En hjälte för folket?

Essä ”Hade Jonatan Alfvén varit amerikan hade han varit arketypen för den radikala kristna högern”. Eva Lundgren besökte rättegången mot aktivisten som SD lovar ska benådas om de vinner valet, och hittade en agitator och en rörelse där komplexa samhällsproblem pressas in i svartvita motsatspar med enkla lösningar och tydliga fiender. 

Stockholms tingsrätt, den 17 augusti. Klockan är strax efter åtta på morgonen och Jonatan Alfvén har precis inlett sitt brandtal. Framför ett hundratal personer står han på den låga muren som löper längs byggnadens vänstra sida med en mikrofon i handen. Om en timme ska han försvara sig i det som han beskrivit som ”sitt livs största kamp” och som han efteråt ska minnas som ”en av årets roligaste dagar.”

Medierna är här, liksom Dumpen, Katerina Janouch och Cissi Wallin, vilka alla på olika sätt utmanat gränserna för den förtalslagstiftning Alfvén står åtalad för att ha brutit mot.

Återkommande har Alfvén pekat ut de fem målsägandena med namn, bild och bostadsort och utförligt återgett de sexualbrott de dömts för. Inläggen har fått tusentals delningar och spridits i flera kanaler. Enligt åklagaren har syftet varit att skada och kränka de utpekade. Brottsrubriceringen är grovt förtal som kan ge upp till två års fängelse. Försvarssidan menar att Alfvén bara ”följt sitt hjärta” som ”brinner för utsatta barn och kvinnor” och utövat sin ”journalistiska och medmänskliga plikt.”

Strax nedanför muren håller tre personer upp en lång banderoll med texten ”Sluta skydda pedofiler. Vi kräver en ny förtalslagstiftning. Barnens Vingar.” Barnens Vingar är den ideella organisationen som Alfvén stiftade i höstas tillsammans med sin fru ”med syfte att stötta barn som överlevt sexuella övergrepp. Genom punktinsatser och månatligt stöd ger vi hopp om en ny framtid.”[1] Men de handlingar som åtalet gäller har utförts under varumärket Jonatan Alfvén, som han själv beskrivit det i polisförhör.

Tajmingen för rättegången hade, enligt Alfvén själv, inte kunnat vara bättre. ”När jag öppnade kuvertet och såg datumen för rättegången, jag jublade! Yes! Vi har fått en rättegång mitt i valrörelsen. Nu har vi läge!”[2]

Tillsammans är vi starka

”Tack snälla för att ni är här. Tack för att vi tillsammans kan göra våra röster hörda. Vet ni vad, vi håller på att få en förändring. Vi håller på att få en förändring! Det vi ser just nu är nästan en tävling från de politiska partierna att visa stöd för oss […]. Och vet ni vad, tillsammans så gör vi den här förändringen […]. Ingen ska tysta ner er! Ingen pedofil ska kunna ta er röst ifrån er! Ingen våldtäktsman ska kunna ta er röst ifrån er! […] Vi kommer kämpa för att ni ska få berätta er röst i samhället! […] Vi kräver en ny förtalslagstiftning i Sverige!”

Jubel och applåder ger Alfvén möjlighet att hämta andan en kort stund. Den retoriska stilen känns igen från filmer och texter på hans sociala medier, där han i närmare tio år fört en kamp mot barnäktenskap, Mr. Cool, pedofiler, prostitution, sexuella övergrepp, torskar, våldtäktsmän och de ”mörka krafterna”, det vill säga etablerade medier i allmänhet och Aftonbladet och Dagens ETC i synnerhet, Meta, politiker, rättsväsendet och staten, vilka alla på olika sätt motarbetar hans kamp.

Enligt Alfvén har arbetet varit framgångsrikt och lett till såväl lagförändringar som reviderade FN-konventioner, även om den största belöningen är ”tacksamheten från alla kvinnor och barn. Jag önskar jag kunde berätta för alla, att alla kunde få se Inkorgen. Det är så mycket tacksamhet och tårar.”

Men en Inkorg och kommentarsfält som håller på att implodera av tacksamhet respektive ilska, tusentals namnunderskrifter och delningar i sociala medier, säger mer om förmågan att mobilisera än om faktisk politisk förändring. Som Dagens Arena visat i en tidigare artikel har Alfvén systematiskt överdrivit sin egen betydelse i det senare avseendet.

Hans främsta bidrag är att skapa opinion genom att trigga och göda följarnas vrede samt misstro till staten och den konstitutionella demokratin, vilket tjänat sverigedemokratisk politik väl.

För att hålla en sådan mobilisering vid liv krävs en otröttlig hjälte som upprätthåller hoppet om att de mörka krafterna kan besegras. Frågan är om hjälten som centralgestalt är ett medel eller ett ändamål i sig.

Jag triggas av hans populistiska retorik

Applåderna och hela stämningen får mig att rysa. Men inte av välbehag. Det är samma slags olustkänslor som hyllningsreportagen om hans räddningsaktioner för flickor på bordeller i Indien och Nepal väckte för tio år sedan, innan glorian trillade av efter rapporteringar om att fritagningarna var påhittade och att fattiga flickor ofrivilligt pekats ut som prostituerade för att öka donationerna. Vidare anklagades organisationen som Alfvén företrädde, och som startades av hans föräldrar tillhörande den evangeliska kyrkan, för ekonomiskt fuffens. Skandalen fick kändisarna att fly.

När Alfvén dök upp i mina sociala medier några dagar innan rättegången väckte han samma obehag. Inte för att jag särskilt ömmar för män som förgriper sig på barn och kvinnor. Eller att jag vill tysta barns och kvinnors röster. Tvärtom. Det som triggar mig är hans populistiska retorik som ofta glider över i ren desinformation, hans grandiosa framtoning och de utförliga övergreppsbeskrivningarna varvade med skildringar som överdriver hans personliga relation till brottsoffren. Allt förpackat i något slags hybrid av frikyrkligt högmod, kulturkrigspropaganda, traumaporr och true crime-underhållning långt bort från den seriösa opinionsbildande journalistik han säger sig bedriva.

Hade han varit amerikan hade han varit arketypen för den radikala kristna högern. I världens mest sekulariserade land framträder motsvarande politiska typ vanligtvis som en del av det ”folk” som funnit en fristad hos Sverigedemokraterna och som övriga partier i allt högre grad konkurrerar om att inhysa.

Samtidigt finns det något hos honom som fängslar mig. Det är därför jag hörsammat hans enträgna uppmaningar att komma till rättegången: ”Åk in! Du kommer inte ångra dig. Ta med en kompis! Ta med en arbetskamrat! Ta med din hund! Gör vad som helst, bara kom dit så kommer vi skapa opinion!”

”Ministern sa ju han ska benådas”

I den långa kön in till tingsrätten står folk och småpratar. ”Vad bra han var!” ”Det är inte klokt att det får gå till så här i Sverige.” ”Ja, att man inte får säga sanningen. Men våldta barn, det går bra.” ”Men nu sa ju den där ministern att han ska benådas.”

”Ministern” är sverigedemokraten Henrik Vinge, ordförande i justitieutskottet, som tillsammans med Jimmie Åkesson nyss lovade att göra allt för att Alfvén och andra som dömts för att ha varnat för pedofiler och våldtäktsmän ska benådas. Benådningsutspelet blir snabbt en riksnyhet och ska få visst stöd av både Moderaterna och Socialdemokraterna. I väntan på domen kommer Sverigedemokraterna hålla benådningsspåret levande och tillkännage sitt slutliga mål: en ny rättspolitisk praxis där även andra ”personer som dömts för förtal efter att på välgrundade uppgifter ha varnat för […] andra farliga brottslingar ska benådas av regeringen”.

Inga följdfrågor från medierna eller invändningar från politiskt håll hörs mot att benådning över huvud taget diskuteras eftersom domen inte vunnit laga kraft. Mårten Schultz, professor i juridik och förtalsexpert, är den enda jag hittar som lyfter benådningslöftets principiella problematik och symboliska sprängkraft: ”Jag hoppas verkligen att det här inte tar en amerikansk vändning så att nådeinstitutet blir en politisk markering. Hade Tidö velat ändra den här juridiska situationen – som ju länge varit välkänd, inte minst sedan Metoo – har man haft fyra år på sig.”

Varför så viktigt ge dömda pedofiler upprättelse?

De senare årens ökning av förtalsdomar förklarar Alfvén med en kombination av ”order uppifrån”, gärningsmannaperspektivet som genomsyrar svensk lagstiftning och omsorgen om pedofiler. ”Vissa politiker är besatta av att se efter de åtalade […]. Varför är det så viktigt att ge dömda pedofiler upprättelse?”[3]

Södermalmspolisen och de mörka krafter under vilka enheten är underordnad utpekas som särskilt besatta av att sätta dit sådana som han.

”Hade inte jag bott i ett distrikt som styrs av Södermalmspolisen hade jag inte tagits till rätta. Det finns politiska krafter från den här stadsdelen som inte finns i södra Skåne, om man säger så.”

Det empiriska stödet för hans teori är att han redan 2019 anmäldes för förtal, som lades ner. Vid den tidpunkten bodde han i Värnamo. ”De lade ner det på en gång […]. Jag tror de skrattade och tänkte: vi har väl annat för oss.”[4]

Han utelämnar att såväl omfattning som spridning av inläggen 2019 var betydligt mindre jämfört med de publiceringar han nu står åtalad för.

Alfvéns engagemang för en ny förtalslagstiftning sammanfaller med åtalet mot honom. Ju närmare rättegången kommer, desto mer skruvas tonläget och kraven upp. I den namninsamling han initierar den 30 juni för en ny förtalslagstiftning – trots att regeringen ett halvår tidigare aviserat att tillsätta en utredning om att se över lagen – står att det ”inte ska finnas något utrymme för att belöna dömda sexförbrytare. Det måste bli lagligt att få säga sanningen. Det kan inte vara kriminellt att dela en offentlig handling från en offentlig myndighet”[5]

Problemet med kravet på att det måste bli lagligt att säga sanningen är att det som huvudregel redan är lagligt. Att dela offentliga myndighetshandlingar är generellt sett inte heller förbjudet. Och ingen lag finns som särskilt belönar dömda sexualförbrytare. Att beskriva utdömt skadestånd till den som utsatts för förtal som en ”belöning” för begångna brott är en värdering, inte en beskrivning av lagens innebörd.

Snarare verkar kärnfrågan handla om att begränsa sexualförbrytares rättsliga möjligheter att söka ”skadestånd av de eldsjälar som informerar om deras brott”,[6] vilket fångar något större; ett motstånd mot att erkänna och underordna sig rättsstatens princip om likhet inför lagen. För konsekvensen av kravet är en rättsordning där skyddet villkoras av hur moraliskt förbrukad målsägande respektive hur besjälad den åtalade anses vara. Hur Alfvén, Vinge, Åkesson och de som signerat uppropet tänker sig att den bedömningen ska göras rättssäkert återstår att förklara.

Och det är mot denna fond om synen på straff och vedergällning – vem som har rätt till upprättelse, vem som får gå vidare efter avtjänat straff, vem som aldrig kan bli fri och vem som ska åtnjuta särställning – som Alfvéns kamp får sin fulla mening.

”Men Jonatan sa ju …”

Kön har förflyttat sig till korridoren utanför rättssal 8. Plötsligt börjar människorna längst fram skingra sig och en kvinna ropar att de bara släpper in fyra personer. ”Hur kan man göra så i ett sånt uppmärksammat och viktigt mål?” undrar någon. ”Men Jonatan sa ju att han hade ringt och sagt det skulle komma många!” utbrister en annan. Ett ögonblick av förvirring uppstår innan en grupp målmedvetet börjar röra sig. Jag följer efter och hamnar långt fram i kön till rättssalen från vilken vi ska få följa rättegången.

”Det verkar vara mest kvinnor här”, säger jag i ett försök att kallprata. ”Ja, och vad tror du det beror på?” svarar en kvinna menande. ”Men utanför var det fler män”, noterar en annan.

Jag frågar om de är här för att de har en personlig relation till Alfvén.

Nej, det har de inte, men de stöttar hans arbete. Omdömen som ”fantastisk”, ”modig” och ”kämpe” används för att beskriva hans gärning. En kvinna titulerar sig som ”överlevare” och hade önskat att det funnits en Jonatan som stod upp för henne när det var som svårast. En annan säger hon är här för att hon tycker det är fel att barn och kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp inte får berätta vad de varit med om.

En kvinna visar sig vara väldigt insatt i övergreppen som de målsägande dömts för. Informationen har hon fått från olika true crime-poddar. PrimeCrime är, enligt henne bäst, för den är mest detaljrik. ”Man får liksom veta allt.” Hennes intresse för genren beskriver hon som ”samhällskunskap. Om man inte vet kan man gå omkring och tro att det inte pågår några mord. Vissa lyssnar på ljudböcker av Läckberg, jag lyssnar på det här när jag lagar mat och så.”

Kvinnans fascination för kirurgiskt detaljerade brottsbeskrivningar väcker frågan om det är ett intresse hon delar med Alfvén eller om han bara är skicklig på att mata publiken. Kanske behöver det ena inte utesluta det andra.

Alla är pedofiler

”Du då, varför är du här?” frågar en kvinna mig. Jag svarar jag är här för att jag känner till hans arbete och vill veta mer om honom. Jag nämner att jag kände igenom honom från avslöjandena om oegentligheter kring hans arbete för hjälporganisationen LoveNepal, sedermera Love and Hope. ”Ja, jag minns det där”, svarar hon. ”Men jag tänkte att det där stämmer inte. Fick en känsla att de ville sätta dit honom. Det var nåt lurt där.”

Hon utvecklar sitt resonemang: ”Jag tror det finns ett stort mörkertal som har de här pedofila böjelserna. Annars skulle inte lagen se ut som den gör.”

Att föreställningen om en inneboende pedofil hos gemene man väcker rädsla är inte svårt att förstå, särskilt när hotbilden dopas med mörka krafter i maskopi med pedofilerna. Och rädsla är något som politiker med sinne för manipulation kan utnyttja för att ”skapa motsättningar mellan olika grupper i samhället och främlingskap inför de institutioner som upprätthåller demokratin”.[7]

Konspirationsteorins styrka ligger i blandningen av lögn och sanning.[8] Mäns sexualiserade våld mot kvinnor och barn är ett globalt problem. Samhället misslyckas återkommande med att skydda och stödja dem som utsätts och rädslan för våld kringskär kvinnors liv. Förskjutningen sker när dessa belagda problem fogas samman med falska påståenden till en större berättelse om ett samhälle som avsiktligt skyddar förövarna och tystar dem som säger sanningen.

Vi:et och de orimliga

Det här är ett gäng som fått nog och vill se förändring. ”Det är fel att skötsamma människor utvisas, men inte kriminella.” ”Varför ska vi betala advokatkostnader för en person som vistas i Sverige illegalt?”

”Hur kan man jobba på hemtjänst om man är illegal?” undrar en annan med hänvisning till en av de målsägandes yrke. Jag invänder att den som är här illegalt knappast kan ha en vanlig anställning och betala skatt. ”Han kanske är anställd privat”, föreslår någon. ”Men privatanställda betalar ju också skatt”, försöker jag. ”Varför skulle någon som vistas illegalt kontakta polisen för att han känner sig kränkt?”

Samtalet dör och min intuition är att det inte beror på att mina argument övertygat dem om orimligheten i deras. Den orimliga är jag och därför lönlös att diskutera med.

Att majoriteten av åhörarna kommit för att visa sitt stöd råder ingen tvekan om. Burop, sarkastiska skratt och kommentarer när de målsägande vittnar om hur de och deras anhöriga fått motta hot och trakasserier, varvat med applåder efter Alfvéns anföranden, gör att det ibland känns som jag slungats in i ett kommentarsfält på Alfvéns Facebook, med undantaget att ingen skriker att de målsägande ska kastreras, utvisas eller skjutas.

Kanske fyller närvaron också en större funktion än att visa stöd; möjligheten att bli en del av ett vi, en känsla som inte ska förringas. Kanske är det också omsorgen om ”viet” som hindrar dem från att låta partipolitiska motsättningar ställa sig i vägen för kampen. När meningsskiljaktigheter om Sverigedemokraterna uppstår tar man ömsesidigt ansvar och backar tillbaka samtalet till sakfrågan, alternativt pekar ut en gemensam fiende att sluta upp kring, exempelvis oppositionens tystnad. ”Var är de rödgröna?”

”Journalisten” Alfvén

”Du beskriver dig som journalist. Kan du utveckla vad du lägger in i ordet?”, frågar åklagaren. ”Javisst”, svarar Alfvén. ”Jag skulle nog hävda att jag är den första i Sverige som kallade mig för medborgarjournalist, även om jag skrivit för flera medier.”

Någon självständig journalistisk rapportering signerad Alfvén lyckas jag inte hitta. Det jag finner är en rad debattartiklar, främst i Nyheter24 men även i Aftonbladet och Expressen, samt reportage om honom, framför allt i kristna tidningar och alternativmedier. Däremot räcker en googling för att lära mig att ordet medborgarjournalistik upptogs på nyordslistan 2006, samma år som Alfvén fyllde 14.

Alfvén må kalla det han ägnar sig åt för medborgarjournalistik, men hans metoder och ärende har mer gemensamt med medieaktivism, den form av politisk aktivism som under senare år vuxit fram på sociala medier, framför allt inom extremhögern, och främst drivs av enskilda individer som placerar sig själva, sitt varumärke och sin kamp mot systemet i centrum.

Dramaturgin byggs upp kring motsatspar som folket mot eliten, där folket är formellt underordnat men moraliskt överordnat. Förföljelser, trakasserier och konfrontation håller konflikten vid liv och de framprovocerade reaktionerna blir själva nyheten. Informationen fungerar främst som påverkansverktyg: genom polarisering och upprepning mobiliseras följarna och gränsen för vilka politiska positioner som uppfattas som tänkbara kan förskjutas. Kränkande personbeskrivningar och implicita uppmaningar kombineras med personuppgifter som gör de utpekade lätta att identifiera och söka upp.

Hatet mot pedofiler och våldtäktsmän passar radikalhögerns politiska logik eftersom de utgör närmast oantastliga fiendefigurer. De blir bärare av en betydligt större politisk berättelse om nationens förfall, ett hotat folk och ett etablissemang som skyddar förövarna.[9]

I denna berättelse är rädsla och äckel tätt sammanflätade. Som Eva Illouz skriver sluter rädslan ”oss samman mot en gemensam fiende”, medan äcklet håller oss ”åtskilda och avskärmade från denna fiende”.[10]

Under förevändningen pedofiljakt kan högerextrema och nazistiska miljöer kanalisera den moraliska avskyn i uthängningar, förnedring och våld.[11] Samma uppdelning mellan skyddsvärda och moraliskt förbrukade återkommer i Sverigedemokraternas benådningsretorik och i SD Oskarshamns budskap: ”Pedofiler ska aldrig mer se dagens ljus!”

Alfvén beskriver brottsoffren som ”oskyldiga änglar”, sexualförbrytarna som ”monster” och ”samhällets bottenskrap” som ”förbrukat sina rättigheter”. Det är inte bara handlingen som döms, utan hela människan. Det är den ”idylliska byn” som kontamineras av själva närvaron av en sexualbrottsling och det ”älskade fosterlandet” som ”blöder” på grund av det sexualiserade våldet mot barn och kvinnor, ofta utfört av utländska män. Och så vidare.

I Alfvéns världsbild tillskrivs de åsikter och krav han själv driver ”hela svenska folket”, som framställs som ett enat kollektiv vars vilja han tagit sig rätten att uttolka och leda i kampen mot de ”mörka krafterna”. Komplexa samhällsproblem pressas in i svartvita motsatspar med enkla lösningar och tydliga fiender. Handling premieras framför tvivel och reträtt, som tolkas som svaghetstecken. Man kan förstås stanna vid att se Alfvéns retorik som uttryck för en fallenhet för storytelling i allmänhet och ragebait i synnerhet. Eller så kan man notera att just dessa värden och praktiker återkommer i beskrivningar av fascismens politiska logik, där också motsägelsen är central.[12]

Hos Alfvén framträder paradoxen mellan det enade folket och det mäktiga motståndet i några få meningar: motståndarna finns inte, men de som finns vågar inte framträda eftersom de har ”hela svenska folket emot sig”. Folkviljan behöver inte beläggas. Den är redan uttolkad av Alfvén:

”Jag pratade med Viktor på Dialogiskt, jag har kontakt med Josef Barkenbom på Riks, vi letade febrilt efter en debattmotståndare till mig, men det är ingen som vill ställa upp […]. Det finns inga människor och de människor som finns vågar inte stå upp, för de vet att de har hela svenska folket emot sig.”[13]

Den alternativa förklaringen, att människor undviker att ställas mot Alfvén i en debatt på grund av rädsla för hot och hat och att få sitt privatliv uthängt, utelämnas. Som Expo beskriver tenderar den typ av medieaktivism som Alfvén ägnar sig åt att tysta avvikande röster. ”Det är som en gräsbrand. Där de dragit fram dör det offentliga samtalet och de människor som blivit drabbade drar sig undan.”

Oavsett hur medvetet lögnen, rädslan och äcklet används så flyttar de gränser: normbrott normaliseras och politiska motståndare slutar bekämpa dem för att i stället undersöka hur de kan användas för egna syften.

Det är en av de processer genom vilka demokratier gradvis autokratiseras.[14]

Ingen jävla woke sojadrickande lattefarsa

”Vi lever i ett jämställt land […] eller vi har en ambition att vara jämställda, en ambition att kvinnor ska gå hem trygga på kvällen […]. Samtidigt sätter vi munkavlar på alla kvinnor och barn som varit utsatta för fruktansvärda brott för att om de berättar sina berättelser – trots att förövarna är dömda – riskerar de kvinnorna och barnen att hamna i fängelse och betala enorma summor till de män som förgripit sig på dem. Vad är det för jämställt med det?”

Uttalandet skulle kunna komma från en kvinnoorganisation. Men avsändaren är Alfvén, vars aktivism i sin glöd, synlighet och konfrontativa form har större likheter med delar av millennieskiftets feministiska aktivism, där H&M:s underklädesreklam revs ner och Fröken Sverige-finalen avbröts av GUBBSLEM-aktioner, än med samtidens kommersialiserade och nyliberala populärfeminism, där i princip allt kan göras till en feministisk handling så länge den motiveras av den egna njutningen: porrifiera den egna kroppen och pumpa den med fillers, juicefasta eller bli softgirl.[15]

Förskjutningen från feminism som politiskt projekt till feminist som identitetsmarkör har gjort det möjligt att plocka de delar ur det feministiska tankegodset som passar den egna agendan, utan krav på strukturella maktanalyser eller egna uppoffringar. Det har öppnat för andra krafter och agendor att invadera det politiska rum som kvinnorörelsen en gång skapade.

Med renässansen för traditionella könsroller har den patriarkala, hegemoniska figuren mannen som kvinnans och barnens beskyddare fått en revival, inte minst inom radikalhögern, men även i bredare lager. Kvinnors utsatthet blir då inte bara ett hinder för kvinnors frihet, utan också ett argument för en konservativ könsmaktsordning.[16]

I podcasten Dansa med vargar noterar Alfvén att fler män engagerar sig i frågorna: ”Det fina i det hela är att vi blir fler och fler och jag tycker mig se att det är så många män som liksom kavlar upp ärmarna […]. Många farsor, många unga killar som står upp för kvinnor och barn […]. Det är så kul att se.”

Huruvida de våldsbejakande pedofiljägarna eller de uppviglande männen i hans kommentarsfält ingår bland dem Alfvén gläds åt ska vara osagt. Oavsett verkar Alfvéns svar lugna en av programledarna, som halvt på skämt, halvt på allvar, uttrycker lättnad över att det går att delta i kampen utan att behöva vara en ”jävla woke sojadrickande lattefarsa” och konstaterar att inget avskräcker pedofiler lika mycket som en hotfull pappa.

Alfvén erbjuder en plats vid det utvattnade feministiska buffébordet. Det räcker att välja sida mellan barnen, kvinnorna och förövarna, de goda och de onda. Att sakfrågorna samtidigt fogas in i ett större samhällspolitiskt narrativ kan vara själva attraktionskraften för vissa och helt passera andra obemärkt.

Kanske är det den breda paletten som gör att Alfvén stöttas av människor från så skilda grupper, från Nick Alinia till Pernilla Wahlgren och kvinnor och män som säljer sina tjänster inom allt från alternativmedicin till konsten att läka vårt inre trauma.

Självutnämnd folkets megafon

Samtidigt som högern gjort wokeaktivism och cancelkultur till slagträn i kulturkriget, använder extremhögern flera av de metoder som högern kritiserat ”pk-maffian” för: uthängningar, moralism och krav på cancelleringar. Sociologen Musa al-Gharbi visar hur den progressiva, högutbildade elit han kallar symboliska kapitalister kan omsätta rätt värderingar, allianser med utsatta och moralisk positionering i kulturell status, utan att behöva offra egna privilegier eller märkbart förbättra livet för de grupper man säger sig företräda. Strider om språk och representation premieras framför förändringar med materiell påverkan på människors livsvillkor.[17]

En liknande statuslogik går att urskilja på andra sidan kulturkriget, men med andra moraliska valutor. Där den ena sidan signalerar mångfald, jämlikhet och inkludering (DEI), signalerar andra sidan omsorg om brottsoffer, barn, trygghet och nation. Den progressiva elitens anspråk på att företräda marginaliserade grupper motsvaras av radikalhögerns självutnämning till folkets megafon. I båda fallen kan den moraliska positionen omsättas i status genom en världsbild uppdelad i offer och förövare, goda och onda, vi och de.

Här skiljer Alfvén ut sig från al-Gharbis symboliska kapitalister. Alfvén lyckas driva sina frågor på ett sätt som gör att de uppfattas som akut angelägna, omsätta visionen i konkret handling och är beredd att betala ett personligt pris. Det är där hjälterollen får sin legitimitet. Uppoffringen blir i sig ett symboliskt kapital, ett bevis på att han lever kampen, inte bara pratar om den.

En mörk dag för Sverige?

2 september 2026. En dag som för eftervärlden kommer beskrivas som en ”mörk dag för Sverige”, om Alfvén får skriva historien. Domen har precis fallit: villkorlig dom och 350 000 i skadestånd till de fem målsägande plus rättegångskostnader.[18]

På Instagram skriver han:

”Mörk dag för Sverige – pedofiler får upprättelse […]. Stockholms tingsrätt dömer mig, en journalist och småbarnspappa, för fem fall av grovt förtal […]. I andra länder blir man en hjälte om man avslöjar mörkret. Här hemma blir man kriminell […]. Att stå ut med ondskan har sitt pris. Jag och min fru har det senaste året levt i ständig stress och ovisshet […]. Om någon vill hjälpa oss idag med kostnaderna och att stötta vår familj, då har vi swishnummer XXX.”[19]

Kanske borde polisen litat mer på sin ”magkänsla” avseende risken för återfall i brott, som Alfvén raljerat över.[20] Det första han gör efter att han mottagit domen är att deklarera att han tänker skala upp det beteende som han dömts för: ”Vi kommer INTE backa en tum […]. Vi kommer slå tillbaka med full kraft […]. Fortsätt avslöja mörkret, fortsätt jaga pedofiler.”[21]

Tidigare under morgonen har Alfvén i sina sociala medier instruerat följarna i hur förtalsexperternas kommande uttalanden om domen ska tolkas:

”De kommer säga det här kommer bli ett skampålesamhälle, att det här kommer utlösa mobbar och folk kan då trakasseras och förföljas och bla bla bla […]. Det är experter som vill motarbeta den förändring som folket vill ha och när en förändring sker är oftast de här experterna i vägen […]. Vi vill inte […] ha ett land som Vitryssland, Iran och Nordkorea där man kan sitta i fängelse för att man har sagt sanningen.”

Experterna omvandlas från sakkunniga till hinder för folkviljan, samtidigt som Sverige placeras i samma kategori som repressiva stater. Det är som ett eko av Samnytts beskrivning av den månadslånga fängelsedomen mot deras ansvariga utgivare Mats Dagerlind för grovt förtal: ”Domen innebär att Sverige nu är ett av tre länder i Europa, de andra två är Ryssland och Belarus, där journalister fängslas enbart för sina journalistiska publiceringar.”

Och om någon oroade sig för Alfvéns rättegångs- och skadeståndskostnader, tillkännager Alfvén och hans fru påföljande dag att de är täckta: ”Tack vare ert fantastiska stöd kan vi idag med glädje meddela att allt har samlats in […]. Nu kan vår dotter bo kvar i den lägenhet hon älskar.”[22]

En strulig småstadskille och arbetargrabb

I min jakt på att komma närmare Alfvén läser och lyssnar jag på allt jag kommer över. Kanske söker jag en förklaring som ska hjälpa mig att omvandla avskyn till förståelse. Avsky tar energi. Förståelsen är lättare att leva med. Den kan till och med få en att känna sig storsint.

Ju djupare jag sjunker ner i Alfvéns kaninhål, desto svårare blir det att värja mig mot insikten att vi delar vissa karaktärsdrag. Besattheten, stridbarheten och envisheten. Behovet att omgivningen ska visa sin lojalitet med våra övertygelser och moraliska kompasser, inte bara acceptera dem, även om de hämtar näring ur olika värdesystem.

Kanske bottnar en del av min aversion i att han synliggör drag hos mig som jag inte vill kännas vid, det Jung kallade skuggsidan.

Det förändrar inte min uppfattning om hans agenda. Men kanske gör det min avsmak för honom svårare att renodla.

I podcasten I skallen på hittar jag det jag söker: en mer eftertänksam och mänsklig Jonatan. En strulig ”småstadskille och arbetargrabb” som gjorde ”mycket dumt” i tonåren och vars liv fick mening i mötet med kvinnor och barn i Indiens och Nepals bordelldistrikt. En människa som talar om att förflytta fokus från jaget till något större och ge människor en andra chans. I Indien och Nepal såg han hallickar förändras: ”De gick från att vara hallickar, riktigt onda människor, till människor som började hjälpa barn. Det var så häftigt.”

Hur den erfarenheten går ihop med den vedergällningsprincip han gjort sig till en stark förespråkare för är ett mysterium. Kanske ligger en del av svaret i barndomens religiösa föreställningar om synd, som fortfarande hemsöker honom:

”Jag är liksom uppväxt med […] väldigt starka värderingar…det här med synd, om du syndar […] och inte ber om förlåt kan man riskera att missa himlen […]. Barn är så öppna […], säger man en sak till ett barn under hela uppväxten, till slut tror ju barnet på det och där tror jag att jag har tagit skada […]. Tack och lov har jag kommit till en plats där jag kan hantera det.”

På Jesus shit list

Syndens och skuldens ok är tungt att bära, kanske extra tungt om straffet är att hamna på Jesus shit list. Kanske blir vedergällningslogiken mer begriplig i det ljuset, som en kompromisslös kamp mot andras mörker och ett sätt att sona det egna.

Intervjun ger också en mer kontextualiserad bild av LoveNepals arbete. ”Barnen följer ofta i sina mammors fotspår. Mammorna lever i prostitution, barnen växer upp och ser vad mamma gör, en del sitter i rummet när mamma våldtas dag ut och dag in och lär sig då att det är så här kvinnor ska vara […]. Så när första mannen kommer vet flickan att det här är mitt liv.” Enligt Alfvén placerade de flickor på barnhem och gav dem utbildning. Om det stämmer är det svårt att kalla det något annat än räddning, om än i förebyggande syfte.

Att organisationen sedan framställde flickor som prostituerade för att få fler att skänka pengar är förstås lika oförsvarligt som de genvägar Alfvén senare tagit i sitt opinionsarbete genom att förvränga verkligheten för att väcka engagemang. Men minst lika avslöjande är den cyniska logik som gör andras lidande till underhållning och kräver en uppskruvad berättelse för att väcka medkänsla.

En liknande logik går igen i den aktuella historien om Jason Arday. Lika delaktig som omvärlden var i att upphöja den tidigare Cambridgeprofessorn genom att okritiskt omvandla hans extraordinära och delvis fabricerade livshistoria till meriter, lika delaktig har den varit i medskapandet av Alfvén som hjälte. Utan en publik som uppmuntrat och belönat deras överdrifter och osanningar, hade deras hjältestatus aldrig kunnat fullbordas.

Nästan där

”Det fina är att det här göder fram nya människor som tycker Jonatan, det är en cool kille, sån vill jag bli […]. Kanske finns en ung grabb därute eller ung tjej som […] tycker Wow! Här står han med en skylt där det står sluta skydda pedofiler. Wow! Så där vill jag också bli och sen om 10, 15 år är det nästa statsminister.”[23]

Att vilja sätta spår, beröra och inspirera är djupt mänskligt. Sociala medier erbjuder möjligheten att leva ut just de drömmarna, en frestelse få tycks kunna motstå. Inför en föreställd publik kan vi iscensätta oss själva så som vi vill bli sedda. Drömmarna tar sig olika uttryck: från kvinnor i övre medelåldern som genom oändliga inlägg om sin klädkonsumtion, heminredning och hudvårdsrutiner lever drömmen om att vara en stilikon, till män som söker andra mäns beundran för sina gymprestationer eller för den delen folkets hyllning för sin kamp mot de mörka krafterna. Alfvén är undantaget som håller drömmen levande: att tusentals timmar av kurerande av den egna profilen en dag kommer att löna sig i form av det eftertraktade erkännandet.[24]

Oavsett  hur det går med förtalslagstiftningen, benådningen, barnen, kvinnorna och pedofilerna, har Alfvéns arbete tagit honom närmare sin dröm: ”Jag har ingen bucket list eller så här men tänker två saker vore roligt att få göra i sitt liv. Det ena är att få sommarprata och det andra är att få sitta i Framgångspodden och prata med Alexander Pärleros, jag tycker Alexander verkar va en sån fin kille. Faktum är att om en halvtimme så ska jag få göra det […]. Jag tror det kommer bli ett grymt avsnitt […]. Vi hörs senare.”

Eva Lundgren

[1] Startsida – Barnens Vingar

[2] #86 – Not all heroes wear capes – Jonatan Alfvén, kampen mot pedofilerna, våldtäktsmännen och förtalslagen – Dansa med vargar | Lyssna här | Poddtoppen.se

[3]  8. Jonatan Alfvén: Åtalad för att ha sagt sanningen – UTOPIA | Lyssna här | Poddtoppen.se;

I skallen på Jonatan Alfvén – …–I Skallen På – Apple Podcasts

[4] #284, Jonatan Alfvén, ”FÖR BAR…–Dialogiskt – Apple Podcasts

[5] Vi kräver en ny förtalslagstiftning! – Skrivunder.com

[6] Vi kräver en ny förtalslagstiftning! – Skrivunder.com

[7] Illouz, Eva (2023). Känslor och populism. Hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin. Daidalos,s. 183.

[8] Gilroy-Ware, Marcus (2020). After the Fact? The Truth about Fake News. Repeater.

[9] Medieaktivisterna och deras förebilder

[10] Illouz, Eva (2023). Känslor och populism. Hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin. Daidalos, s.105.

[11] Högerextrema fällor och våld sprids på sociala medier; Pedo Hunting Sweden kopplas till högerextrema Aktivklubb; Pedofiljägare kopplas till högerextrema aktivklubbar | Sveriges Radio;

[12] Per Molander: SD prickar in många av fascismens kännetecken

[13] #86 – Not all heroes wear capes – Jonatan Alfvén, kampen mot pedofilerna, våldtäktsmännen och förtalslagen – Dansa med vargar | Lyssna här | Poddtoppen.se

[14] Se t.ex. Snyder, Timothy (2017) Om tyranni: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet. Albert Bonniers förlag; Levitsky, Steven & Daniel Ziblatt (2018). How democracies die. VIKING; Applebaum, Anne (2024). Autokrati AB. Diktatorerna som vill styra världen. Albert Bonniers förlag.

[15] Jfr. Fraser, Nancy (2013). Fortunes of feminism. From State-Managed Capitalism to Neoliberal Crisis. Verso; Foster, Dawn (2015). Lean out. Repeater books; Gill, Rosalind (2016). ”Post-postfeminism?: New feminist visibilities in postfeminist times” I: Feminist Media Studies; Crispin, Jessa (2017). Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest. Daidalos; Rottenberg, Catherine (2020). The rise of neoliberal feminism. Oxford University Press.

[16] Mehring, Kathina et. Al (2026). The populist radical right, the gender gap and protective masculinity across European countries. Bristol University Press.

[17] al-Gharbi, Musa (2024). We have never been Woke. The Cultural Contradictions of a New Elite. Princeton University Press.

[18] 34-årig man döms till villkorlig dom och böter för grovt förtal. – Sveriges Domstolar

[19] (1) Instagram

[20] I skallen på Jonatan Alfvén – …–I Skallen På – Apple Podcasts

[21]  (1) Instagram

[22] (1) Instagram

[23] #86 – Not all heroes wear capes – Jonatan Alfvén, kampen mot pedofilerna, våldtäktsmännen och förtalslagen – Dansa med vargar | Lyssna här | Poddtoppen.se

[24] Jfr. Abidin, Crystal (2016). Internet Celebrity. Understanding Fame Online. Emerald Publishing; Duffy, Broke Erin (2017). (Not) getting paid to do what you love. Gender, Social Media, and Aspirational Work. Yale University Press; Moeller Hans-Georg& D’Ambrosio Paul J. (2021). You and your profile. Identity After Authenticity. Columbia University Press.