Veckans fråga Strypt oljeimport till Kuba har lett till en allvarlig humanitär kris och Trump hotar med en invasion. Vi frågade Erik Jennische, rådgivare och tidigare Latinamerikachef på Civil Rights Defenders, om vad han tror kommer att hända med Kuba.
Hur skulle du beskriva läget i landet just nu?
– Det är en jätteallvarlig humanitär kris på Kuba, sedan många år. Den förvärrades under pandemin när turismen minskade, och sedan dess har det inte blivit bättre. Men den humanitära krisen är bara ett resultat av en kris för det ekonomiska och politiska systemet. Det som har hänt sedan januari, var att Trump införde ett system där han vill straffa alla länder som exporterar olja till Kuba. Exporten från Venezuela har stoppats sedan USA:s intervention i landet. Den andra stora oljeexportören senaste år har varit Mexiko, och den exporten har Trump satt stopp för.
Den pågående krisen på Kuba beskrivs som mycket svår. Då 90 procent av landets elektricitet drivs av olja leder importstoppet till att en rad av samhällets funktioner slås ut eller fungerar bristfälligt, som transporter, matförsörjning och sjukvård. Sanktionerna från USA har kallats “kollektiv bestraffning” av befolkningen med dödliga konsekvenser, och FN varnade redan i slutet av februari för en humanitär kris för utsatta grupper. Men Erik Jennische anser att vare sig mer import av olja eller humanitära konvojer kan hjälpa Kuba annat än ytterst tillfälligt.
– Det är inte sanktionerna som kräver liv, det är det kubanska politiska systemet.
Till problemen hör, menar Erik Jennische, att den kubanska regeringen har hård kontroll över vilka slags företag som får verka på Kuba, och vad de kan importera, och kontroll över vad jordbrukare får odla. Samtidigt sker en del import från USA, och en viktig del av ekonomin består av remitteringar (pengar som exilkubaner skickar till Kuba), trots att sanktionerna begränsat möjligheter för exilkubaner i USA att skicka pengar till Kuba.
Den ekonomiska krisen sträcker sig tillbaka till 1960-talet, när Fidel Castro förstatligade privata företag, menar Erik Jennische. I samma veva inledde USA sin sanktionspolitik mot landet genom att stoppa import av socker från landet.
– Den kubanska ekonomins förmåga att producera minskade och man blev beroende av Sovjet, dit man exporterade socker. Under 1990-talet kom en djup ekonomisk kris och man öppnade upp lite för företag och investeringar, men sedan kom Chavez till makten och började finansiera Kuba med olja. Man har sedan dess sålt tjänster till Venezuela, som sjukvårdspersonal, och fått billig olja i utbyte. Den andra inkomstkällan för Kuba är turism och den tredje remitteringar från utlandet. Sedan 2018 – 19 minskade Venezuelas kapacitet att skicka olja.
Vad är regeringens mål med sin politiska linje?
– Regeringen vill behålla makten, de tror att om de tappar den ekonomiska makten så kommer de att förlora den politiska makten. Dollarekonomin kontrolleras av bolaget EASEA som kontrolleras av militären, där ingår banker och turismindustrin.
Kommer USA göra allvar av sitt hot om någon slags kupp mot Kuba?
– Marco Rubio och USA:s ambassadör på Kuba har alla varit tydliga med att något kommer att ske. Vad det blir och när är oklart. Det man vet är att det pågår någon slags förhandling mellan USA och Kuba, och Kubas president sa för några veckor sedan att den handlar om allt möjligt. Men jag vet inte vad det kommer att sluta i.
För att få till ett maktskifte på Kuba krävs att kubanerna får sina medborgerliga fri- och rättigheter, menar Erik Jennische. För att det ska komma till stånd krävs både internt och externt tryck, och där saknar Jennische idag ett sådant från Europa och Latinamerika i form av krav på allmänna val.
– Det finns ett internt tryck. I juli 2021 svepte en stor protestvåg över Kuba under ett dygn, med spontana gatuprotester som krävde frihet, elektricitet och mat. Det var den största protesten sedan revolutionen, och den visade tydligt att människor var redo att kräva sina rättigheter, men regimen slog ned hårt mot protesterna och tusentals greps. Runt 800 är kvar i fängelse. Senaste året har det protesterats över hela ön i olika omgångar, och de senaste veckorna många gånger i enskilda städer eller byar, men protesterna är inte koordinerade. Det är svårt att organisera sig på grund av förtrycket och när det saknas fungerande transporter och internet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
