Krönika Tidöregeringen tycks konsekvent gå ut i strid mot fantasifoster.
Almedalsveckan är sedan några dagar över. Politikerna har lämnat Visby, roséglasen är undanställda och valrörelsen har, åtminstone officiellt, tagit sommarlov.
Men en person verkar ha stannat kvar.
Don Quijote. Det är svårt att hitta någon annan förklaring.
Medan de flesta svenskar funderar på badtemperaturen, jordgubbarna och om myggen blir värre än förra sommaren, verkar regeringen och Sverigedemokraterna fortfarande upptagna med att bekämpa fiender som ingen annan riktigt kan se.
Den här sommaren heter fienden “tvångsblandning”.
Jag måste erkänna att jag blev lite bekymrad när jag hörde ordet första gången. Hade jag missat något? Skulle staten börja bestämma vem som får sitta bredvid vem på stranden? Skulle midsommarfirandet organiseras efter ett nytt statligt schema? Skulle ICA tvingas placera sillburkarna efter etnicitet?
Nej. Någon sådan politik finns inte. Ändå har “tvångsblandning” blivit ett av Sverigedemokraternas stora slagord. Det är lite som att föreslå ett nationellt program mot drakar eller ett kommunalt veto mot enhörningar.
Och just där dyker Don Quijote upp.
Riskerar att bli valstrategi
Han red modigt mot väderkvarnar eftersom han var övertygad om att de var jättar. Skillnaden är att Cervantes skrev en roman. I svensk politik riskerar väderkvarnarna att bli valstrategi, ett sätt att fördjupa skillnader mellan infödda och invandrade.
Fyra år efter maktskiftet borde regeringen tala om resultaten av sin politik. Om hur Sverige blivit tryggare, rikare, mindre segregerade eller mer sammanhållet. I stället handlar allt oftare om nya hot, nya kulturkrig och nya fiender, eller rent sagt att återuppliva var fjärde års fiende och syndabock: Invandrade och i synnerhet Muslimer.
Det är sällan ett tecken på politiskt självförtroende.
Opinionsmätningarna fortsätter att ge oppositionen ett övertag. Visst varierar avståndet mellan instituten, men bilden är densamma: regeringen har fortfarande inte lyckats övertyga väljarna om att den förtjänar fyra år till.
Kanske beror det på att regeringen och SD gjorde en strategisk felbedömning. De utgick från att svenska folket ville höra samma berättelse om och om igen: att invandring framför allt är ett problem, att människor med utländsk bakgrund är en belastning och att hårdare tag alltid är lösningen.
Under en tid fungerade den berättelsen. Men sedan började verkligheten störa manus.
Nyhetsrapporteringen handlade inte längre om statistik eller anonyma grupper. Den handlade om ungdomar som vuxit upp i Sverige och utvisades till länder de knappt kände. Om människor med arbete, familj och etablerade liv som tvingades lämna landet. Om barn som slets upp från sina skolor och sina vänner.
Migration fick ansikten. Och när människor får ansikten händer något med opinionen. Det är betydligt svårare att kalla en människa man känner till för ett problem och belastning än att tala om invandring som ett abstrakt fenomen.
Jag tror att det var där regeringens berättelse började spricka. Inte över en natt. Men långsamt. Steg för steg.
Fantasifoster
Det märks också hos oppositionen. Magdalena Andersson talar i dag betydligt tydligare mot utvisningar av människor som etablerat sig i Sverige än tidigare. Även Socialdemokraterna verkar ha förstått att rättssäkerhet och mänsklighet inte står i motsats till en reglerad invandring.
Samtidigt fortsätter regeringen och SD att rida mot sina väderkvarnar. Ju mer opinionssiffrorna svajar, desto fler nya hot tycks upptäckas.
Tvångsblandning.
Värderingskrig.
Kulturkrig.
Det är nästan som om den största bristen i Sverige inte vore vårdplatser, bostäder, arbete till ungdomar, kampen mot ojämlikhet och mot segregationen, en verklig klimatpolitik eller framtidstro, utan fantasifoster.
Under tiden väntar de verkliga problemen tålmodigt.
Hushåll som kämpar med ekonomin. Företag som tvekar att anställa. Skolor som behöver mer resurser. Sjukvårdens köer. Den organiserade brottsligheten. De problemen låter sig inte besegras med ett svärd riktat mot en väderkvarn.
Sommaren är trots allt en tid för vila och eftertanke. Kanske borde även regeringen och Sverigedemokraterna ta några veckors semester från sina fantasifoster. För när hösten kommer är det inte Don Quijote som avgör valet. Det är väljarna.
Och de brukar, förr eller senare, föredra verkligheten framför Don Quijotes väderkvarnar.
Juan Fonseca
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
