Jaget före laget

Ny rapport om fotbollen är en varningssignal.

Fotbollen är Sveriges mest folkliga sport. Både vad det gäller publikantal och hur många som spelar själva. De allra flesta barn och ungdomar har någon gång prövat på träningar och matcher. Många lägger dagar, veckor, månader och år på en sport de älskar.

Frågar du vilken genomsnittlig tioåring som helst finns fotbollsproffs med på listan över framtida drömjobb.

Samtidigt har just fotbollen blivit allt mer kommersialiserad, och präglad av ett elittänkande som långsiktigt riskerar sportens själ.

I en ny rapport från Centrum för idrottsforskning (CIF) visar idrottsforskarna Stefan Wagnsson, Johan Högman och Krister Hertting att det blivit allt dyrare för de föräldrar vars barn kommer med i någon av landets många fotbollsakademier. Kostnaden kan uppgå till så mycket som femtio sextio tusen kronor på ett år.

Det säger sig självt att det har inte alla föräldrar råd med.

Avgränsad till vissa grupper

Akademier är de föreningar som satsar mot elitnivån. De präglas av högre grad av professionalitet, större utslagning och en tydligare nivågruppering. Ofta redan i tidig ålder.

– Om landets idrottsklubbar inte görs medvetna om hur de själva bidrar till kostnadsökningen riskerar idrottsrörelsen till slut att stå med en verksamhet som är avgränsad till enbart vissa grupper, säger idrottsforskaren Johan R Norberg till Dagens Nyheter.

Utredarna har intervjuat 41 föräldrar med barn i akademier. De konstaterar att de flesta är positiva till akademierna och att deras barn kommit med där. Så nöjda att en av föräldrarna beskriver det som en fjäder i hatten för hela familjen. Som att “ha en Ferrari på uppfarten”.

Men rapportförfattarna reser flera varningsflagg.

Den ena handlar om att akademierna premierer jaget före laget.

“I samma anda framträder en miljö där individens utveckling prioriteras framför lagets, ett slags “jaget före laget”-logik.

Detta tar sig uttryck i individuella utvecklingsplaner, återkommande nivåindelningar och en vardag där konkurrensen om platser i både laget och akademin är ständigt närvarande:

”Man är inte så intresserad av varandra som kompisar. Det är mer utbildning. Man är där för att maxa, utvecklas och ganska mycket armbåga sig fram. Inte ta hand om varandra.” (Mamma till pojke, 11 år)”

Uppåt i näringskedjan

Rapporten, och DN:s artikel, handlar om akademierna, de som gör uttalade elitsatsningar. Min upplevelse, och jag tror att jag delar den med många tidigare fotbollsföräldrar, är att hela fotbollen allt mer har anpassat sig till samma logik.

Som förälder förväntas man lägga mer pengar än tidigare, även i lag som inte elitsatsar. Men det gör å andra sidan fler än de vill erkänna.

På elitnivå har ju fotbollen allt mer anpassat sig till en marknadslogik. De yttersta topplagen suger upp talanger från den näst högsta nivån, den näst högsta från nivån under och så vidare ned till de lägsta serierna. Samma logik återspeglas på junior- och ungdomsnivåerna, i många fall ända ned till vanliga föreningar med högst ordinära resultat rent sportsligt.

Ofta drivs det på av föräldrar som hoppas att deras barn ska visa sig vara riktigt bra på fotboll och därmed avancera uppåt i näringskedjan, och eftersom tränarna ofta är samma personer som dessa föräldrar finns det ingen som bromsar den trenden. Från tolv-trettonårsåldern börjar selekteringen och nivågrupperingen. Ibland tidigare, ibland lite senare.

De flesta misslyckas ju

En selektering som leder till att många barn slutar för att de inte platsar längre, eller kanske för att de bara är rädda för att inte göra det. Det samma gäller de som spelar för att de tycker att det är väldigt roligt, kanske det roligaste som finns, men som inte vill göra den satsning som krävs efter att de blivit tonåringar.

De akademier som idrottsforskarna granskat är de tydligaste exemplen på detta.

Det betyder inte att elitsatsning alltid är fel. Det måste nog trots allt finnas lag för de som är beredda att satsa allt. Men från vilken ålder? Och är det verkligen rimligt att akademiernas logik och sätt att fungera präglar allt mer av tänkandet i allt större delar av landets största folkrörelse?

De flesta ungdomslag som gör något som liknar en elitsatsning misslyckas ju ändå längs vägen. De kanske i bästa fall lyckas ta fram en eller ett par spelare som landar i division tre eller fyra. Och är den saken verkligen så viktig att det är värt att tappa alla dessa ungdomar som är med för att de tycker att fotboll bara är roligt? Och de som skulle blomma ut sent i sin idrott?

Jesper Bengtsson