Problemet med ”Hemmet” är att den inte är särskilt läskig

Hemmet

Betyg: 2/5

Film Filmen är välgjord men lyckas inte särskilt bra med sitt huvuduppdrag: Att skrämma. Det tycker Jon Andersson om den svenska skräckisen ”Hemmet”, som har premiär i dag onsdag.

Att låta handlingen i en skräckfilm utspelas på ett demensboende borde fler tänkt på innan. Idén kommer från Mats Strandbergs bok ”Hemmet” och har nu överförts till en film med samma namn. Hajpen kring filmen har varit stor och den har hyllats på flera filmfestivaler.

En del är bra

Och visst finns det en del som är bra med filmen. Anki Lidén är utmärkt som demensdrabbade Monika, som efter en näradödenupplevelse tagit med sig någon från andra sidan. En person som sprider kaos och skräck på demensboendet. 

Philip Oros i rollen som Monikas son Joel och Gizem Erdogan som sköterskan Nina är också bra. Mycket är gediget och välgjort. Miljön på demensboendet är också väl skildrad och beskriver svårigheterna både för anhöriga och boende att anpassa sig till den nya verkligheten.

Lyckas inte skrämma

Filmen har alltså alla förutsättningar för att bli bra. Tyvärr lyckas den ganska dåligt med sitt huvudsakliga uppdrag: att skrämma. Jag rycker till en gång under hela filmen, vilket i min bok inte är tillräckligt för att en skräckfilm ska få mer än högst godkänt. 

Jag har inte läst Strandbergs roman och kanske gör den jobbet med att framkalla de olustkänslor och obehag som en skräckhistoria ska. Filmen gör det i alla fall inte. Problemet med ”Hemmet” är helt enkelt att den inte är särskilt läskig. 

Jon Andersson