Foto: Ola Kjelbye

Konflikten i Västsahara är närmare knuten till Sverige än vad vi tror. Vi har den bokstavligt i våra kroppar och investerat i våra pensioner, säger Fredrik Laurin, en av författarna till boken ”Tyst territorium”.

Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975. Ockupationen är starkare i dag än någonsin, trots att både FN och internationella domstolen i Haag har erkänt västsahariernas rätt till sitt eget land.

Samtidigt utvinner Marocko naturtillgångarna i Västsahara och säljer dem till enorma vinster. Det handlar framförallt om fosfor till konstgödning, fisk och grönsaker. Men vad finns det egentligen för koppling mellan Sverige och denna avlägsna och anonyma konflikt?

Svaret på den frågan är det som fascinerar mest med Fredrik Laurin och Lars Schmidts nya bok ”Tyst territorium – sju reportage om Västsahara”. Vi svenskar, som är en del av det internationella samfundet, bär inte bara ett diffust moraliskt ansvar för västsahariernas lidande. Vi är också en del av ockupationen. Bokstavligt talat. Det stulna Västsahara finns i våra kroppar.

Det handlar inte bara om de uppenbara råvarorna: Fisken, frukten och grönsakerna. Utan den mer subtila fosforn – en nödvändig ingrediens i konstgödsel till jordbruket. Uppemot 70 procent av världens samlade tillgångar på fosfor finns i det ockuperade Västsahara.
– När vi tittade på råvarutillgångarna i Västsahara så handlade det mest om fisk och fosfor. Vi spårade vart de tog vägen. Vi såg hur fiskoljan exporterades till Norge och förädlades och förpackades. Vi såg hur fosforn gick till Litauen där den blev gödningsmedel som gick till Ukraina där den blev spannmål som blev bröd eller användes som foder till grisar i Danmark som slaktades och blev till bacon på våra tallrikar, säger Fredrik Laurin.

– Boken ställer väldigt viktiga frågor om spårbarhet av våra produkter. Vad heter den kinesen som limmat ihop min unges Iphone? Jag vill veta det. Vi har till slut ett ansvar för det vi konsumerar. Den personens arbetsvillkor angår mig. Det är samma med baconet jag köper, inte bara hur de produceras, utan vad grisarna käkar. Vi göder faktiskt en ockupationsmakt, säger han.

Författarna använde sig av isotopanalyser och kunde visa att samma ”fingeravtryck” som den västsahariska fosforn har, återfinns i dagligvaror i våra matbutiker.

– Vi kan konstatera att samma fingeravtryck finns i de här produkterna. Men det är viktigt att säga att vi inte kan bevisa det, det är inte dna på det sättet. Men ett antal viktiga frågor väcks för den som köper spannmål, bröd eller bacon. Var kommer det här ifrån egentligen? säger han.

Men kopplingen mellan Sverige och det ockuperade Västsahara slutar inte där. I bokens sju reportage kan författarna visa hur fiskare från Göteborg opererar i västsahariska vatten, hur Atlas Copco sålt borriggar till fosforgruvan Bou Craa och – bokens ännu okända scoop – hur svenska pensionsfonder äger aktier för hundratals miljoner i gödselföretag som köper fosfor från ockuperat land.

AP-fonderna konfronteras, men svarar undvikande. Enligt Fredrik Laurin räknar de kallt med att konflikten i Västsahara är för anonym för att skapa någon större uppmärksamhet.

– De låtsas ju som om det regnar. Det är samma svar som vi från början fick från Telia, som vi jobbat med i ett och ett halvt år här på Uppdrag granskning. När vi frågade: Hur arbetar ni i de här diktaturerna? Telekombolag är ju ett centralt verktyg när det gäller övervakning. Då svarade de: Vi följer bara reglerna där vi arbetar. De upprepade det överallt.

– I dag ett år senare erkänner de sitt misstag. Den debatten har kostat Telia en styrelse och en vd och en jävla massa bad-will. De har insett att det här inte var rätt. Det är ju väldigt intressant.

– Det handlar om att ställa frågan och kräva svar.

Boken heter ”Tyst territorium”. Varför är det så tyst om den här konflikten?

– Därför att konflikten är för liten och därför att vi har svikit västsaharierna så fundamentalt och därför desarmerat dem. De är inte terrorister, de gör inte ens väpnat motstånd. Det har de inte gjort på 20 år eftersom det internationella samfundet lovat att ställa upp för dem. De skulle få möjlighet att bestämma sin egen framtid. Sen har vi svikit dem.

– De har varken militär eller politisk makt längre. För USA, Frankrike, Spanien – de viktiga spelarna – är valet oerhört enkelt. Vem vill man vara kompis med, Västsahara eller Marocko? För de staterna är Marocko otroligt viktigt militärstrategiskt och som handelspartner. Det blir en enkel ekvation.

– Och vi andra, inklusive Sveriges regering med Carl Bildt i spetsen, vi går med på detta.

Mera läsning:
Läs ett utdrag ur boken “Tyst territorium – sju reportage om Västsahara”.
Läs Mikael Färnbos reportage om peak fosfor och konflikten i Västsahara.