Recension Hur kan ett och samma jätteland bli en symbol för alt-rights övertag och sen bara några år senare, för en av vänstern mest hoppfulla symboler? Stina Pettersson blir lite klokare efter att ha läst Lennart Kjörlings bok Brasilien – Vad var det som hände?
Inom alt-right använder man ibland ordet soy-boy för att beskriva män som saknar vad alt-right tycker är viktiga manliga attribut. En soja-kille, som misstänks äta sojabaserade produkter istället för den klassiska biffen.
Senaste jag såg alt-right presidenten Bolsonaro var det i ett klipp på Twitter där han satt i en källare i Miami och spelade tv-spel. Trots det stora tv-spels geväret, de coola tv-spels glasögonen som stängde ute resten av världen, och allt som blixtrade och blödde på skärmen, finns det fortfarande fog att fråga sig om inte Bolsonaro är världens största soy-boy. Under hans presidentskap skövlade man Amazonas snabbare än någonsin, för att “frigöra” mer land för sojaåkrar. En riktig soja-kille blev en av de tydligaste symbolerna för framgångsrik extremhöger under sitt presidentskap i Brasilien 2019-2022.
Alt-right är inte utan ironi. Samtidigt säger Amazonas ursprungsbefolkningar “För mig är Amazonas vatten och ren luft. Det är livet.” Så vad hjälper ironi.
Jag läser boken som att Kjörling finner roten till de drastiska vändorna i Brasiliens i den extrema ojämlikheten.
I Lennart Kjörlings bok Brasilien – Vad var det som hände? skildras den dramatiska politiska utvecklingen i Brasilien. Bokens stora behållning är att den sätter de politiska händelserna – Bolsonaros uppgång och fall och President Lulas återkomst – i kontext, bred nog att inkludera de många sociala rörelserna, och med historiskt djup. Utan det är det verkligen inte lätt att förstå vad som hände. Hur kan ett och samma jätteland bli en symbol för alt-rights övertag och sen bara några år senare, för en av vänstern mest hoppfulla symboler, Lula.
Lula var den fattiga pojken som inte fick äta sig mätt varje dag när han var barn, men genom fackföreningsrörelsen blev han politiker och gick till presidentval på att utrota hunger. Och trots Lulas kompromisser, har han levererat resultat under sina vändor i presidentpalatset.
Bolsonaro är militären som var president under coronapandemin, då Brasilien led av extrem överdödligheten mycket på grund av att Bolsonaro aktivt motarbetade rekommendationer och kallade corona en liten förkylning för överkänsliga. Hur länge ska ni sitta och gråta frågade han sig i tal medan folk begravde sina anhöriga. Sen röstades han bort.
Det är två killar med olika framtoning, helt enkelt.
Jag läser boken som att Kjörling finner roten till de drastiska vändorna i Brasiliens i den extrema ojämlikheten. Brasilien är ett land stöpt ur kolonialismen, men där kolonialherrarna inte har åkt hem utan istället bildat den nya överklassen. De härskar fortfarande över de jordlösa som istället har sitt ursprung i den transatlantiska slavhandeln eller i latinamerikansk ursprungsbefolkning.
Likt sina andra BRICS- kompisar (Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) gick Brasilien i en auktoritär riktning. Kanske fanns det inget annat sätt att administrera den ekonomiska väg som länderna valt. Men kanske kan Lula gå en annan väg. De olika sociala rörelserna som föds ur en mosaik av förtryck, kan visa pluralistiska och mer jämställda vägar framåt.
Man kommer heller inte runt kyrkans makt i Brasilien. Vare sig det handlar om hur viktig kyrkan var för att stöpa om fackföreningsrörelsen från den gamla skolan, som nästan måste räknas som gul, till Social Movements Unionism som varit så viktig för Lula. Eller om det handlar om att förstå den Evangeliska kyrkan, med dess abortmotstånd och bortförklaringar kring ojämlikheten, som stödde Bolsonaro.
Ändå är det vid kyrkan folk fäster sitt hopp. Man kan bli matt av att läsa berättelser om de människor som Lennart Kjörling ser i den brasilianska slummen. Är deras utsatthet ett krav för att vår världsekonomi ska fungera? Jag får skuldkänslor av mitt europeiska livs lilla överflöd när jag påminns om det enorma lidande som krävs för att underhålla det.
Är det därför man så mycket hellre väljer tv-serier om de super-rikas vedermödor som kulturkonsumtion? Det är ju trots allt samma berättelse, bara sedd från två olika håll. Varje berättelse om fattigdom i den brasilianska slummen kan också läsas som en berättelse om rikedom som tagits ifrån dem och hamnat någon annanstans. Låt oss hoppas att framtiden kan se annorlunda ut.
Stina Pettersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
