gärna, enligt medieforskarna, skulle kunna drabba borgerliga partier. Men faktum är att i de två senaste valen har valbevakningen kraftigt missgynnat Socialdemokraterna och självklart är de borgerliga, kommersiella tidningsägarnas helt dominerande ställning på tidningsmarknaderna ett starkt stöd för borgerligheten.

Opinionssidorna – ledare och debatt – är viktiga för det politiska samtalet. Men vill man nå en större publik och göra skillnad räcker det inte att i huvudsak skriva ledare och presentera debattartiklar på nätet. Man måste kombinera det politiska med det populära, opinionsbildning och politiska nyheter med allmän nyhetsförmedling; nöjes-, sport- och kulturjournalistik. Att Arbetet fick så stort politiskt inflytande i 113 år berodde på den höga kvaliteten på allmänjournalistiken, på att den var en bred, folklig tidning.

Ännu större roll för den politiska dagordningen spelar vilka nyheter som berättas och inte berättas. Och det är ingen tillfällighet att rut-bidrag, fastighetsskatt och övre medelklassfrågor fick ett oproportionellt stort utrymme i valrörelsen. Det visade sig ju också att en lång rad redaktionschefer och politiska redaktörer på stora nyhetsmedier själva fick städbidraget. Intresset ljuger inte.

Trenden på mediemarknaden är maktkoncentration och kommersialisering. Visst är det en ironi och motsägelse att ”den tredje statsmakten”, som ska granska de andra makterna, är så ensidigt styrd av just kommersiella intressen. Är det verkligen förenligt med det demokratiska uppdraget?

I världen är det ett tiotal jättelika profit- och reklamstyrda koncerner som dominerar scenen, en nyhetsindustri som alltmer flyter ihop med underhållningsindustrin. I Skåne, där jag bor, finns i dag åtta morgontidningar varav fem ägs av Bonniers. När de mera kvalificerade analyserna av valutgången 2010 levereras kommer mediernas insatser att nämnas som en av de viktiga förklaringarna till att de rödgröna förlorade valet.

Själv möter jag fortfarande ganska ofta, det gäller inte minst efter den senaste valförlusten, personer som beklagar att Arbetet inte längre finns. De vill inte sällan att arbetarrörelsen ska starta en ny, varför inte rikstäckande, morgontidning.

Lite sorgsna blir de när jag säger att jag inte tror på ett sådant projekt. Att på dagens morgontidningsmarknad i storstäderna försöka etablera en socialdemokratisk eller andratidning överhuvudtaget vore dumdristigt. Miljonerna skulle rulla i en aldrig sinande ström när dessa nya utmanare, i väntan på de nödvändiga abonnenterna och annonsintäkterna, skulle försöka matcha Dagens Nyheter, Göteborgsposten och Sydsvenskan. Det hade troligen gått att rädda Arbetet för tio år sedan, exempelvis genom samverkan/samgående med Skånska Dagbladet. Men att nystarta i dag är förmodligen omöjligt.

Däremot är det troligt att ännu ett antal av de kvarvarande morgontidningarna kommer att gå under i nästa kris. De stora drakarna kommer, om de överlever, att få växande problem, därför att konkurrensen om reklam- och annonspengarna hårdnar alltmer.

Men även om nya morgontidningar inte är en bra idé så måste arbetarrörelsen och folkrörelserna våga göra något för att bryta den borgerliga och kommersiella dominansen. Det handlar om att pröva och stödja nya idéer och projekt, på papper och på nätet. Veckoslutstidningen är en sådan idé. I Skåne har vi startat Efter Arbetet och ETC Förlag driver ett antal veckoslutstidningar. Dagens Arena är ett projekt på nätet, som vill ge ”opinion, nyheter och fördjupning ur ett radikalt perspektiv”. Just kombinationen veckoslutstidning på papper och daglig nättidning är en spännande tanke.

Kanske har arbetarrörelsen inte förstått hur allvarlig mediesituationen är. Därför måste den här frågan vara central i eftervalsanalysen.

Bo Bernhardsson, riksdagsledamot (S) och chefredaktör för tidskriften Tiden