Integration Det som gjorde att jag lyckades var att jag fick samma villkor som andra barn. Om jag inte hade fått gå i en vanlig klass hade jag kanske aldrig blivit delaktig i det svenska samhället, skriver Kurdo Baksi.
Jag kom till Stockholms-förorten Tensta i augusti 1980. Jag hade fyllt den magiska åldern femton år. Det händer mycket i den åldern. Är vissa åldrar mer magiska än andra?
Ja, definitivt. Femtonårsåldern är den sköra spiken som förbinder barndomen med vuxenvärlden.
När en pojke är femton år kan det gå hur som helst. Ett litet misstag kan få livslånga skador i den åldern. En hjälpande hand kan rädda det mest olyckliga femtonåriga barnet. Den nya stoltheten och i vissa fall besserwisser-läggningen kan ställa till det. Blodet kokar i ådrorna.
Man lämnar barndomen för att med osäkra, för att inte säga rädda steg, närma sig vuxenåldern. Det nyodlade och glesa skägget eller den ännu ej formade ännu glesare mustaschen man ser i spegeln kan skänka ett falskt förtroende.
I vissa fall gör den pipiga rösten sorti för alltid. Nu gäller det att vänja sig vid sin nya röst och vid sitt nya jag. För den som tvingas lämna sitt land, sin hemstad och sin familj kan siffran femton innehålla ännu mer magi än vi anar. Det gäller alla femtonåringar som kommer till Sverige.
Och det gällde mig också. I hemlandet hade jag avslutat årskurs ett på gymnasiet när jag kom till Kämpingeskolan i Tensta. Det var ett viktigt år i mitt liv. Jag betraktade mig som fullvuxen men vägen dit är ju som bekant krokig och lång. Utan ett högstadiebetyg skulle jag inte kunna komma in på gymnasiet. Och utan gymnasiebetyget skulle jag inte komma in på Stockholms universitet, något som jag siktat in mig på när jag och min familj landade den där regniga augustikvällen på Arlanda.
Men om något gick väl, eller snarare, om ledningen för den numera nedlagda högstadieskolan Kämpingeskolan slarvade skulle jag berövas alla möjligheter för att göra en spikrak akademisk karriär. Om jag nu ville det.
Jag hade tur. Det var hösttermin. För en nyanländ tonåring är det idealiskt att börja i den svenska skolan på höstterminen eftersom man får en sammanhängande årskurs.
Detta underlättar enormt mycket att få ett högstadiebetyg. Jag placerades i en förberedelseklass med nyanlända barn i väntan på att få lära mig det svenska språket, den viktigaste nyckeln till framgång.
Min introduktionskurslärare Olle var en gammal operasångare som sadlat om för att med sin vackra röst lära nyanlända det svenska språket. Oblygt sjöng han sångerna Cecilia Lind, Polaren Pär är kärlekskrank och Somliga går med trasiga skor skrivna av en viss Cornelis Vreeswijk som kom till Sverige från Holland i tolvårsåldern.
Oj, vad jag blev imponerad över att en pojke som kommit så sent till Sverige blivit en så hyllad kompositör, poet och skådespelare. ”Han är en av landets största trubadurer”, informerade läraren Olle mig med en röst som innehöll beundran och kärlek. Och jag lovade Olle att min svenska skulle bli lika bra som Cornelis medan jag och min tunga kämpade med de exotiska orden ”hjortron” och ”sju”!
Formellt gick jag i klass nio. Jag mötte mina ”riktiga” klasskamrater endast på musik, hemkunskap, slöjd och gymnastik. Mina kunskaper i det svenska språket var ju inte tillräckliga för de andra skolämnena.
Efter jul- och nyårshelgen, det vill säga efter fem månader i Sverige, blev jag huvudaktör i min första lågintensiva konflikt i Sverige. Femtonåringen i mig ansåg att min svenska var tillräckligt bra för att också studera de andra ämnena. Jag krävde att jag skulle få delta i alla ämnen.
Rektorn Hans sa blankt nej. Hela min värld höll på att rasa. Om jag inte fick betyg skulle jag med stor sannolikhet hamna i komvuxkarusellen. Det ville jag inte på några villkor. Efter grälet bad jag min far ordna ett möte med min rektor, studierektor och min operasjungande lärare. Min far som är såväl lärare som politiker sa under det extrainkallade mötet den där kyliga januarikvällen 1981 följande:
”Bara för att vi flytt från underutvecklade regimer som inte respekterar mänskliga rättigheter betyder det inte att våra hjärnor inte fungerar. Ge min son en chans. Förstör inte hans karriär”.
Fars tonläge innehöll såväl diplomati som ilska.
Rektorn Hans vred på sig på sin roterande stol. Efter en för mig evigt lång tystnad beslöts att jag fick gå i en vanlig ordinarie svensk högstadieklass. Jag svävade på moln och jag kände mig respekterad. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Rektorns beslut den dagen blev avgörande i mitt liv. Jag fick bra betyg och kunde börja på S:t Jacobi-gymnasiet (nedlagt numera) i Vällingby. Därefter började jag på Stockholms Universitet.
Det som gjorde att jag lyckades var att jag fick samma villkor som andra barn. Om jag inte hade fått gå i en vanlig klass hade jag kanske aldrig blivit delaktig i det svenska samhället.
Varje gång jag ser ett tv-inslag eller en tidningsartikel om de tonåriga ensamkommande afghanska barnen tänker jag på mitt sista högstadieår och min första konflikt i Sverige. Får de samma villkor som andra barn i Sverige? Får de den hjälp och vård de behöver? Jag har ingen statistik på hur genomsnittsåldern är bland de afghanska barnen i vårt land. Många av dem som sökt min hjälp eller som jag sett i olika sammanhang är i femton–sextonårsåldern. Jag försöker tänka optimistiskt men mycket tyder på att dessa ungdomar aldrig kommer att få rätt hjälp från samhället, staten och kommunerna. Det är nämligen så att utomeuropeiskt födda hade låg gymnasiebehörighet redan innan de afghanska barnen kom hösten 2015. Enligt en rapport från 2016 är det enbart cirka två (!) av tio utomeuropeiskt födda som har flyttat till Sverige efter tretton års ålder som når gymnasiebehörighet. Det är förfärligt och oacceptabelt. Hur kan vi acceptera denna destruktiva utveckling?
Det är mycket som skiljer mig från de nyanlända ensamkommande afghanska barnen i Sverige. Vi har olika bakgrunder och förutsättningar. Låt mig presentera några viktiga aspekter när det gäller de afghanska barnens svårigheter och de utmaningar som Sverige står inför.
Osäker Sverige-vistelse ökar inte studiemotivationen
Den bästa motorn för all studiemotivation, studiero och studieframgångar är tryggheten. Studiemotivationen är låg om en person inte vet om hen ska stanna i Sverige eller inte. Varför lära sig det svenska språket som talas av endast tio miljoner själar på jordklotet om man inte får stanna i Sverige?
Olika politiska besked om de afghanska barnens eventuella framtid i Sverige skapar olust inför studierna.
Den så kallade gymnasielagen, lagen om ny möjlighet till uppehållstillstånd för vissa ensamkommande, trädde i kraft den 1 juli 2018. De ungdomar som omfattades av de bestämmelserna hade till och med 30 september 2018 på sig att ansöka om uppehållstillstånd för gymnasiala studier.
Detta ledde till att många afghanska som gömde sig eller/och arbetade svart i serviceyrken fick nya förhoppningar. Många av dem återvände till skolbänken men med kvarhållen oro. Vid uppehållstillstånd omfattas dessa ungdomar även av kommunersättningsförordningen.
Ensamkommande barn är traumatiserade
Så gott som alla ensamkommande afghanska tonåringar i vårt land är traumatiserade. Oftast är dessa barn födda i Iran av afghanska föräldrar. I Iran har de utsatts för diskriminering, mobbning, ja rent ut sagt behandlats som andra klassens medborgare. Vissa av dessa barn har fått tillstånd att lämna Iran med hemska villkor: en far eller en bror har skickats till kriget i Syrien för att kriga på Irans allierade Bashar al Assads sida. På resan till Sverige har de mötts av hänsynslösa människosmugglare och råkat ut för många obehagligheter.
Ensamkommande barn är ensamma
Jag kom till Sverige med mina fyra syskon och föräldrar. Jag hade alltid min familj nära mig. Jag fick alltid stöd och tröst i svåra stunder. De afghanska barnen har ingen som kan trösta dem i svåra stunder eller ge dem kärlek och trygghet. De har ingen far eller mor som kan ställa upp för dem när skolpersonal nekar dem deras rättigheter. Dessutom saknar de nätverk och förebilder.
Olika utbildningsbakgrunder
De afghanska barnen skiljer sig enormt mycket ifråga om utbildning. Vissa av dem har en bra skolutbildning bakom sig. De kan latinalfabetet och talar flera språk. Andra är nästan analfabeter och/eller kan inte läsa med latinska bokstäver.
Åtgärder på lång och kort sikt
- Migrationsverket bör påskynda asylbesluten. De barn som inte får ett besked inom ett år bör automatiskt få permanent uppehållstillstånd. Barnens intresse bör alltid gå före.
- Öka modersmålsundervisningen.
- Intensiva kurser i det svenska språket.
- Ge fler funktioner till hemspråkslärarna.
- I de aktuella skolorna bör traumaexperter arbeta.
- Låt svenskar bli mentorer åt ensamkommande barn så att de får trygghet, kärlek men också praktisk hjälp i vardagen. Bättre integrationsmetod finns inte!
Det är bråttom att vidta åtgärder för att integrera de afghanska barnen i vårt land. Ett led för en lyckad integration är att den svenska skolan ger lika villkor och möjligheter till alla barn oavsett hudfärg, språk, religion, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning.
Vårt samhälle brottas i dag med problem där många tvingas leva med hög arbetslöshet, våld, ungdomskriminalitet, trångboddhet, segregation, utanförskap och olika slags extremism. En viktig anledning till alla dessa problem är att den svenska skolan blivit alltmer ojämlik. När skolan inte hjälper resurssvaga barn i lågutbildade familjer och barn utan kärnfamiljer får vi allvarliga problem som blir svåra att lösa senare. Och de icke privilegierade barnen kan aldrig göra en klassresa i samma takt som de senaste generationerna. Det gör ont i mig när jag tänker på detta faktum.
De resursstarka familjerna kan alltid köpa utbildning på ett eller annat sätt och ordna fina arbeten till sina barn eftersom de redan har starka nätverk runt om i landet. För att vi ska få en likvärdig skola där alla barn ska få lika möjligheter är det främst staten och kommunerna som har ansvar. Och de ansvariga måste inse att rätt utbildning till alla barn i rätt tid är den bästa medicinen för att skapa ett integrerat och lyckligt samhälle. Rätta insatser i den magiska skolåldern (fjorton till sexton år) är akuta och nödvändiga ifall vi vill undvika ett desintegrerat samhälle.
Om vi misslyckas kommer Änglagården tyvärr att fyllas med fler olyckliga invånare.
Texten ingår i antologin Likvärdig skola. En ödesfråga för Sverige.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
