Kostnaderna skenar, patientsäkerheten sätts på spel och arbetet blir tyngre för fast anställd vårdpersonal. Det finns mer än ett skäl att ifrågasätta bemanningsföretagens roll inom vården.

Sedan 1993 har bemanningsföretag fått verka på svensk arbetsmarknad. Idag ser vi tydligt konsekvenserna av bemanningsföretagens misslyckade intåg i vården.

För det offentliga – din och min gemensamma plånbok – är hyrläkarna en ren förlustaffär. Kostnaderna för inhyrd personal ökar årligen.

Då räknar jag inte in kostnaden för de fast anställda i vården som får jämförelsevis lägre lön och samtidigt måste bära ett tyngre ansvar för verksamheten. Frågan är vilket värde bemanningsföretagen egentligen tillför inom den offentliga vården.

När en ny marknad uppstår – som i fallet med bemanningsföretag på arbetsmarknaden – är det alltid lite vilda västern. Det är svårt att förutsäga vilka fel och brister marknaden kommer att visa på eller vilka marknadsmisslyckanden som kan uppstå.

Nära 25 år efter legaliseringen är det bemanningsföretagens varande inom den offentliga sektorn, och då särskilt hyrläkarna, som visar tecken på att utgöra ett marknadsmisslyckande.

Istället för att fokusera på hur vi långsiktigt minskar bristen låter vi våra 21 landstingsorganisationer kortsiktigt konkurrera med varandra om högst arvoden till mellanhänder.

Det som var tänkt att lösa små vakansproblem här och där i landsting som saknade vårdpersonal är numera, särskilt i glesbygd, mer regel än undantag.

Den bristande logiken består i att vi som samhälle investerar i utbildning och träning av läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. När det är dags att hämta hem vår investering i form av vård till en åldrande och växande befolkning visar det sig att vi lider brist på vårdpersonal.

Istället för att fokusera på hur vi långsiktigt minskar bristen låter vi våra 21 landstingsorganisationer kortsiktigt konkurrera med varandra – inte med högst lön och bäst arbetsvillkor för vårdpersonal – utan om högst arvoden till mellanhänder som roterar vårdpersonal utan att ta någon som helst hänsyn till helheten.

I en ideal värld där utbud och efterfrågan på vårdpersonal är i balans, kanske bemanningsföretag hade kunnat agera effektivt smörjmedel på arbetsmarknaden. Men när efterfrågan är så mycket större än utbudet att landsting blir beroende av inhyrd personal blir konsekvensen att det offentliga måste betala än mer pengar för att få utdelning på sin utbildningsinvestering i läkare och sjuksköterskor.

Vissa landsting menar att de inte vet om ocker eller utpressning är rätt ord för att beskriva situationen.

Och allt detta till ingen nytta alls. Inte för vårdcentralernas kontinuitet, inte för dig och mig som skattebetalare och inte för de patienter som vid varje besök måste träffa en ny läkare.

Det verkar bara vara de som äger bemanningsföretag inom vården som tjänar på hyrläkare och hyrsköterskor.

Möjligen också någon landstingschef som på kort sikt lyckats värja sig mot ett större systemfel.

När vi vet allt detta, är det då hållbart att låta det fortgå? Att inom den offentligt finansierade vården låta en mellanhand som tillför ett negativt, eller i bästa fall obefintligt värde, få härja fritt, verkar minst sagt oklokt.