När blev organisationsformen ett krav för att bli tagen på allvar?
Det tog lång tid innan någon frågade vad jag ville förändra.
Jag var femton år när mina ord började ta mig till platser jag aldrig trodde att jag skulle få komma till. Inte för att någon hade gett mig ett uppdrag. Inte för att jag representerade en organisation. Jag skrev. Jag läste. Jag stod på scen. Mina ord hittade in i rum innan jag själv gjorde det.
Sedan blev jag äldre och de flesta började med att fråga vem jag representerade.
Det är en rimlig fråga. Organisationer fyller en avgörande funktion. De samlar människor, bygger rörelser och gör förändring möjlig. Jag hade aldrig velat vara utan dem.
Men någonstans började jag undra när organisationsformen blev ett krav för att bli tagen på allvar.
När blev ett organisationsnummer ett villkor för erkännande?
Ansvaret delades
I våras reste jag till Kenya för att skriva min masteruppsats i mänskliga rättigheter om hur unga engagerar sig i digitala informationsmiljöer. Jag åkte dit övertygad om att jag skulle studera en ungdomsrörelse. Jag trodde att jag skulle hitta dess ledare.
När jag frågade vem som ledde rörelsen log de och sa: Leaderless. Tribeless. Partyless.
Först förstod jag inte.
Den som blir ansiktet utåt blir också den som riskerar att tystas. Därför delades ansvaret. Ledarskapet flyttades från individen till kollektivet. Ingen väntade på ett uppdrag. Ingen väntade på ett val. Ingen väntade på att någon annan skulle börja.
De började själva.
Under månaderna i Nairobi intervjuade jag tjugofyra unga människor. Jag frågade dem om demokrati, digitala plattformar och politiskt deltagande. Ingen kallade sig för ledare.
Ändå ledde de.
De organiserade informationskampanjer. De byggde digitala nätverk. De mobiliserade människor över etniska, religiösa och politiska gränser. De skapade rum där andra kunde delta.
De väntade inte på ett erkännande. De skapade det.
De frågar vilken organisation
När jag kom hem var det inte Kenya jag tänkte mest på. Det var Sverige.
Engagemang börjar sällan med ett uppdrag. Det börjar när något skaver. Med en fråga som vägrar släppa taget. Med nyfikenheten att förstå världen och modet att föreställa sig att den kan vara annorlunda. I ilskan över en orättvisa. I sorgen efter det som gått förlorat. Med skapandet.
Ibland tar det formen av en dikt som ger språk åt det andra ännu inte kunnat artikulera. Ett fotografi som gör en orättvisa omöjlig att ignorera. Ett inlägg som får tusentals människor att känna att de inte längre är ensamma.
Samtidigt fortsätter vuxna att definiera engagemang genom de strukturer de själva redan känner igen.
De frågar vilka organisationer unga representerar.
Vilket råd de sitter i.
Vilket projekt de driver.
Vuxna är betydligt sämre på att känna igen den unga människan som redan förändrar sitt samhälle utan att ha något av det.
Kanske har vuxna blivit bättre på att organisera ungas engagemang än på att erkänna det.
Det är valår.
Vuxna kommer återigen att tala om hur viktigt det är att lyssna på unga.
Men frågan är inte om unga vill delta.
Frågan är om vuxna är beredda att ompröva sin egen bild av hur demokratiskt deltagande ser ut.
Tänk om problemet aldrig varit att unga saknar engagemang. Tänk om problemet är att vuxna fortfarande bara erkänner de former av engagemang som liknar deras egna.
Jag tänker ofta på den femtonåriga versionen av mig själv.
Hon hade inga stadgar.
Ingen styrelse.
Inget organisationsnummer.
Hon hade bara ord.
Ibland undrar jag hur många unga människor som vuxna fortfarande missar, inte för att de saknar en röst, utan för att vuxna fortfarande letar efter en logotyp intill deras namn.
Yasmin Omar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
