Danieli försöker dribbla bort vad frågan handlar om. Det är mönstret som oroar.
Timbros Adam Danieli har på Dagens Nyheters debattsida låtit publicera en text om Magdalena Andersson som beskrivs med orden ”olämplig som statsminister”. Upplysningsvis var Adam Danieli ansvarig på Timbro för ”Tidö 2.0” som skrevs tillsammans och i samarbete med Sverigedemokraternas tankesmedja Oikos.
Artikeln kommer fyra dagar innan valet.
Jag behöver väl inte påminna om att den är ett inslag i valkampanjen.
Men Danieli passar inte bara på att försöka diskreditera Magdalena Andersson, utan vänder sig explicit mot alla som hävdat att Tidöregeringen styrt landet på ett sätt som riskerar att gröpa ur svensk liberal demokrati. Hans viktigaste argument är att Sverige fortfarande ligger mycket högt på olika demokratiindex. Men det säger inte mycket om huruvida utvecklingen går åt rätt eller fel håll. Det är tidigare svenska regeringar, såväl de som lutat åt vänster som åt höger, som har fört Sverige högt upp på dessa index, medan Sverige nu har börjat falla – om än långsamt – på flera demokratiindex. Sverige rankas också lägre i Transparency Internationals korruptionsindex.
Vet vad forskningens säger
Danieli tar sedan till det klassiska – och numera till leda uttjatade – ”vargen kommer”-argumentet. Varningarna för demokratins utveckling avfärdas som ”ogrundad alarmism” som ”förgiftar samtalet”. Men frågan är inte om Sverige fortfarande är en demokrati. För så är det förstås. Frågan är om det finns tecken på att de institutioner, regler och normer som har gjort Sverige till en stark liberal demokrati håller på att försvagas. Och sådana tecken finns.
Vi vet från forskning och erfarenhet hur autokratisering har gått till i andra länder. Därmed är det förstås också legitimt och nödvändigt att undersöka om liknande risker finns i Sverige. Historien uppvisar ju exempel på att demokratier kan falla och dessutom ger utvecklingen i flera länder anledning till stark oro. Demokratier monteras sällan ned genom en dramatisk statskupp. Förändringen sker ofta stegvis, till att börja med genom att regler och etablerade normer försvagas. Det kan också handla om att balanspunkten mellan förvaltning och politik förändras. Eller att de procedurer som reglerar den politiska maktutövningen gradvis kringgås. Det är just sådana tendenser som måste uppmärksammas innan det är för sent, så att de inte normaliseras.
Det som oroar är inte någon enskild reform eller något enskilt politiskt beslut i sig. Det är mönstret, att olika principer som konstituerar vår demokratiska rättsstat gång på gång har åsidosatts när Tidöregeringen har genomfört reformer, fattat beslut och organiserat den offentliga verksamheten. Dessa bör utvärderas mot våra konstitutionella krav på legalitet, objektivitet, likabehandling, proportionalitet och offentlighet.
Utmanat principerna
Inte minst har Tidöregeringens snabba och omfattande lagstiftningsarbete, framför allt inom straffrätt och migrationsrätt, utmanat flera av dessa principer. När lagar bereds snabbt och remisstider kortas riskerar kvalitetssäkringen att försämras. När invändningar från remissinstanser, Lagrådet och juridiska experter återkommande avfärdas försvagas de institutioner och procedurer som skapats för att säkerställa väl genomtänkt och rättssäker lagstiftning. Problemet är därför inte främst innehållet i de enskilda reformerna, utan hur de kommer till och vilka institutionella skyddsräcken som samtidigt rundas och försvagas.
Ett annat problem är att etablerade normer om likabehandling, saklighet, förutsebarhet och respekt för oberoende institutioner åsidosätts. Särskilt allvarligt är när regeringsföreträdare framställer domstolar och förvaltningsmyndigheter som politiska motståndare eller demokratihot som bör pressas eller kringgås. En sådan utveckling riskerar att försvaga den ömsesidiga respekt mellan politik, förvaltning och rättsväsende, liksom den tillit mellan medborgare och stat, som den demokratiska rättsstaten ytterst vilar på.
Även den olika-behandling som Tidöregeringen bygger in i lagen är bekymmersam. Det är inte principiellt fel att skilja mellan medborgare och icke-medborgare, men varje sådan särbehandling måste vara relevant för lagens syfte och proportionerlig i förhållande till de rättigheter som påverkas. Medborgarskapet riskerar annars att bli en generell grund för olika rättigheter och skyldigheter.
Märkligt resonemang
Det är mot denna bakgrund som Danielis resonemang om ”alarmism” blir så märkligt. Den demokratikritik som har förts fram mot Tidöregeringen bygger inte på en allmän känsla av att något är fel. Den bygger på ett mycket stort antal empiriska fall. Många av dessa har nu dessutom dokumenterats och analyserats systematiskt i fyra rapporter som Tankesmedjan Arena i samarbete med Akademikerförbundet SSR tagit fram. Dessa har fått den övergripande rubriken ”Skymningsläge” och skrivits av professorn i statsvetenskap Göran Sundström och journalisten och tidigare myndighetschefen Anette Novak. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa dessa rapporter, särskilt innan man slår fast att allt är gott ställt i den svenska demokratin.
Jag har noterat att ett par debattinlägg publicerats som vänder sig mot slutsatserna i ”Skymningläge”, utan att direkt nämna denna omfattande och grundliga undersökning. Som Mikael Persson och Andrej Kokkonen i Svenska Dagbladet: ”Svensk demokratin är inte hotad”. Och Peter Esaiassons artikel i Expressen med samma titel, men med ett ”nej” tillagt: ”Nej, den svenska demokratin är inte hotad”.
Till denna kategori kan vi addera Adam Danielis till debattartikel maskerade kampanjinlägg på DN-Debatt.
Det går naturligtvis att göra andra tolkningar av dessa händelser och de enskilda processer som föregått politiska beslut under de senaste åren. Man kan hävda att regeringens agerande är motiverat av andra hänsyn, att de rättsstatliga principerna inte har åsidosatts eller att de enskilda fallen inte bildar något sammanhängande mönster. Det är en fullt legitim diskussion.
Måste bemöta den empiriska grunden
Men de som vill avfärda varningarna som ”ogrundad alarmism” måste rimligen bemöta den empiriska grund av det som hänt de senaste fyra åren som varningarna vilar på. Att Sverige fortfarande ligger högt på demokratiindex är inte ett svar på frågan om den aktuella utvecklingen ger anledning till oro. De här frågorna borde diskuteras – inte avfärdas.
Frågan är därför inte om ”vargen” redan har kommit. Oviljan att diskutera de här varningarna och det upprörda avvisandet av kritiken är därvidlag särskilt illavarslande. Det finns tillräckligt många tecken på att det vore oansvarigt att sluta varna. Och för att ta ett exempel, åtskilliga personer och företrädare i den sverigedemokratiska sfären har tidigare uttryckt sympatier för Orbáns Ungern, det kanske främsta exemplet på illiberal demokrati.
Vi befinner oss nu i en värld som präglas av geopolitisk kris, hybridkrig, global desinformation och propaganda. Att måla upp en rosenskimrande bild av den svenska demokratin i denna osäkra och oroliga tid är inte ett tillrådligt förhållningssätt. Den som vill demokratin väl bör vara nyfiken på hur den kan förbättras.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
