Även vid förlust för Tidö kommer SD vara svensk högers främsta företrädare.
Man ska inte ta ut något i förskott. En valrörelse innehåller alltid överraskningar. Småpartier har chansen att lyfta och bli valets ”raket”.
Opinionen kan fortfarande vända, och kanske kan den stora SCB-mätningen som presenteras under torsdagen i så fall ge en fingervisning om den saken.
Men det mesta tyder ändå på att det blir regeringsskifte efter valet den 13 september.
Det verkar även Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna ha insett, och deras strategi under de kvarvarande månaderna handlar inte nödvändigtvis om höstens val.
Sverigedemokraterna siktar redan på 2030.
SD borde tonat ned sig
Sedan Kristersson, Busch och Mohamsson knutit banden till Sverigedemokraterna ännu hårdare och lovat med plats i en ny Tidöregering har det gått rakt nedåt i opinionen. De rödgrönas försprång har ökat från sex sju procentenheter till omkring tio.
En svårintaglig ledning.
Väljarnas protest mot att ett parti med rötterna i nazismen ska sitta i Sveriges regering borde, med en rimlig strategi, ha lett till att Sverigedemokraterna tonade ned sin extremism och sina maktambitioner.
I stället har det blivit tvärtom.
Jimmie Åkesson krävde nyligen att få omkring hälften av ministerposterna i en ny Tidöregering, och nämnde finansminister, utrikesminister och justitieminister som några av alternativen. Kravet är inte orimligt. Svensk tradition är att partierna i en regeringskoalition får ministerposter utifrån väljarstöd.
Men som strategi för att återfå väljare från den rödgröna sidan är det, milt uttryckt, kontraproduktivt.
Även när det gäller politiska krav har SD skärpt tonen. Nyligen sade riksdagsledamoten Oscar Sjöstedt att partiet vill lägga ned biståndsmyndigheten och i princip skrota hela biståndet.
Arbetar med de långa linjerna
Man kan säga mycket om Sverigedemokraterna men tålmodighet är inte en av partiets brister.
Åkesson har varit partiledare i över 20 år. Under den tiden har han och hans generationskamrater, de som träffades redan under studietiden i Lund, lyft partiet från någon enstaka procents stöd till att vara svensk högers nya flaggskepp. Genom ett idogt opinionsbildningsarbete, ökad organisatorisk styrka och en politisk ”smartness” som få i svensk politik kan mäta sig med har Sverigedemokraternas frågor och svar kommit att dominera dagordningen i hela samhällsdebatten.
Genom Tidöavtalet har flera av dessa svar också blivit konkret regeringspolitik.
Nu ser det sista steget ut att dröja. Det verkar inte bli någon ny Tidöregering. Men för ett parti som hela tiden arbetat med de långa linjerna är det inte något avgörande bakslag.
För hur det än går i kampen mellan blocken kommer Sverigedemokraterna efter valet ha stärkt sin position som det största borgerliga partiet.
Tidösamarbetet har sänkt Moderaterna och drivit Kristdemokraterna till en politik som nästan är identisk med SD:s. Liberalerna ser ut att åka ur riksdagen.
Endast Åkesson står kvar. Stärkt av de andras förluster.
För det är inte SD eller Åkesson som kommer framstå som valets förlorare om opinionssiffrorna står sig.
Och i nästa val kommer han att vara den givna statsministerkandidaten från högerblocket.
Jag tror att det är så planen ser ut nu.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
