Krönika Gabriella Ahlström ser ett samband mellan Kafkapaviljongen och samtidens politiska debatt.
Lyckliga gånger händer det att en roman griper tag på ett sådant sätt att vardagen nästan suddas ut och försvinner. Själv förknippar jag läsupplevelser av det här slaget främst med mina yngre år.
När det nu sker påminns jag om något jag inte visste hur mycket jag saknat.
Men Tony Samuelssons ”Kafkapaviljongen” från 2014 tar verkligen andan ur mig. Under en veckas tid skjuter jag upp både det ena och det andra för att inte behöva tvingas avbryta läsningen. När livet utanför ändå gör sig påmint filtreras det ofrånkomligen genom bokens berättelse.
Sättet som händelserna i boken sammanfaller med samtidens tillstånd är dessutom slående. Som om vi själva är försjunkna i samma världsfrånvända slummer, då och då skakade av oroväckande tecken på att något går åt fel håll, men osäkra på vad vi ska göra med informationen.
Sverige på Nazitysklands sida
Till det yttre är det här en tegelsten som vilar mellan Samuelssons ”Jag var en arier” från 2009 och ”Kungen av Nostratien” som för två år sedan belönades med Augustpriset. Liksom i systerromanen ”Jag var en arier” är utgångspunkten den kontrafaktiska historieskrivningen: Hitler-Tyskland har gått segrande ur andra världskriget.
Sverige har villigt anslutit sig till det nazistiska storriket Germanien där Albert Speer härskar som ny Führer.
Judarna har deporterats till okända kolonier bortom Ural och svenskarna har anpassat sig till en vardag präglad av historisk glömska och fascistiska ideal.
Berättarjaget, författaren Sigge Eriksson, är under fyrtiotalet en del av det civila motståndet men efter ett udda fängelsestraff på den så kallade ”Kafkapaviljongen” tvingas han till avbön och ansluter sig till nazirörelsen. Så småningom klättrar han ända upp till toppen av den kulturpolitiska parnassen, främjande en ofarlig litteratur utan udd och laddning. Böcker ska dämpa och lugna, inte framkalla nya tankar och farliga känslor. Samtidigt dras han med uppblossande inre tvivel om systemets rimlighet. Inte minst efter att han börjat se tecken på ett motstånd på frammarsch. Är det för sent att byta sida ännu en gång? Att på ålderns begynnande höst ansluta sig till kampen han en gång förde som ung?
En bägare som svämmat över
Även om de kontrafaktiska detaljerna är kittlande kusliga är det i psykologin och den trovärdiga gestaltningen av anpassning och tusen nyanser av kappvändande som romanens mesta styrka ligger. Skildringen av en internalisering av nazistiska ideal, så effektiv att inte bara åsikter utan också utseenden framkallar omedelbara känslor av avsky och äckel.
Det är också i beskrivningen av kollektiva svängningar som samtiden blir plågsamt igenkännbar.
Vår benägenhet att vänja oss vid långsamma gränsförflyttningar tills någon påpekar det orimliga. Och inte sällan när det är för sent.
Som nu, när allt fler röster börjar höjas mot tonårsutvisningarna, och till och med Tidöpartierna kommit överens om ett tillfälligt stopp. Såväl debattörer, forskare och politiker får det att låta som något blivit fel, resultatet av något missat finstilt i innehållsförteckningen; men sannare vore att likna det vid en bägare som svämmat över.
Alltför många har redan fått betala priset för de nya skärpta reglerna kring humanitära skäl och familjeanknytning, något som bland annat innebär att du som artonåring inte längre räknas som en del av familjen. Likt systrarna Darya och Donya, ensamma utvisade till Iran förra året, trots påbörjad sjuksköterskeutbildning i Göteborg. Förra helgen vädjade de desperat om hjälp innan nätet stängdes ner på grund av krigsutbrottet.
Inga avtryck i nyhetsmedierna
”Det var inte det här jag tänkte mig när jag röstade för ’ordning och reda’ i migrationspolitiken”, skrev författaren och debattören Ann Heberlein nyligen i en krönika i Expressen. Samma Heberlein som för några år sedan gjorde begreppet ”godhetsknarkare” synonymt med viljan att hjälpa främlingar.
Men uppenbarligen känns det annorlunda nu.
En allmän omsvängning sägs vara på gång, inte minst eftersom de som reagerar är sådana som är vana att bli lyssnade på. Vilket inte betyder att det saknats konsekvent motstånd från annat håll. Varje onsdag klockan fyra, oavsett väder och tillfälliga vindar, samlas sedan sex år tillbaka ett tiotal kvinnor på Riksbron i Stockholm för att protestera mot migrationslagstiftningen.
I nyhetsmedierna har deras närvaro inte lämnat några avtryck alls. Däremot har de flera systrar och bröder i Samuelssons ”Kafkapaviljongen”. Människor som fortsätter att stå kvar, också efter att alla andra fallit undan. Som likt kvinnorna på bron fortsätter vaka över det mänskliga, eftersom det krävs att någon gör det. Utan en sådan djärvhet ingen framtid att se fram emot. Eller för den delen några berättelser att förlora sig i.
Gabriella Ahlström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
