“En smula Marxism skadar inte.”
I delstatsvalet valet i tyska Baden-Würtemberg blev De gröna största parti. Cem Özdemir kommer nu att bli ministerpresident, och regera med kristdemokratiska CDU. Han blir också Tysklands första delstats-regeringschef vars föräldrar har turkiska rötter.
De gröna har sedan länge varit starka i Baden-Würtemberg och minskade faktiskt väljarstödet, men gjorde en överraskande upphämtning från låga opinionssiffror.
Det är en rik del av Tyskland i södra Tyskland. Och tämligen konservativ.
De Gröna ligger där mer i mitten, eller är lite mer konservativa, än på andra ställen i Tyskland och Europa.
Socialdemokratiska SPD tappade hälften av sina väljare och klarade med nöd och näppe femprocentströskeln för att komma in i delstatsparlamentet. Die Linke klarade inte spärren. De två klassiska vänsterpartierna fick bara tio procent av rösterna.
En politisk jordbävning
Som kontrast representerar Manchester motsatsen. Här föddes industrialismen i slutet av 1700-talet och gav namn åt Manchesterliberalismen.
I dag är stora delar av Norra England ett rostbälte och Labours ”röda mur” har börjat krackelera. I Manchester och i flera andra stora städer i regionen har Labour ändå behållit kontrollen i kraft av starka politiker, som Andy Burnham som är borgmästare i Manchester. Men i fyllnadsvalet i Gordon and Denton häromveckan vann De Grönas Hannah Spencer en övertygande seger.
Labour som haft den platsen i underhuset sedan urminnes tider kom först på tredje plats efter Reform som nu i opinionsmätningarna är landets största parti. Labour tappade drygt 25 procent och Reform ökade med nästan 29 procent. De Gröna ökade sin andel av rösterna med 27,5 procent.
Så ser en politisk jordbävning ut.
Det är häpnadsväckande, varken mer eller mindre. Hannah Spencer har ingen lång politisk erfarenhet. Hon blev medlem i det gröna paritet för fyra år sedan. Hennes mamma var sjuksköterska. Själv hoppade hon av skolan när hon var 16 år. I stället blev hon rörmokare och startade sedermera ett företag. Därför kallas hon ”Hannah the Plumber” – och numera ”The Peoples Plumber”. Hon säger själv att hon blev aktiv eftersom hon var upprörd över klyftan mellan de superrika och resten av befolkningen. Hon var kandidat i borgmästarvalet i Manchester redan 2024, men fick då bara 6.9 procent.
Istället återvaldes Labours Andy Burnham.
Två partier utmanar
Burnham betraktas som en möjlig efterträdare till den hårt kritiserade Keir Starmer och ville ställa upp i fyllnadsvalet för att lägga sig i slagläge för att bli partiledare. Men det satte partiledningen i London stopp för. Det stärkte säkert inte Labours möjlighet att vinna det här fyllnadsvalet, snarare spädde det bara på bilden av att den politiska eliten inte kör med fair play.
Om Reform har växt på högerkanten ser De Gröna just nu ut att göra en liknande resa. Två nya partier utmanar på allvar de ärevördiga gamla dominerande partierna, Labour och Tory. Labour vann ju valet för drygt ett och halvt år sedan, fick en betryggande stor majoritet i underhuset även om väljarstödet i procent inte var så imponerande. I det där landet vinner den som fått flest röster (”first past the post”), till skillnad från i proportionella valsystem som vårt. I grunden finns ett stort missnöje. Det handlar om att den ekonomiska utvecklingen varit katastrofal under sedan 2008, och det har blivit ännu värre på grund av Brexit.
Den politiska eliten är illa sedd. Det har också varit många skandaler. Som när många parlamentsledamöter avslöjades ha trixat med sina ersättningar. Och bara på sistone har Labours gamla spin doktor Peter Mandelson och den tidigare prins Andrew har häktats och förhörts efter nya avslöjande i Epsteinaffären.
Brittisk politik är mättad av skandaler av allehanda slag, inte kopplade till sex och pengar. Pandemin ökade förtroendeklyftan inte minst eftersom premiärminsiter Boris Johnson festade på 10 Downing Street medan folket skulle hålla sig hemma med stöd av lag och polis. Allt detta har banat väg för Nigel Farage och Reform. Och nu har De Gröna stora framgångar och fyller lite överraskande rollen av vänsterkritiker mot etablissemanget från andra hållet. Den nya partiledaren Zack Polanski är en karismatisk och mediadriven politiker. Tidigare var han aktiv i och kandidat för Liberaldemokraterna. Men nu har skaffat sig en ny roll och position. Han är enligt egen utsago en ”eko-populist”. Han är kanske inte alltid så påläst. Men han är en effektiv opinionsbildare. För tillfället är De gröna i mätningarna större än såväl Tory som Labour.
Vänsterpopulism kommit för att stanna?
I New Statesman skriver tidningens politiska redaktör Andrew Marr att vänsterpopulismen har kommit för att stanna. Både höger- och vänsterpopulismen närs av kritiken mot eliten och den levnadskostnadskris som har lagt en mörk hand över stora delar av den brittiska befolkningen, liksom i många andra europeiska länder. De Gröna kombinerar denna med en radikal klimatpolitik, Reform med en hård migrationspolitik och en sluten nationalism.
Andrew Marr påminner om att en smula marxism inte skadar; politiska skiften hänger samman med ekonomiska förändringar. Till levnadskostnadskrisen kommer rädslan och oron för framtiden. Om prognoserna stämmer kommer AI att slå ut många jobb och i synnerhet en stor andel av tjänstemannajobben. Det är en röststark grupp som lär göra sin stämma hörd. Och ovanpå detta lever vi i oroliga och osäkra tider, med krig och konflikter. Högerpopulismen är på frammarsch i Europa och runt om i världen.
De vänsterrörelser som formades efter Eurokrisen har emellertid haft begränsad framgång. Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Mélenchons vänster i Frankrike blev inga realpolitiska framgångssagor, åtminstone inte ännu. Kommer de nya vänster- eller eko-populisterna gå samma öde till mötes? Partiet Momentum i Storbritannien tappade momentum och Jeremy Corbyn uteslöts ur Labour. Hans nya parti havererade innan det riktigt hade kommit upp ur startblocken.
Väljarna vill ha det autentiska
I stället tog De Gröna chansen. Men, vilket förtjänar att påminna om, detta alltmedan postfascistiska Italiens bröder under Giorgia Meloni har tagit ett fast grepp över regeringsmakten.
Hur ska vår tids missnöje ska kanaliseras och hanteras. Labour kris är ur det här perspektiv komplex. Men det går inte att komma ifrån att väljarnas tålamod med försiktighets- och riskminimeringsstrategier tycks ha sinat.
Spin doktorernas och talepunkternas tyranni sätter fortfarande sin prägel på många partiers strategier. I brist på annat återvänder man till manualer som funkade förr i tiden, men inte längre är brukbara. Väljarna vill ha politiker som kan föra resonemang. Som våga tala och låta sig intervjuas utan ha ett färdigskrivet manus. Som har förmågan att visa sig själva. Väljarna vill ha autentiska politiker som inte låter som en popcorn-maskin. Politiker som vågar stå för något, som vågar vara kontroversiella.
Gärna pragmatism med först en ordentlig vision.
I väntan på sådana politiker och partier lär vi ha en hel del framgångsrika populister.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
