The Ugly Stepsister
Betyg: 2/5
Film Den tunna intrigen hade på sin höjd hållit för en film som var hälften så lång. Det tycker Jon Andersson om ”The Ugly Stepsister” som har premiär i helgen.
En modern version av ”Askungen”, kombinerad med body horror och en kritik av dagens kropps- och skönhetsideal. Ambitionerna är stora i Emilie Blichfeldts debutfilm ”The Ugly Stepsister” som går upp på svenska biografer i helgen.
Lång transportsträcka
Filmen handlar om Elvira (Lea Myren) som drömmer om att gifta sig med en vacker prins. När hon blir inbjuden till en bal på slottet, i klassisk Askungemanér, där prinsen (Isac Calmroth) ska välja sin blivande brud får hon sin chans. Det visar sig att Elvira och inte minst hennes mamma Rebekka (Ane Dahl Torp) är beredda att göra nästan vad som helst för att hon ska vinna prinsens gunst. Det handlar framför allt om att genom olika skönhetsoperationer fixa till alltifrån näsa till ögonfransar. Något som görs på ett mycket smärtsamt sätt av den välrenommerade Dr. Esthétique (Adam Lundgren). Den konkurrerande styvsystern (Thea Sofie Loch Næss) blir förpassad till rollen som piga och börjar passande nog snart kallas för Askungen.
Idén att föra över dagens skönhetsideal på en Askungeliknande saga är inte helt obegåvad. Detsamma gäller sättet att använda modern plastikkirurgi och överföra den till en 1800-talsestetik. Problemet är bara att Emilie Blichfeldts film inte innehåller så mycket mer. ”The Ugly Stepsister” blir därför en enda lång transportsträcka mot den stundande balen.
Tunn intrig
Elvira gör alltfler skönhetsingrepp, hunsar styvsystern och ser till slut till att få huvudrollen i den balettuppsättning som ska göras till prinsens ära. Så mycket mer händer inte. Förutom att vi anar att allt snart kommer att falla ihop, då Elvira mår allt sämre av de olika skönhetsingreppen och det medel hon stoppat i sig som ska hindra henne från att gå upp i vikt. Jag kommer på mig själv med att titta på klockan redan efter en halvtimme. Det är långt ifrån sista gången jag gör det under filmens 1 timme och 45 minuter långa speltid. Den tunna intrigen skulle på sin höjd hålla för en film som var hälften så lång.
Fans av body horror (jag är inte en av dem) lär också bli besvikna. Det är inte förrän i filmens sista kvart – tjugo minuter som den typen av scener får en mer framträdande roll. Att filmen trots allt klarar sig från att få ett ännu sämre betyg har att göra med att en del av de ambitioner som jag tog upp i början till viss del lyckas. Jag applåderar försöket att göra en satir av dagens skönhetsideal i 1800-talsmiljö. Synd bara att resultatet inte blir bättre än så här.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
