Så blev Sverige sämst på trygghet för tillfälligt anställda

ESSÄ. Tryggheten för tillfälligt anställda har försämrats kraftigt –  av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Sociologen Johan Alfonsson förklarar hur det gick till och hur utvecklingen kan vändas. 

Klockan halv sju på morgonen plingar det till i telefonen: ”Arbetspass i dag 07.00–16.00”. Meddelandet skickas till dig och hundra andra som är uppskrivna i samma vikariepool. Innan du hinner svara plingar det till igen: ”arbetspasset uppbokat”. Bättre lycka nästa dag.

Bilden känns igen. Under de senaste åren har en rad reportage gestaltat de sms-anställdas tillvaro och otrygghet på arbetsmarknaden. Under lång tid har tillfälliga anställningar och otrygga kontrakt diskuterats flitigt. Och det med rätta. Sverige har genomgått stora, ja i en internationell jämförelse anmärkningsvärda, förändringar. Vi är det land som haft störst förändringar gällande trygghet för visstidsanställda i OECD-området. Från att ha varit landet med högst trygghet ligger vi nu i botten.

Sverige har haft störst förändringar för visstidsanställdas trygghet inom OECD.

Exakt hur många som får sin försörjning från sms-anställningar är svårt att säga. Ungefär 16 procent av alla anställda har i dag en tillfällig anställning. Av dessa blir drygt 40 procent kallade efter arbetsgivarens behov, jämfört med 12 procent i början av 1990-talet. Ungefär hälften av de behovsanställda har några schemalagda timmar och den andra hälften har en anställning utan att veta hur arbetsveckan ser ut, vilken nästa arbetsplats är och vad månadens lön kommer att bli.

Den andra gruppen behovsanställda, den med schema för viss tid, är i en snarlik situation: för att få en lön att leva på kan de vara tvungna att hoppa in och arbeta med kort varsel, men eftersom de har någon typ av garanti för timmar är otryggheten lägre, om än fortfarande påtaglig.

En grov uppskattning är således att mellan tre och sju procent av alla anställda helt eller delvis försörjer sig genom att bli inkallade vid behov.

Hur kunde det bli så här? Hur har Sverige blivit ett land som hamnat i botten gällande trygghet för tillfälligt anställda? För att svara på detta måste vi undersöka hur lagen om anställningsskydd (las), som reglerar användandet av tillfälligt anställda, långsamt har förändrats.

När las kom till på 1970-talet var motiveringen att den skulle stärka de anställdas trygghet och kontroll över anställningssituationen. De ändringar som skett sedan 1990-talet har i stället gjorts med arbetsgivarnas bästa i fokus.

Efter valet 1991 bildade de fyra borgerliga partierna en koalitionsregering som leddes av Carl Bildt. Det var första gången på åttio år som en moderat blev statsminister i Sverige och det var tio år sedan sist en borgerlig regering hade makten. ”Nu är kollektivismens tid slut”, deklarerade Bildt i sin regeringsförklaring och menade att Sverige nu äntligen hade skakat av sig den långvariga socialdemokratiska politiska dominansen.

En ny era började och förändringshungern var stor. Arbetsgivaravgiften, bolagsskatten och kapitalskatterna sänktes. En rad statliga företag såldes ut. Bemanningsföretag, som tidigare inte varit tillåtna i Sverige, blev nu lagliga. Även i las genomfördes förändringar.

Med ett sken av förnyelse och framsteg styrdes las om till att gynna arbetsgivare snarare än anställda.

I kölvattnet av den djupa kris som drabbade Sverige 1992 skenade arbetslösheten och för att möta detta genomförde man förändringar av las för att göra det lättare att anställa på tillfälliga kontrakt. Visstidsanställningars lagliga maxlängd ökades från sex månader under en tvåårsperiod till tolv månader. Den längsta möjliga tiden för provanställningar höjdes också, från sex månader till tolv månader.

Man menade att förändringen skulle gynna småföretagen som skulle våga anställa fler, inte minst ungdomar och utrikes födda. Förändringen kom dock att bara vara verksam under ett år. 1994 återgick regeringsmakten till Socialdemokraterna och de rev snabbt upp lagen.

Men kollektivismens tid var kanske slut trots allt. Den kortvariga förändringen av las kom att bli startskottet för flera förändringar i lagen som syftade till att förbättra för företagen snarare än de anställda.

1996 tillträdde Göran Persson som statsminister och förändringens vind blåste återigen. Nu var det den tredje vägens socialdemokrati som gällde, man hade accepterat väsentliga delar av den borgerliga problembeskrivningen och dess lösningar. Det skulle bli ordning på statsfinanserna genom massiva besparingspaket i välfärden. Arbetslösheten skulle bekämpas på samma sätt som av Bildt-regeringen, genom förändringar i las.

Socialdemokraterna, som 1994 menade att en ökad möjlighet för arbetsgivare att anställa på tillfällig basis innebar försämrade arbetsvillkor, hade nu ändrat sig.

Den 24 oktober 1996 la Socialdemokraterna fram propositionen En arbetsrätt för ökad tillväxt i riksdagen. Den kom att bli startskottet för en uppluckring av de objektiva grunder som fanns i las gällande användandet av tillfälliga kontrakt.

Las målas i propositionen upp som otidsenligt, arbetsrätten måste moderniseras skriver man. Moderniseringen innebar primärt att ge företagen större möjlighet att öka sin flexibilitet. Resonemanget var att om omvärlden är rörlig och flexibel så måste den svenska arbetsskyddslagstiftningen också bli det, annars hamnar den i ofas med omvärlden och blir omodern.

Hur såg då denna så kallade modernisering ut? Tidigare krävdes det ett speciellt skäl för att arbetsgivaren skulle anställa på tillfällig grund, men i och med propositionens förslag, som började gälla 1997, kunde upp till fem anställda undantas från detta krav. Anställningen kom att kallas ”överenskommen visstidsanställning”. Denna nya typ av tillfällig anställning fick som kortast vara i en månad och som längst i tolv. Den regel som varit gällande sedan las instiftades, att särskilda skäl behövs för att en arbetsgivare ska få anställa på tillfälliga kontrakt, började man nu tumma på.

Iklädd en språkdräkt som skulle ge sken av förnyelse och framsteg, styrdes las om till att gynna arbetsgivarna snarare än de anställda.

Efter ändringen av las 1997 fortsatte andelen tillfälligt anställda att öka. Ändå fanns det även efter denna lagändring ett fortsatt tryck från arbetsgivarsidan att öka flexibiliteten i kontrakten än mer.

Före maktskiftet 2006 genomförde Socialdemokraterna den största omvandlingen av las som dittills hade skett. Tanken var att stryka alla tillfälliga anställningar, förutom vikariat och provanställning. I stället skulle en ny anställningstyp, fri visstidsanställning, införas. Denna anställningstyp krävde ingen anledning alls för att användas och till skillnad från den överenskomna visstiden kunde hur många anställda som helst ha anställningsformen.

Detta innebar en helt ny ordning i las. Kravet att det skulle finnas en objektiv grund för att anställa på visstid togs bort. Arbetsgivarna kunde efter lagändringen själva bestämma vilken anställningsform de ville använda. Ett viktigt inflytande som anställda haft över arbetets organisering skulle därmed försvinna. Dock inte på det sätt som det var tänkt. För innan lagen hann ratificeras vann Alliansen valet.

Sverige gick från att tillfälliga anställningar enbart fick användas i vissa situationer till att de kunde användas fritt.

Efter maktskiftet 2006 rådde en febril aktivitet i den nya regeringen – arbetsmarknaden skulle reformeras. Man ansåg att det lönade sig för dåligt att arbeta. De första större förändringar som skedde var att a-kassan försämrades kraftigt och att jobbskatteavdraget infördes. Nästa fråga gällde anställningsskyddet.

Alliansen gjorde en tydlig poäng av att man inte ville försämra villkoren för de som var i fasta anställningar, eller aktivt styra lönenivåer eller ändra turordningsreglerna. Regeringen menade att man accepterade den svenska arbetsmarknadsmodellen och att denna inte skulle förändras.

När det gällde de tillfälligt anställda resonerade man dock annorlunda. Att arbetsmarknaden behövde bli mer flexibel på så vis att tillfälliga kontrakt skulle kunna slutas lättare och under längre tid än tidigare, var en föreställning som delades av både Alliansen och Socialdemokraterna. Alliansen styrde i samma riktning som Socialdemokraterna hade valt tidigare. I en lagändring som trädde i kraft i juli 2007 genomfördes den största avregleringen av skyddet för visstidsanställda som hitintills har skett.

Den fria visstidsanställningen, som Socialdemokraterna hade döpt den till, bytte namn till allmän visstidsanställning (alva). Precis som för dess föregångare var grunden att det inte behövdes någon objektiv grund för att anställa på visstid. Den största skillnaden mellan de båda lagändringarna var att alva får vara i upp till tjugofyra månader under en femårsperiod innan den ska övergå till en fast anställning. Det blev alltså möjligt att utan anledning anställa hur många visstidsanställda man vill på hur kort tid som helst.

Sverige gick från en ordning där tillfälliga anställningar enbart fick användas vid specifika situationer till att de kunde användas fritt.

Det är dessa förändringar som förklarar hur Sverige gick från att ha ett av de starkaste anställningsskydden för visstidsanställda till ett av de svagaste. Motiveringen var att modernisera och anpassa anställningsskyddet efter omvärlden, men inget annat land har genomgått så kraftiga förändringar.

Vid sidan av moderniseringsargumentet, som både Socialdemokraterna och Alliansen åberopade som anledning till förändringen, menade regeringen Reinfeldt att ytterligare ett viktigt skäl till att förändra las var att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Man hävdade att den tillfälliga anställningen är en viktig bro in i arbetslivet, framför allt för personer utan arbetslivserfarenhet.

Vänstern var länge det enda partiet som ville avskaffa allmän visstid.

Vänsterpartiet var länge det enda partiet som ville avskaffa alva, men nu har Socialdemokraterna svängt och går till val på att slopa anställningsformen. De hoppas på så vis vända utvecklingen och minska otryggheten på arbetsmarknaden.

Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och de borgerliga partierna vill i stället behålla den nuvarande ordningen. Bland dessa partier är argumenten desamma som när anställningsformens infördes: att den ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden vilket antas skapa fler möjligheter till jobb, samt att den sänker trösklarna in på arbetsmarknaden och kan fungera som en språngbräda till en fast anställning.

Arbetsgivarna å sin sida menar att en reglering skulle vara förödande, arbetstillfällen skulle riskeras och det skulle bli betydligt svårare för personer utanför arbetsmarknaden att få jobb och etablera sig. Det stora utanförskapet väntar.

Men stämmer verkligen detta?

Det sägs ibland att alva är anledningen till att en stor mängd anställda i dag har en tillsvidareanställning. En siffra som förekommer i debatten är att alva har bidragit till att 900 000 personer har fått en tillsvidareanställning. Siffrorna kommer från Svenskt Näringslivs rapport Alva öppnar dörren – den allmänna visstidsanställningen är en jobbsuccé.

Svenskt Näringsliv menar att det skulle vara förödande att avskaffa alva. I rapporten har man lyckats få fram den helt makalösa siffran att över en miljon har fått ett jobb tack vare anställningsformen. Vidare menar Svenskt Näringsliv att alva är den visstidsanställning som i störst utsträckning leder till ett fast jobb, särskilt för utrikes födda. Man påstår att alva är en ”mycket effektiv språngbräda för den som vill ha en tillsvidareanställning”. Av de cirka 3,8 miljoner som i dag har en tillsvidareanställning menar man att en fjärdedel av dessa har alva att tacka för sin anställning.

Kan detta verkligen stämma? Nej, naturligtvis inte.

För att lyckas med detta cirkustrick har man utgått från att samtliga som är i en alva skulle vara arbetslösa om inte anställningsformen fanns och att samtliga som någon gång har haft en alva och senare fått en tillsvidareanställning har alva att tacka för detta. Man har alltså inte undersökt huruvida anställningsformen korrelerar med en övergång till tillsvidareanställning och än mindre om det finns en kausal länk mellan dessa.

Det enda man säger är att de 900 000 personer som haft en alva senare har fått en tillsvidareanställning och utan några belägg påstår man att denna övergång orsakats av den tillfälliga anställningen. Med denna slutledningslogik kan man komma fram till att vad som helst leder till ett fast jobb, till exempel att arbetslöshet är en effektiv språngbräda in på arbetsmarknaden, detta då de flesta som varit arbetslösa senare fått en tillsvidareanställning.

En mer seriös granskning visar att påståendena i Svenskt Näringslivs rapport inte stämmer.

Vid en mer seriös granskning av hur alva påverkar de framtida arbetsmarknadsutsikterna kan vi se att inget av de påståenden som nämnts från Svenskt Näringslivs rapport stämmer.

I en forskningsartikel som jag själv medförfattat följer vi mer än 30 000 tidsbegränsat anställda för att undersöka hur deras arbetsmarknadsstatus två år senare påverkas av bland annat anställningsform och födelseland. I våra analyser kan vi visa att behovsanställningar, vilka utgör stommen i alva, i enbart hälften så stor utsträckning leder till en tillsvidareanställning jämfört med ett vikariat.

Det visar sig att samtliga anställningstyper som kan läggas under alva har sämre utsikt att leda till en tillsvidareanställning än de visstidsanställningar som inte räknas dit. Utrikes födda, som är överrepresenterade i den otrygga behovsanställningen, har lägre möjligheter än svenskfödda att ta det steget. Alltså raka motsatsen till vad Svenskt Näringsliv påstår.

Om man menar allvar med att värna de anställdas trygghet, och om man – som Svenskt Näringsliv och de sex partierna som vill behålla alva hävdar – vill förbättra möjligheten att hamna i en tillsvidareanställning, ja då bör man i stället sträva efter att avskaffa alva.

Men lagstiftningen ger inte en fullständig bild av den ökning av behovsanställda och visstidsanställda som skett. Stora delar av ökningen är inte en följd av lagändringarna utan skedde innan dessa.

Lagen kan ge fördelar för den ena eller andra parten på arbetsmarknaden och bidra till att ge dem större eller mindre inflytande över arbetet. Lagen är således en viktig del i maktdynamiken mellan arbetsmarknadens parter. Men lagstiftningen är långt ifrån allt i denna maktrelation.

Maktrelationen mellan anställda och de som anställer är komplex. Den anställde är beroende av att sälja sin arbetskraft för att få en lön, vilket arbetsgivaren inte är. Det är alltså inte två likvärdiga parter som möts.

Men även om vi erkänner att ett specifikt arbete har ett visst värde påverkas arbetets pris, alltså lönen, av en mängd andra faktorer. Mycket förenklat kan en del av denna dynamik uttryckas i termer av tillgång och efterfrågan. Om det är ett överflöd på arbetskraft inom en specifik sektor kan priset på arbete, liksom dess villkor, komma att gå ner. Omvänt kan villkoren i yrken där det råder brist på arbetskraft förbättras.

En central aspekt av maktrelationen kan därmed förstås genom arbetslöshetsnivån. Om arbetslösheten är låg är utbudet på arbetskraft lågt och arbetsgivarna måste slåss om arbetskraft. Priset och villkoren kan då förbättras. Omvänt kan anställda vid hög arbetslöshet tvingas slåss om de arbeten som finns och därmed kan villkoren stagnera eller försämras.

Detta är i mångt och mycket en fråga om klass.

Arbetslösheten har sedan tidigt 1990-tal ökat dramatiskt och ligger i dag på en permanent högre nivå.

Men detta ger inte hela bilden. Maktresurser kan också utgöras av skydd mot utsatthet vid arbetslöshet, vilket gör att den arbetslösa inte behöver acceptera anställningar med dåliga villkor. En generös arbetslöshetsersättning och frihet att tacka nej till ett arbete utan repressalier kan utgöra grunden för en sådan maktresurs.

Sedan 2007 har arbetslöshetsförsäkringen emellertid försämrats, ersättningen har minskat och blivit svårare att få. Dessutom har pressen på arbetslösa att ta vilket jobb som helst ökat även på andra sätt, exempelvis måste man söka arbeten utanför sitt yrke, vara beredd att flytta till annan ort och rapportera in vilka jobb man sökt. Dessa förändringar minskar naturligtvis de arbetslösas handlingsutrymme och tvingar dem att acceptera villkor de annars skulle sagt nej till.

Även inom gruppen anställda finns det olika typer av maktresurser. I yrken som kräver högre utbildning eller unika färdigheter begränsas konkurrensen om arbetstillfällena, vilket kan ge förbättrade villkor. Yrken som inte kräver någon utbildning eller särskilda färdigheter kan däremot alla anställda konkurrera om och tillgången på arbetskraft är således ofta stor inom dessa sektorer. Villkoren kan på så vis pressas ner och försämras, och arbetsgivarna kan erbjuda visstidsanställningar och behovsanställningar som de anställda blir tvungna att acceptera.

Detta är i mångt och mycket en fråga om klass, där medelklassen har en större mängd maktresurser än arbetarklassen.

Att utbudet av arbetskraft – både på arbetsmarknaden i stort och inom specifika branscher – påverkar villkoren stämmer väl överens med hur behovsanställningarna har ökat. För det första kan vi se att ökningen verkar korrelera med arbetslöshetsnivå, i alla fall fram till 2007. Ju högre arbetslöshet, desto mer ökade de tillfälliga anställningarna. Och om arbetslösheten är hög minskar också möjligheten att den tillfälliga anställningen övergår i en tillsvidareanställning.

Ökningen av visstidsanställningar och behovsanställningar ser också olika ut beroende på klasstillhörighet. Visstidsanställningar har sen tidigt 1990-tal ökat bland anställda i stort från cirka tio procent till att fluktuera mellan sexton och sjutton procent.

Men bryter vi ner detta på klass träder en annan bild fram. I arbetarklassen har andelen ökat från 13,5 procent till 20. I tjänstemannaklassen kan vi se en ökning från 7 procent till 10. I den högre tjänstemannaklassen har det i stället skett en minskning av andelen anställda som har en visstidsanställning, från 8,5 procent till 7,5.

82 procent av de behovsanställda är arbetarklass, 16 procent tjänstemän och endast 2 procent högre tjänstemän.

Om vi ser till vilka som är behovsanställda tillhör 82 procent arbetarklassen, 16 procent tjänstemannaklassen och endast 2 procent den högre tjänstemannaklassen.

Förändringar i maktrelationen mellan anställda och arbetsgivare har alltså ett stort förklaringsvärde när vi vill förstå utvecklingen mot en allt sämre anställningstrygghet.

Relationen mellan maktresurser, arbetsvillkor och löner är något som högern sedan länge har förstått. Alliansregeringen motiverade delvis sin kraftiga försämring av a-kassan 2007 utifrån denna logik. Man menade att en generös arbetslöshetsersättning minskar söktrycket på arbeten, vilket leder till högre löner. Genom att försämra a-kassan ville man minska trycket på löneökningar.

Och visst har de rätt: om arbetslösa inte pressas till att acceptera vilka arbetsvillkor som helst kan lönerna öka, men andelen tillfälliga anställningar kan också komma att minska. Om de anställda inte behöver acceptera en anställning som innebär att de ständigt måste vara stand-by och hoppa runt på en stor mängd arbetsplatser för att kunna betala hyran, ja då kommer de som inte vill ha just en sådan anställning inte heller att acceptera det. Då får arbetsgivarna i stället komma med ett bättre erbjudande.

För att minska anställdas utsatthet och förbättra villkoren behöver alltså såväl de anställdas som de arbetslösas maktresurser öka. Att slopa alva, som nu föreslagits av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, är ett steg i rätt riktning.

***

Följ Arena Essä på Facebook