Sverige utvisar dem som arbetar

Krönika Det nya lönekravet för arbetskraftsinvandrare är ett tecken på en ny människosyn.

Den 1 juni höjdes lönekravet för arbetskraftsinvandrare till 33 390 kronor i månaden. Regeringen beskriver reformen som ett sätt att motverka missbruk av arbetskraftsinvandringen. Men bakom de tekniska formuleringarna döljer sig något betydligt större.

Det handlar inte bara om arbetstillstånd.

Det handlar om vilket Sverige vi vill vara.

Mindre önskvärd

Under generationer har arbete varit en av de mest grundläggande värderingarna i det svenska samhället. Den som arbetar, betalar skatt och försörjer sig själv har gjort rätt för sig. Arbete har varit vägen in i samhället, vägen till gemenskap och delaktighet.

Nu håller den principen på att överges. Med de nya reglerna räcker det inte längre att arbeta. Det räcker inte att försörja sig själv. Det räcker inte att betala skatt. Det räcker inte att följa lagarna. För människor födda utanför EU krävs dessutom att staten anser att deras lön är tillräckligt hög.

Detta är inte bara ett nytt lönekrav.

Det är en ny människosyn.

Under de år jag arbetat som ombud för arbetskraftsinvandrare har jag mött människor som gjort precis det som politiker i åratal sagt att de ska göra. De har arbetat, lärt sig svenska, bildat familj och etablerat sig i samhället. Nu får många av dem veta att det inte räcker. När deras arbetstillstånd ska förnyas riskerar de att utvisas därför att regeringen har bestämt att deras arbete inte är tillräckligt värdefullt.

Vilket budskap skickar det?

Att den som arbetar på ett hotell är mindre önskvärd än den som arbetar på ett kontor?

Att den som serverar mat på en restaurang är mindre välkommen än den som skriver kod på ett IT-företag?

Att vissa arbeten är fina nog att ge rätt att leva i Sverige medan andra inte är det?

Svårigheter att rekrytera personal

I ett land som säger sig värna arbetslinjen är det en anmärkningsvärd utveckling. Men motsägelsen stannar inte där.

Samtidigt som regeringen höjer lönekraven rapporterar företag över hela landet om svårigheter att rekrytera personal. Samtidigt förlorar staten skatteintäkter när människor som arbetar tvingas lämna landet. Samtidigt förlorar kommuner invånare och företag medarbetare.

Politiken är inte bara omänsklig. Den är också ologisk. För om syftet vore att stärka svensk ekonomi är reformen fel väg.

Om syftet vore att förbättra kompetensförsörjningen är reformen fel väg.

Om syftet vore att värna arbetslinjen är reformen fel väg.

När så många argument talar emot politiken blir det svårt att undgå slutsatsen att det egentliga syftet är ett annat.

Under de senaste åren har migrationspolitiken allt oftare slutat handla om människors handlingar och allt oftare börjat handla om deras bakgrund. Fokus har flyttats från vad människor gör till vilka människor de är. Arbete har fått mindre betydelse. Ursprung har fått större betydelse. Det är därför människor som arbetar, betalar skatt och följer lagarna ändå riskerar att utvisas. Det är därför familjer som klarar sin egen försörjning ändå riskerar att splittras. Det är därför barn som växer upp i Sverige ändå riskerar att förlora sitt hem.

Målet är exkludering

I Sverige sätts löner normalt inte av staten utan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen bygger på att fackförbund och arbetsgivare tillsammans kommer överens om vilka löner som ska gälla. När staten nu inför ett politiskt lönegolv för arbetskraftsinvandrare sätter man sig i praktiken över den modell som man samtidigt säger sig försvara.

Det är svårt att se detta som något annat än ännu ett steg i den utveckling där målet inte längre är integration utan exkludering.

Ett Sverige där arbete inte längre räcker för att få höra till är ett fattigare Sverige – ekonomiskt, socialt och moraliskt.

Och det är en utveckling som borde oroa långt fler än dem som idag riskerar att utvisas.

Juan Fonseca