debatt Två röster har hittat min fru på sociala medier, och båda talar om hennes avresa. Den ena är ett politiskt parti. Den andra är en statlig myndighet, skriver Mert Can Yilmaz.
Jag har inget konto på sociala medier. Men mitt jobb är att forska, och jag är gift med någon som har konton. På sistone har hennes telefon blivit ett instrument jag inte kan lägga ifrån mig. För ett par veckor sedan räckte hon mig den på kvällen och visade mig vad som hade kommit: mellan ett recept på hemgjord lemonad och en väns bilder från sommarens Bad Bunny-konsert i Stockholm,
Sponsrade inlägg från Migrationsverket: 350 000 kronor för att lämna Sverige permanent, flaggskeppet i Tidöavtalets återvandringsagenda. Sedan åtminstone december har myndigheten betalat för att placera dessa annonser, riktade efter språk och efter användarnas kopplingar till vissa utomeuropeiska länder.
Till en början tyckte jag att det var absurt på ett ganska roligt sätt. Min fru är inte berättigad till bidraget. Hon har arbetstillstånd, medan bidraget är förbehållet personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl. Hon talar flytande svenska, tog sin lärarlegitimation här och skriver sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet.
Hon har till och med fått ta emot ett ledarskapsdiplom av kungen själv. Enligt förmodligen varje mått detta land säger sig värdesätta är hon den integrationsframgång som dess politik påstår sig vilja ha.
Känslan blir: Du är en börda
Runt de annonserna, i samma flöde, ligger det som algoritmen serverar denna publik: sverigedemokratiska budskap, klipp om “dåliga” invandrare, partiets varaktiga fientlighet mot just de grupper som myndighetens annonser riktar sig till. Partiet har i åratal drivit tesen att människor som min fru är en kostnad Sverige borde sluta bära, och återvandring är dess signaturkrav.
Ett inlägg som nådde henne varnade för islamister. Något system hade dragit slutsatsen att hon var en lovande mottagare av det budskapet. Tro mig: hon behöver inte Sverigedemokraterna för att få islamismen förklarad för sig, och hon är inte en kvinna som partiet kan provocera med sådana inlägg.
Flöden i sociala medier läses inte inlägg för inlägg, med institutionella fotnoter bifogade. De läses som en helhet, och helheten bär ett budskap som ingen enskild avsändare behöver stå för. Partiet levererar känslan: du är en börda. Myndigheten levererar brevhuvudet: här är summan, här är blanketten. Tillsammans fullbordar de varandra.
Fientligheten får en officiell bekräftelse, och förvaltningen får en fientlig underton. Varje avsändare kan sanningsenligt förneka helheten. Budskapet som faktiskt landar, att staten helst såg att människor som min fru försvann och har budgeterat för det, har ingen avsändare på papperet.
Och här kommer det intressanta. Av alla aktörer i Sverige är Migrationsverket den som inte behöver gissa. Myndigheten har utfärdat tillstånd. Den känner varenda berättigad person vid namn och ärendenummer. Den har deras adresser. Den berättigade gruppen är inte en demografi som uppskattas; den är en lista, och att nå en lista kostar porto. I stället köpte myndigheten sannolikhetsbaserad annonsering och nådde tiotusentals människor enbart i sociala medier, för att informera en jämförelsevis liten grupp. Varför?
Jag vet inte svaret. Myndigheten har förklarat kampanjen, men inte valet av kanal. Kanske bedömdes det som för närgånget, eller juridiskt för besvärligt, att skriva till människor personligen. Kanske griper en kommunikationsavdelning som får i uppdrag att genomföra en informationskampanj helt enkelt efter de plattformar den alltid använder, och mäter framgång i visningar, eftersom visningar är vad verktygen rapporterar.
Migrationsverket undgår ansvar
Kanske var räckvidden själva poängen, eftersom en kampanj vars synliga resultat är att Sverige gör reklam för återvandring har politiskt värde oavsett hur få som ansöker. Lägg märke till att alla tre svaren pekar åt samma håll. Oavsett skälet valde en myndighet som sitter på den exakta listan att vända sig till en demografisk grupp. Då är ingen namngiven och ingen ansvarig för vem som hör budskapet.
På sistone har kampanjen hittat mig också. Jag har inget konto i sociala medier, men jag läser turkiska nyhetssajter, och myndighetens banners började dyka upp mellan styckena, levererade via Googles display-nätverk. Jag är inte heller berättigad. Någonstans i en medieplan hade en person som läser en turkiskspråkig sida klassificerats som någon som skulle kunna ta pengar för att lämna Sverige.
Så nu får vi båda budskapet, på var sitt sätt: min fru varenda dag i sitt flöde, jag mellan styckena i nyheterna från mitt hemland. Ingen av oss kan få en krona av bidraget. Däremot betalar vi för det: 1,3 miljoner kronor hittills, och skattebetalare som vi finansierar varje visning av en kampanj som inte kan hitta den lilla grupp den var avsedd för, och som i stället fortsätter hitta oss två. Hemma hos oss började alltihop som ett stående skämt. Skämtet har slitits ut; annonserna har inte gjort det.
Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
