Vi straffar de som håller oss friska

Krönika I debatten om karensdag finns en ton att människor egentligen bara är lata, skriver Sara Benabdellah.

När magsjuka går på ett äldreboende gör personalen allt i sin makt för att stoppa smittan.
Basala hygienrutiner skärps, skydd tas fram, alla är på sin vakt. Ändå vet vi hur det brukar sluta. Smittan tar sig igenom. Och plötsligt står du där själv. Illamående och yr. 

Du måste gå hem från jobbet. Inte bara med dåligt samvete över kollegorna som blir kvar, utan med ett karensavdrag på lönen. 

Ett avdrag som motsvarar 20 procent av en genomsnittlig veckas sjuklön. I praktiken ofta hela första arbetsdagen. 

Du arbetar i en miljö där smittan cirkulerar, där riskerna är uppenbara. Men när du blir sjuk är det du själv som får betala. 

Argumentet om ”måndagssjuka”

Det finns en ton i debatten om karensavdraget som är svår att ta in. En ton av misstänksamhet. Av överlägsenhet. Som om människor som jobbar, sliter och håller samhället uppe egentligen bara väntar på en chans att smita. 

Argumentet om ”måndagssjuka” dyker alltid upp. Det sägs att om karensavdraget tas bort kommer människor att ”känna efter” för mycket. Sjukskriva sig lite lättare, ta ledigt efter helgen. Det är ett argument som säger mer än vad man tror. Att tilliten till arbetare inte finns. 

Att undersköterskan, byggnadsarbetaren, kassörskan och lärarassistenten i grunden inte vill jobba. Att det bara är hotet om en tommare plånbok som håller dem på tårna. 

Det är inte bara fel. Det är förolämpande. 

För den som har god lön och en buffert kan karensavdraget vara en irritation. För den som lever från lön till lön är det en örfil. Det är elräkningen som skjuts upp. Det är matkassen som krymper. Det är den timanställda undersköterskan som måste avstå kvällspasset och förlora hundralappar. Det är den unga kassörskan som tvingas fundera över hur hon ska betala hyran. För höginkomsttagaren med trygg tjänstepension är smällen knappt märkbar. För den som lever från lön till lön kan varje sjukdag betyda månader av stress och oro. 

Och ändå är det just dessa människor som misstänkliggörs. 

Försökte göra allt rätt

Under pandemin ersattes karensavdraget tillfälligt av staten. Uppmaningen var tydlig. Man skulle stanna hemma vid symptom. Ta ansvar. Och människor gjorde just det. Samhället kollapsade inte av någon epidemi av ”måndagssjuka”. De flesta gjorde vad de alltid gjort och försökte göra allting rätt. 

Det finns människor som utnyttjar systemet. Det har det alltid funnits och kommer förmodligen alltid finnas. Men politik kan inte byggas på misstanken att majoriteten är oärlig. 

Ett samhälle som utgår från misstro får just det tillbaka. Kyla, misstänksamhet, ett vi och dem. 

Men det som känns som mest är signalen att de som städar våra sjukhus, kör våra bussar och tar hand om våra äldre inte anses vara kapabla att avgöra när de är sjuka. Att de måste ”känna av” ekonomiskt för att hållas disciplinerade. 

Klarar politiken av att visa tillit?

Men vad händer när människor tvingas välja mellan hälsa och hyra? När de går sjuka till jobbet för att ekonomin inte tillåter något annat? När smitta sprids för att ekonomin inte går ihop? När vårdtagare blir sjuka för att personalen inte kan stanna hemma?

Arbetare vet exakt vad karensavdraget är. De vet det när lönebeskedet kommer, De vet det när pengarna inte räcker till. De vet det när de står där med feber och räknar kronor. De behöver ingen nationalekonom som förklarar. De vet. 

Frågan är inte om människor kan hantera frihet. Frågan är om politiken klarar av att visa tillit. 

För ett samhälle byggs inte starkare genom misstänksamhet. Det byggs genom respekt, empati och tilltro. Och just nu är det inte arbetare som brister i ansvar, det är de som vägrar lita på dem. 

Sara Benabdellah