Säkerhetspolitiken bör demokratiseras

Säkerhetspolitik När ”säkerhetsläget försämras” är den invanda politiska reflexen att kalla in Försvarsberedningen och samtidigt plussa på ett antal miljarder till försvarsanslaget. Det finns flera starka skäl för att vi nu, år 2026, måste tänka och agera på ett annat sätt, skriver Lars Ingelstam.

Det läge som nu uppstått inom säkerhetspolitiken innefattar inte enbart traditionellt försvarspolitiska frågor, utan ställer djupgående säkerhetspolitiska frågor.

Det demokratiska deltagandet i Försvarsberedningens arbete är otillräckligt.

Utifrån demokratiska grundvärden krävs också ett bredare innehåll i den politik som ska värna vårt lands säkerhet. Många medborgare är kritiska till att säkerhetspolitik helt domineras av det militära försvaret.

Därför bör en ny utredningsmodell prövas.

Ett brett säkerhetsbegrepp är grunden och arbetssättet är konsekvent demokratiskt. En säkerhetsberedning med breda befogenheter är den modell jag förespråkar. Den ersätter den nuvarande Försvarsberedningen.

En ny problembild

Det har skett drastiska förändringar i förutsättningarna för Europas, Nordens och Sveriges säkerhet sedan 1980-talet (då Sverige var alliansfritt, i en bipolär värld) och ännu mer sedan 2022 (då Ryssland anföll Ukraina och Sverige lämnade in Nato-ansökan). Gaza-kriget berör oss, och illustrerar att världen är extremt osäker. Trumps lynniga utrikespolitik sedan januari 2025 har skapat en ännu större, existentiell osäkerhet.

Det finns en uppsjö av artiklar och analyser som går ut på att den gamla ”regelbaserade” världsordningen, inklusive den transatlantiska länken, är bruten: ruptured sade Kanadas premiärminister Mark Carney i Davos 21 jan 2026; ett tal som redan är historiskt. Europas länder måste nu göra en grundlig analys. Sveriges säkerhetspolitik måste omdefinieras och omprövas i grunden. I detta läge krävs något annat än den traditionella reflexen att ”kalla in försvarsberedningen”.

Men upplevelsen av att det är bråttom kan leda till ogenomtänkta och kortsiktiga lösningar. Att stödja säkerhetspolitiken med professionellt genomförd långsiktig perspektivplanering/scenariometodik (vilket var det normala under 1900-talets sena decennier) är önskvärt, inte minst därför att de som får ta konsekvenserna av våra beslut är dagens barn och ungdomar: de verkliga stakeholders.

Säkerhet och säkerhetspolitik

Säkerhetspolitik har ofta syftat på staters militära säkerhet.  Men säkerhetspolitiken innefattar också diplomatiska och andra åtgärder som kan motverka internationell spänning och förebygga att hot och väpnade konflikter uppstår (se Ulf Bjereld i NE https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/säkerhetspolitik?isSearchResult=true ).

Numera hänvisas regelmässigt till ett ”brett säkerhetsbegrepp”. Inom forskningen markeras ofta de två dimensionerna avskräckning/deterrence och avspänning/detente. I verklighetens utredningar och budgetar får ändå militära aspekter och avskräckning det ojämförligt största utrymmet. Inom Nato gäller enbart deterrence som uttalat syfte.

Mänsklig säkerhet ger andra utgångspunkter. Det myntades inom FN-systemet 1994 och markerar en förskjutning från staters säkerhet genom vapen, till folkens och människornas säkerhet genom utveckling och samarbete.

Begreppet gemensam säkerhet användes tidigt av Ellen Key (1849-1926) och blev grundbulten då Olof Palme i samarbete med bland andra Willy Brandt och Bruno Kreisky formulerade en handfast nedrustningsagenda i den oberoende Palmekommissionen, under åren 1980-82 (Palme 1982). Tanken bakom Common Security var lika enkel som självklar: fortsatt kapprustning leder förr eller senare till en ödesdiger urladdning.

Är Sverige säkert nu? är en antologi redigerad av professor Linus Hagström, med 21 författare (Carlssons Bokförlag, 2025). I den diskuteras en rad viktiga alternativa betydelser av säkerhet.

 Snäva och traditionella säkerhetsbegrepp fångar inte den bredd av utmaningar vi står inför i dag. Det krävs därför en både en ny begreppsapparat och en uppdaterad verktygslåda med olika instrument, processer och metoder. Det militära instrumentet är praktiskt taget verkningslöst när det gäller att hantera klimathot, epidemier och fattigdom. Det fungerar inte heller mot terrorism eller då stater söker destabilisera sina grannar.

”Dags att skrota försvarsberedningen!”

Nuvarande ordning med en parlamentarisk försvarsberedning är inte särskilt demokratisk och utsattes nyligen för träffsäker kritik i Timbros tidskrift Smedjan av Adam Danieli. Så här beskriver han läget:

Parlamentariska organ för beredning av försvarsfrågor har avlöst varandra. Dagens försvarsberedning är formellt en stående parlamentarisk utredning under Försvarsdepartementet, tillsatt i början av 1990-talet och kontinuerligt verksam för att ta fram underlag till de så kallade försvarsbesluten – de återkommande riksdagsbeslut som slår fast huvudinriktningen för försvarspolitiken. Beredningen består numera av representanter från samtliga riksdagspartier.

Till kommittén är knutet ett sekretariat och ett stort antal experter från det försvarspolitiska toppskiktet. …Och även om vissa analyser och beslut blir offentliga, sker det mesta av arbetet vid sidan av den ordinarie parlamentariska processen.

Argumenten för en speciell ordning för just försvarspolitik – som långa ledtider, sekretess eller frågornas komplicerade natur – avfärdas effektivt av Danieli. I normala utredningar lägger partier och representanter fram sina förslag, argumenterar öppet och tar ansvar. I Försvarsberedningen gäller i stället att partier som de facto tycker radikalt olika i frågor som Nato, internationella samarbeten, värnplikt och ekonomiska ramar förväntas kompromissa fram en gemensam linje. Föreställningen tycks vara att försvarspolitik inte riktigt är politik, utan något annat – och att de vanliga demokratiska grundreglerna därför kan sättas ur spel. ”Det är särskilt illa i en tid då behovet av nytänkande är enormt.”

I Timbro-artikeln noteras att en särskild parlamentarisk grupp första gången inrättades av statsminister Karl Staaff 1919. Det gällde då att stärka de folkvaldas inflytande över militären och mobilisera stöd för hans nedrustningslinje (!). Jag håller med om behovet av demokratisk insyn och öppen debatt. Dessutom vill jag betona att demokratin också kräver ett bredare synfält än det militära, och att många alternativ bör prövas. Kanske skulle Karl Staaff hållit med om detta…

Gamla och nya problem

 Allianser

Under 2025 har USA genom oförankrade och skiftande utspel ställt hela NATO:s identitet och även dess fortsatta existens i fråga. En konstig föreställning som hotar att sätta sig fast är att ”Europa” ganska exakt måste ersätta vad ett (alltmer) ovilligt USA lämnar: räknat i personal, baser och beväpning. Relationen till NATO, liksom det med USA slutna avtalet DCA (omfattande 17 militära baser i Sverige), kräver därför ny uppmärksamhet, som inte bara gäller ”rent militära” angelägenheter. Andra möjligheter behöver diskuteras: ett Euro-NATO, ett reformerat EU, ett nordiskt försvarsförbund, en svensk-finsk allians …

Upprustning

Huvudspåret i den nuvarande försvarsberedningens arbete är utformning och finansiering av det militära försvaret. Upprustning pågår, men Trumps ”beställning” vid Natos toppmöte i juni 2025 om 3,5 eller 5 procent av BNP till försvar kan inte anses som normerande. Den kom från ingenstans och var inte underbyggd av någon taktisk eller strategisk analys. De flesta europeiska länder kommer att helt eller delvis nonchalera detta diktat och koncentrera sig på reella hot och möjligheter. Den höga takten i Europas upprustning har redan skapat köer och flaskhalsar inom vapenindustrin. En snabb militarisering av samhället kan skapa problem som kräver uppmärksamhet. En uppgift för en ny beredning blir att definiera Sveriges militära behov och mål, utforma en försvarsmakt och föreslå vilka anslag som behövs. Inte tvärtom.

Civilt försvar i totalförsvaret

För tio år sedan återinfördes begreppen civilt försvar som en del av totalförsvaret. Försvarsberedningen har behandlat detta och avsatt pengar för bland annat befolkningsskydd och investeringar i infrastruktur. En (ganska komplicerad) organisation har konstruerats, och den ansvariga och samordnande myndigheten MSB har bytt namn till Myndigheten för civilt försvar. Det civila samhället och dess organisationer (CSO) bör få en större och tydligare roll.

En förutsättningslös genomgång bör ske med sikte på demokratisk transparens och fullständighet, med mänsklig säkerhet som princip. Några frågor bör få särskild uppmärksamhet:

• Försörjningsberedskap, bland annat av livsmedel och skogsprodukter.
• Sjukvård och befolkningsskydd i händelse av kärnvapenanfall mot Sverige. Denna fråga har väckts (2017) men sedan kommit bort.
• Vardagsvåld, särskilt mäns våld mot kvinnor, som kan antas öka i ett militariserat samhällsklimat.

Kärnvapen

Kärnvapen är sedan länge avförda ur den svenska arsenalen, men förblir starkt närvarande i våra politiska överväganden. Kärnvapennedrustning har varit en paradgren i svensk utrikespolitik sedan mitten av 1960-talet. Genom Nato-medlemskapet har Sverige ansetts ta eller få skydd under USA:s kärnvapenparaply. Efter vad som sagts om bland annat NATO under 2025 är detta ifrågasatt. I stället aktualiseras franska och eller brittiska kärnvapen som alternativ avskräckning. Även nordiska eller svenska kärnvapen har nämnts i debatten. Sådana frågor är ovana och obehagliga. Sveriges säkerhetsanalys kan dock inte avstå från att ta upp dem.

Förebyggande av väpnad konflikt

Detta är den kanske mest diskuterade och samtidigt mest försummade dimensionen i en modern säkerhetspolitik. För inte så länge sedan togs utomordentligt tydlig politisk ställning. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh lade år 1999 fram ett förslag till ett svenskt handlingsprogram: Att förebygga väpnade konflikter (spridd i vida kretsar som en liten gul broschyr). Detta hade vuxit fram i samverkan med det civila samhällets organisationer och bekräftades av en enig riksdag. Sammanfattningen lyder så här: “Genom detta handlingsprogram vill vi understryka förebyggandets nödvändighet för svensk och internationell politik. Vi behöver främja nya attityder inom internationell diplomati, internationell fredsfrämjande verksamhet och utvecklingssamarbete. Därför måste vi utveckla och skapa nya normer och verktyg. Genom att flytta fokus från senare faser av kriser till de tidiga varningssignalerna kan vi äntligen möjliggöra de nödvändiga tidiga insatserna.”

Sedan dess har erfarenheter samlats och forskning utförts. I en nyligen publicerad studie (Pathways for Peace, FN och Världsbanken 2018) sammanfattas en omfattande analys av förebyggande/prevention så här: Prevention works, saves lives, and is cost-effective, but the incentives to collaborate and act early are lacking. There is an urgent need for more collective solutions at regional, national and local levels.

Förebyggandets olika dimensioner bör nu, på allvar, lyftas upp som ett centralt inslag i svensk säkerhetspolitik och i en kommande beredning/utredning.

Civila motståndsformer

Norge och Nederländerna under andra världskrigets ockupation. Pragvåren 1968: civilt motsånd efter den sovjetiska invasionen. Flera sådana väl dokumenterade exempel finns på hur militär aggression kan mötas inte bara med gerillakrigföring utan med olydnad mot makten. Lärare vägrade ändra sin undervisning, mataffärer stängde för fienden, gatuskyltar byttes ut för att förvilla.

Under senare decennier har tillkommit en omfattande forskning och många praktiska exempel; ofta men inte alltid under benämningen ickevåld.

Med ickevåld som strategi, princip och metod har rörelser drivit ut kolonialmakten i Indien, mobiliserat för svartas rättigheter i USA, störtat diktaturen i Filippinerna, bjudit motstånd mot ideologiskt förtryck i Östeuropa och erövrat makten från en brutal regim i Sydafrika. En värdefull uppdatering i ämnet är en grundbok och handlingsguide: Sådana tankar diskuterades, med tanke på svensk säkerhetspolitik, under 1990-talets slut men ledde inte till några beslut. Nu bör de tas på stort allvar och utredas tillsammans med andra säkerhetspolitiska verktyg.

Klimatet

Det är inte någon tillfällighet att Pentagon, alltså USA:s försvarsmakt, var tidigt ute med egna utredningar så snart klimathotet vetenskapligt hade bekräftats under 1980-talet. Det är lätt att inse att krig, krigsövningar och omfattande rustningar har stora negativa konsekvenser för det globala klimatet. En minst lika oroande tendens är att konflikter kan uppstå genom att bebodda trakter på jorden i ett förändrat klimat inte längre kan försörja sin befolkning: migration kan skapa etniska och ekonomiska motsättningar som lätt eskalerar till väpnad konfrontation.

Om sådana frågor finns numera en växande litteratur. Men problematiken är ännu inte fullt erkänd som en del av säkerhetspolitiskt tänkande. Men nygamla säkerhetsfrågor aktualiseras: fattiga mot rika, drabbade mot utsläppare, befolkning mot storföretag. Deras lösning kräver internationellt samarbete: nationell egoism och kortsiktiga intressen får inte dominera. Försök har gjorts att få regeringar att inse att det finns ett antal synergier mellan den militärt motiverade beredskapen och beredskapen mot ett mera instabilt klimat. Dessa frågor bör få en tydlig plats i en utredning om samhällenas och människornas säkerhet.

”Stakeholders” och ett demokratiskt arbetssätt

 Utmaningarna

De säkerhetspolitiska frågor som nämnts ovan – och det finns naturligtvis fler – kräver expertis, i vissa fall också ny forskning eller avancerad försöksverksamhet. Men lika viktigt är att säkerhetsbrister faktiskt angår många människor: liv och hälsa, fientlig förstörelse och indoktrinering, fortsatt klimatkris, våld i vardagen. Många människor är alltså stakeholders inom väsentliga delar av säkerhetspolitiken. De kan och bör därför ställa krav på att deras intressen, erfarenheter och kompetenser tas till vara. Barn och ungdomar ska leva i framtidens samhälle och är i särskild grad stakeholders. Detta måste tas på största allvar.

Adam Danieli slår i sin artikel fast att beredning enligt den nuvarande modellen ”stärker ett försvarspolitiskt etablissemang på bekostnad av personer med befogad kritik.” Han har rätt även i detta. I en ny utredningsmodell bör de slutna etablissemangen öppnas, och personer och organisationer med andra idéer och ”befogad kritik” bjudas in. 

Expertstöd och utredningspraxis

Många inspel – av experter, organisationer med flera – kommer att behövas. Det förutsätts givetvis att de som är ansvariga inom utredningen förhåller sig rimligt kritiska till underlag som de får in, och att allvarligt menade frågor tas på allvar. Sådana får inte hamna i en ”konklav”, som Danieli varnar för.

Det är därför inte särskilt problematiskt att Försvarsmakten, FOI och FHS förblir huvudleverantörer av underlag gällande den militära delen av försvaret. Men för den nya utredningsmodell som föreslås måste en rad andra kunskapskällor och perspektiv mobiliseras.

Inom universitet och institut finns kompetens och överblick. Om internationella relationer forskas det på flera håll inom akademin. Institutioner för Freds- och konfliktforskning (Uppsala) och Globala studier (Göteborg) bör ges tillfälle att bidra. Utrikespolitiska institutet har förstärkt sin kompetens, inte minst om Ryssland och Kina. Vid FOI forskas om Ryssland som militärmakt (men paradoxalt nog inte alls lika mycket om USA). Nordamerikastudier finner man inom akademin, t ex vid Uppsala universitet.

Kärnvapen har, som nämnts, fått ny aktualitet. En tidigare svensk nedrustningskompetens (från 1960-talet och framåt) håller nu på att återställas vid Alva Myrdal Center (Uppsala Universitet). Kompetens finns också vid FOI och SIPRI. Men även här spelar civilsamhället och CSO en stor roll (Svenska läkare mot kärnvapen, Svenska Pugwash m fl). Vid sidan av en ihärdig opinionsbildning har alternativ kompetens skapats, bland annat genom omfattande kontakter med kolleger och forskningscentra i många länder.

Civilsamhällets organisationer (CSO)

Det civila samhället finns överallt: det är ju där som livet levs. En unikt stark tradition av organisationer (CSO) har spelat stor roll för skapandet av det demokratiska Sverige. Folkrörelser utgör en tredje sektor vid sidan av stat och näringsliv. På en rad punkter (utöver kärnvapen, se ovan) bör CSO ha en tydlig roll både i utredning och verkställighet av svensk säkerhetspolitik.

Flera av de etablerade fredsrörelserna har byggt upp kunnande om bl a vapenexport, konfliktlösning, vänskapliga förbindelser mellan folken och militarismens skadliga verkningar. Dessa rörelser har i många år fått statsbidrag (inte stora, men ändå) för att skapa och förmedla samhällsviktiga kunskaper. Dessa bör komma till användning i en offentlig utredning om säkerhet.

Civilt försvar bör tolkas brett: som befolkningsskydd, försörjningsberedskap, krishantering… och utspelar sig till stor del på lokal nivå. Den översikt som finns på Myndigheten för civilt försvar (f d MSB) hemsida visar att CSO fått en alldeles för marginell roll. Redan i dag samordnar Svenska Röda Korset beredskapen på många platser. En lång rad organisationer har stor potential att hantera uppkommande problem. (Under hösten 2015 skedde en imponerande mobilisering, som klarade av det som efteråt felaktigt beskrivits som en ”invandringskatastrof”.)

Till den breda frågan om civilt försvar hör också jämställdhet: eller i verkligheten och i klartext kvinnors särskilda utsatthet under krig, kris och militarisering. Entydiga forskningsresultat bekräftar dennaDe förfärande erfarenheter som redovisas från pågående krig i Ukraina, Gaza och Somalia är väl kända. Kvinnors utsatthet är inte ett särintresse. Men kvinnoorganisationer och feministiskt inriktade forskare kan ge nödvändiga och unika bidrag till utformningen av vår säkerhetspolitik.

Miljöorganisationerna i vårt land är väl utbyggda och kompetenta, med förankringar inom forskningen. Frågor relaterade till klimatförändringar och miljö är, som nämnts ovan, ännu inte fullt ut erkända som säkerhetsproblem. Engagerade CSO kan hjälpa till att de blir det.

Överblick för att balansera resurser och anslag

Betoningen i denna uppsats har legat på det demokratiska imperativet och vikten av ett brett säkerhetsbegrepp. Den föreslagna ordningen kommer att medföra en ytterligare fördel, nämligen att de olika statliga anslagen inom säkerhetspolitiken blir tydliga samtidigt. De kan redovisas och jämföras.

Anslaget till militärt försvar (Försvarsmakten) kommer under överskådlig tid att vara det största i kronor räknat. Jag har länge förespråkat en annan balans mellan militära och andra anslag inom säkerhetspolitiken. Med den föreslagna ordningen blir det lättare att se om en sådan tyngdpunktsförskjutning är motiverad.

Förslaget

 En Säkerhetsberedning inrättas som ersätter den existerande Försvarsberedningen. Liksom denna bör den ha full parlamentarisk representation. Ordföranden bör stå fri från partipolitiken. Några personer med erfarenhet från t ex näringsliv, den fackliga rörelsen och folkrörelsevärlden bör ingå i beredningen. Modellen förutsätter att beredningen inbjuder en bred krets av experter och stakeholders att bidra till arbetet. Den demokratiska ambitionen ska vara mycket tydlig. Utredandet kan kompletteras med offentliga hearings, delrapporter för bred spridning, inbjudan till allmänheten att sända in förslag och kommentarer. Beredningens huvudbetänkande, liksom eventuella större delbetänkanden, ska givetvis remissbehandlas enligt den goda – men något tungrodda – svenska traditionen.

Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring