Tony

Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Det tycker Jon Andersson som sett Matt Johnsons “Tony”, med svensk premiär i helgen.

Hur gick det till när Anthony “Tony” Bourdain gick från att vara en misslyckad föfattaraspirant till att bli en av världens bästa och mest kända kockar? Det får vi reda på i Matt Johnsons “Tony”, som handlar om sommaren då Bourdain gav upp författardrömmarna för att koncentrera sig på att bli kock. 

Coming of age-drama

När vi kommer in i handlingen är året 1975 och  19-årige Tony (Dominic Sessa) drömmer om att bli författare. När han blir nekad ett författarstipendium bestämmer han sig för att fly från den tråkiga sommartillvaron i föräldrarnas hus i New Jersey för att i stället bege sig till semesterorten Provincetown i Massachusetts för att söka efter en tjej han är olyckligt kär i. När det visar sig att Nancy (Emilia Jones)  redan har en pojkvän bestämmer han sig för att åka hem igen. Men vid färjan över till fastlandet inser Tony att pengarna han stulit från föräldrarna är slut. Han kan inte ta sig hem. Lösningen blir att börja jobba som diskare på en lokal hummerrestuarang. Om han jobbar där får han bo gratis hos restaurangens ägare “Chef” José Vatel (Antonio Banderas). Det blir början på en galen sommar. 

När Tony blir inbjuden till en fest hos Nancy ser han sin chans att trots allt vinna hennes hjärta. Det gör att han blir kvar på ön hela sommaren. Men han ljuger för Nancy och påstår att han fått författarstipendiet och nu är där för att skriva sin bok.

Det här är som ni säkert hör ett manus som är öppet för förvecklingar. Och en del sådana kommer också att uppstå. Inte minst för att Tony inte har några problem att ljuga alla rakt upp i ansiktet. Något som även inkluderar hans chef och hyresvärd “Chef” José. 

“Tony” är ett roligt coming of age-drama där gemenskapen och miljön i det ruffiga restaurangköket spelar en viktig roll. Jargongen är hård men hjärtlig och Tony har snart hittat nya vänner både i ägaren och den småkriminella kocken Sal (Leo Woodall) som tar med Tony på en mängd olika upptåg. Allt ackompanjerat av tidstypisk 70-talsmusik. 

Blir aldrig tråkigt

Skådespelarinsatserna är mycket bra. Det finns nog ingen skådespelare just nu som är lika bra på att spela den här typen av självsäkra och naiva losers som Dominic Sessa.  En karaktär som på många sätt liknar  internatskoleeleven Angus Tully i Alexander Paynes “The Holdovers” (2023), som ju bekant blev Sassas genombrottsroll . Antonio Banderas, som i princip aldrig gör en dålig roll, passar perfekt som “Chef” José. En person som under filmens gång allt mer ska ta sig an rollen som en sorts mentor för Tony. 

Det ska sägas att allt som händer i “Tony” inte skett på riktigt, men det är vad jag förstår en i stora drag korrekt återgivning av sommaren som förändrade allt för den blivande mästerkocken. Och vad skadar det att skruva lite på sanningen om det blir en bättre historia? Det hade säkert Bourdain, som avled 2018, hållit med om.

Vad jag vet med säkerhet är att jag under filmens 1 timme och 46 minuter aldrig har tråkigt. “Tony” är utan tvekan en av höstens mest underhållande filmer. 

Jon Andersson