Debatt Pär Österholm bjuder i tidskriften Ekonomisk Debatt in till diskussion om den höga svenska arbetslösheten. Men hans analys lider av flera brister, skriver Daniel Lind och German Bender.
I Ekonomisk Debatt 3/2026 lyfter ekonomiprofessor Pär Österholm den höga svenska arbetslösheten, som han menar har strukturella orsaker. Konjunkturinstitutet uppskattar den så kallade jämviktsarbetslösheten till 7,3 procent. Det är denna nivå Österholm tar som utgångspunkt.
Han konstaterar att utbildningsinsatser och subventionerade anställningar har brett stöd men knappast räcker, och vänder i stället blicken mot lönebildningen. Österholm anser att den höga arbetslösheten motiverar en mer nyanserad bild av lönebildningen. Han efterlyser reformer mot en mer decentraliserad och flexibel lönebildning.
Tunn analys
Jämviktsarbetslösheten är avgörande i Österholms text eftersom det är den som påvisar problemets vidd. Ändå accepterar han okritiskt begreppet och Konjunkturinstitutets nivå. Det är alltså så ”lågt” arbetslösheten antas kunna pressas innan den blir inflationsdrivande.
Men jämviktsarbetslösheten går inte att observera, det är en teoretisk konstruktion på mycket skakig grund. Felmarginalen är därtill stor och antagandena har svag verklighetsförankring. Värre är att en felaktigt hög uppskattning kan bli självuppfyllande: om finans- och penningpolitiken stramar åt för tidigt skapas hysteresis – att arbetslösheten biter sig fast. Frågan är om en viktigare förklaring till den höga arbetslösheten snarare är just den teoribildning som Österholm bekänner sig till.
Vi kommer att återkomma med en längre replik i Ekonomisk Debatt efter sommaren. Men för att ändå kasta in ett vedträ i brasan när debatten nu går varm, vill vi i den här kortare texten lyfta fram tre saker som Österholm borde ha resonerat om.
Löneökningarna inte orsak
För det första har ingen konjunkturnedgång sedan 90-talskrisen orsakats av lönedriven inflation. IT-kraschen, finanskrisen, eurokrisen, pandemin och kriget i Ukraina har inget med svenska lönekrav att göra. Vi har alltså inte på tre decennier testat hur långt arbetslösheten kan sjunka innan facken skulle ställa oansvariga krav. Med ett lönemärke som utgår från den långsiktiga produktiviteten är det svårt att se hur en löne-pris-spiral ens skulle kunna uppstå.
Studenterna hindrar inte facken
För det andra blir Sveriges arbetslöshet betydligt lägre jämfört med andra EU-länder om heltidsstuderande exkluderas – omkring 6 procent. Med KI:s jämviktsnivå om 7,3 procent blir slutsatsen att det just nu är studenterna som hindrar lönekraven från att skena. Det är en orimlig tolkning, och den pekar i stället mot att jämviktsarbetslösheten är lägre än Österholm antar.
Varför 4-5 procent i delar av landet?
För det tredje är de stora regionala variationerna oförenliga med Österholms tankeram. Arbetslösheten ligger exempelvis på 4-5 procent i Norrbotten, Västerbotten och Dalarna. Hur uppnås det när lägstalöner, centralisering och lönemärke är desamma som i regioner med dubbelt så hög arbetslöshet? Svaret är att efterfrågan på arbetskraft spelar stor roll. Även den regionala variationen indikerar alltså en lägre faktisk jämviktsarbetslöshet än Konjunkturinstitutets och Österholm teoretiska antagande.
Politiken har misslyckats
Med rötter hos Milton Friedman hävdas vanligen att jämviktsarbetslösheten bara kan sänkas genom utbudsreformer som ökar ”flexibiliteten”. Det är åt det hållet Österholm tittar när han uppmanar läsarna att tänka ”fritt och rätt”.
Men det vore att fortsätta i samma hjulspår som bevisligen har misslyckats. Minskad facklig organisationsgrad, urholkad a-kassa, fattiggörande försörjningsstöd, lägre skatter, fler tillfälliga anställningar och svagare anställningstrygghet har inte sänkt jämviktsarbetslösheten.
Varför skulle mer av samma vara lösningen?
Österholm har rätt i att dålig matchning är en viktig förklaring, men fel i att huvudsakligen hänföra den till invandringen. Utrikes födda är inte arbetslösa för att de är utrikes födda, lika lite som svenskfödda är det för att de är svenskfödda. Orsaken är att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken inte har svarat mot de tuffare kraven. Antalet i arbetsmarknadsutbildning är försvinnande litet i förhållande till de kanske 250 000 arbetslösa med svag anknytning till arbetsmarknaden, en direkt följd av att den aktiva arbetsmarknadspolitiken bantats – oavsett politisk majoritet. Att etnifiera ett politikmisslyckande löser inte problemet.
Kan öka arbetslösheten och sänka produktiviteten
Österholm kan inte frigöra sig från den klassiska teoretiska modellen av arbetsmarknaden som en perfekt marknad, trots att den internationella forskningsfronten alltmer fokuserar på betydande imperfektioner. Två saker bör nämnas.
För det första är arbetsgivares makt att runt om i världen sätta löner under de anställdas värdeskapande betydande. Den här lönesättarmakten håller tillbaka både produktivitet och sysselsättning, även i länder som Tyskland, Danmark och Norge. Preliminära analyser av Sverige pekar i samma riktning.
Om lönesättarmakten är påtaglig bidrar facklig organisering, kollektivavtal och centraliserad lönebildning till att öka sysselsättning och produktivitet, i den mån de begränsar denna makt. Österholm befinner sig fortfarande i Milton Friedmans empiriskt motbevisade Nairu-värld, där marknaden antas fungera perfekt och alla regleringar därmed hämmande. Hans förslag om mer decentraliserad lönebildning riskerar att stärka arbetsgivarnas lönesättarmakt.
Österholm beaktar inte forskningsfronten
För det andra överskattar Österholm lägstalönernas effekter. Ny forskning visar otvetydigt att lägstalöner har långt mindre negativ sysselsättningseffekt än den perfekta marknadens teori länge hävdat. I Storbritannien har till exempel lägstalönen höjts 60–70 procent realt utan nämnvärda jobbförluster, och Tysklands relativt högt satta minimilön från 2015 tycks ha haft samma begränsade effekt.
Svenska lägstalöner är dessutom inte så höga som många tror – varken mätt i växelkurser eller köpkraft är de systematiskt högre än i Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Belgien eller Frankrike. Trots detta är sysselsättningsgraden bland lågutbildade högre i Sverige än i nästan alla jämförbara länder och arbetskraftsdeltagandet ännu mer utmärkande.
Slutsatsen måste rimligen vara att drägliga lägstalöner och inkomstbaserade trygghetssystem gör det attraktivt att vara på arbetsmarknaden. Det är på den vägen vi bör fortsätta, inte den motsatta som innebär lägre lägstalöner och urholkade trygghetssystem.
Ett blindspår i debatten
Österholm missar de frågor och svar som dominerat de senaste decenniernas arbetsmarknadsforskning och därmed kopplingen till hur svensk arbetsmarknad faktiskt fungerar och levererar. Hans resonemang präglas dessutom av tveksamma generaliseringar: den som tänker ”fritt och rätt” måste landa i hans slutsatser, medan andra tänker ofritt och fel.
Det är en udda utgångspunkt för en saklig diskussion.
Vi menar, kort sagt, att lönebildningen inte är problemet. Tvärtom gör parterna mycket som drar åt rätt håll.
Det som krävs är i stället något helt annat än det vi sett sedan 1990-talet: en politik som inte stramar åt infrastruktur, välfärd, utbildning, arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar och bostäder. Precis som hysteresis kan uppstå av oklok politik, kan fler få varaktigt fotfäste om hög efterfrågan tillåts verka över längre tid.
Mer av samma är inte vägen framåt.
Daniel Lind, forskningsledare på Facken inom industrins produktivitetskommission
German Bender, utredningschef på Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
