Ledare Hela den stora striden om kulturpolitiken vilar som en undertext i Oscarsons intervju med kulturministern.

Nya ministrar är ofta sårbara. Det tar tid att komma in i ministerrollen. Och alla politikområden har sina teknikaliteter och ideologiska minfält. Det gäller att läsa på och sätta ned fötterna med viss varsamhet, särskilt i början. Många politiker har kommit oförberedda till en intervju och fått sig en riktig politisk näsbränna. Det kan vara tufft även för erfarna politiker som träder in i ministerrollen. Ministrar som inte har en politisk erfarenhet ska nog vara extra vaksamma.

Det har demokrati- och kulturminister Jeanette Gustafsdotter nog blivit varse vid det här laget.

Både kulturen och demokratin är i dag synnerligen laddade ”politikområden”. Politiken genomkorsas av ett spretigt kulturkrig och vi ser att demokratin är hotad på en rad fronter. Som den nederländske statsvetaren Cas Mudde har formulerat det är populismen en del av tidsandan.

När jag läser om intervjun är det något som skaver

Nej, Jeanette Gustafsdotter kom inte så väl ut i Stina Oscarsons långa intervju i Svenska Dagbladet. Hon har sedan närmast unisont hånats i en rad medier. Men när jag läser om intervjun är det ändå något som skaver. Det är en lång artikel. Utskriven in extenso.

Det är väl inte en skjutjärnsintervju. Men det framgår att Jeanette Gustafsdotter blir allt mer pressad. Stina Oscarson vill ha svar på en rad komplicerade och konfliktfyllda frågeställningar om demokrati och kultur i vår tid. Jag anar att Jeanette Gustafsdotter är oförberedd på vad det skulle bli för intervju, och blir allt mer uppträngd mot väggen. Allt mer fåordig. Frågan om det är dags att montera ner gamla statyer finns varken på departementets agenda, fanns med i regeringsförklaringen eller har arbetats in i regeringens ”talepunkter”. Det är uppenbart att Gustafsdotter blir allt mer svarslös. Flera gånger säger hon att hennes tid som minister har varit väldigt kort, när hon inte kan ge några raka eller entydiga svar. I stället blir det allmänna bekännelser till demokratin, kulturen och de mänskliga rättigheterna. Om ens det. Alltmedan Stina Oscarson efterlyser tydliga ideologiska ställningstagande från en ”ren socialdemokrat”.

Kulturpolitiken är sedan länge ett slagfält mellan höger och vänster: Under senare tid också komplicerat av på en gång en alltmer radikal kulturkonservativ höger och liberaler som vill att staten ska ta sin hand även från kulturen. Och på den andra kanten har många dragit åt det andra hållet på GAL-TAN-skalan, och lyfter hellre frågor som rör identitet, mångkultur och minoriteter.

Stina Oscarson ställer förstås delvis bra och relevanta frågor som Gustafsdotter borde ha kunnat svara på eller åtminstone bättre. Kanske var hon inte medveten om Stina Oscarsons agenda. För hennes frågor är också tendentiösa. Ur ett yttrandefrihetsperspektiv vill hon ha svar på hur man från ”politiskt håll” hanterat ”till exempel demonstrationerna som var under coronapandemin” för mångas frihet har ”från politiskt håll begränsats”. Ja, det har varit begränsade möjligheter att samlas i större grupper och därmed att ordna större demonstrationer. För att rädda liv, under en exceptionell kris. Men att hävda att demokratin och yttrandefriheten satts på undantag är förstås bara nys. Och Gustafsdotter, nej, hon lyckas inte ge några riktiga svar där heller.

Stina Oscarson ställer förstås också frågan om det inte kan ”finnas en fara med en så till stora delar offentligt finansierad kulturpolitik”. Den frågan kan man ställa, men man skulle också kunna lyfta motfrågan: vad skulle det finnas för risker om en större andel skulle finansieras privat? Men Stina Oscarson fortsätter: ”Det jag menar är att när vi har ett kulturliv som är så beroende av det offentliga, är man ju också beroende av en viss politisk riktning. Och då blir man väldigt sårbar för till exempel ett maktskifte.” Det är i sådana lägen man undrar om Dramatens repertoar ändrades när Stefan Löfven blev statsminister. Men kulturministern blir dessvärre svarslös. Det blir hon också på frågan om något annat lands kulturpolitik kan vara förebildlig för Sverige. Men Stina Oscarson hon har hittat en förebild och nämner Italien, för i det landet har en borgmästare (oklart var) ”gjort det lagligt att ockupera rivningshus om man startade kulturverksamhet”.

Jag är osäker på om hon tycker att Jeanette Gustafsdotter ska inkludera den möjligheten i den svenska  kulturpolitiken. Inte undra på att hela intervjun havererade.

Reaktionerna på intervjun har förstås varit de förväntade och det svenska kommentariatet har rest sig som en god riddare och dissat kulturministern. Dagens Nyheters ledarsidas omdöme löd: ”den sämsta intervju som en svensk minister gjort”.

Tove Lifvendahl ansåg att Jeanette Gustafsdotter ”personifierar bara den svenska kulturpolitiken”, alltså att hennes svaga eller obefintliga svar bottnade i den svenska kulturpolitiken som sådan. Men även Aftonbladets kultursida har stämt in i kören, Jan Scherman slog fast att Magdalena Andersson utsett en inkompetent kulturminister och Eric Rosén undrade när ministern insåg att ”hon inte kan simma”.

Och visst, valet av Jeanette Gustafsdotter var överraskande. Många trodde nog att Socialdemokraternas egen talesperson Lawen Redar skulle erbjudas jobbet. Men så blev det inte. Hon kanske anses stå för långt till vänster, jag vet inte riktigt. Men om Per Albin kunde göra sin trätobroder Arthur Engberg till ecklesiastikminister hade väl Lawen Redar kunnat bli kulturminister. Jeanette Gustafsdotter har en lång erfarenhet från medie- och kultursektorn. Vi får väl se om det kan kompensera hennes brist på politisk erfarenhet. Och om hon kan repa sig. Den minnesgode erinrar sig att det har stormat också kring hennes föregångare Amanda Lind, Alice Bah Kuhnke och för den delen också Lena Adelsohn Liljeroth. Och Cecilia Stegö Chilò satt bara på kulturministerposten i tio dagar. Flera av dem har slirat i intervjusituationer.

Men under hela den här historien om den havererade intervjun ruvar striden om kulturpolitiken som sådan. Kritiken om att kulturen och public service styrs av en liberal vänsterelit finns numera inte bara i Sverigedemokraterna utan även i flera av de borgerliga partierna. Det finns förvisso en relevant diskussion om hur mycket politiken styr när den ställer upp kriterier för olika former av stöd till kulturen. Men den som tror att privat finansiering skulle vara mindre problematiskt i det här avseendet blundar nog med båda ögonen.

På skolpolitikens område har ”flumskolan” och 1968 blivit reflexord om när vi i Sverige gick vilse. På kulturpolitikens område är motsvarigheten den förhatliga kulturpolitik som klubbades 1974. Det är nu möjligt att hävda allt möjligt om den tiden och vad politiken faktiskt innebar. Som när Erik Helmerson på Dagens Nyheters ledarsida helt felaktigt kunde hävda att den syftade till att förvandla ”fria konster till folkuppfostan”.

Vår tids självklara mantra om ”armlängds avstånd” kokar numera ner till att det är politiker som kulturen ska skyddas ifrån. Det låter ibland som demokratin värnas av tjänstemännen som förutsätts vara opartiska och näringslivet som satsar sina surt förvärvade slantar på kulturen. Offentliga debattörer som liberalen Christer Nylander (”Media och kultur måste skyddas från politiker”) och Handelshögskolans rektor Lars Strannegård (”Bygg brandmurar mellan kultur och politiker”) stämmer in i kören. Parentetiskt kan nämnas att Handelshögskolan är en till stora delar privat finansierad högskola och som tagit emot Internationella engelska skolans donation till en professur (om – just det – skolan). Donationen härstammar för övrigt från vinster finansierade av oss skattebetalare.

Ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle bygger bland annat på en fri universitetsvärld, fria medier och ett fritt kulturliv. Denna maktbalans måste värnas på en rad olika fronter. Det förutsätter arbetsfördelning mellan tjänstemän och politiker, och mellan politiken och marknaden. Vi har alltså kommit så långt ut på det sluttande planet att det är politikerna, de folkvalda sin har sitt mandat direkt från medborgarna i demokratiska val, som framställs som ett hot mot yttrandefriheten och kulturen. Därför ska politikerna besluta att skydda omvärlden från sig självt. Så långt har alltså avpolitiseringen gått. Så begränsande är perspektivlösheten i den politiska debatten numera.

Inte underligt att en intervju med en kulturminister i Svenska Dagbladet och den efterföljande debatten havererar.