Politikerna måste överge incitamentspolitiken där marknadslogiken inte fungerar.
Under lång tid har en av politikens främsta väg till förändring varit att använda ekonomiska styrmedel. I stället för regler och samhälleliga lösningar som människor kan följa bygger man in ekonomiska incitament och hoppas att människor därigenom ska förändra sitt beteende.
Ibland går det bra, men bland dem som hamnar i kläm som en effekt av de ekonomiska styrmedlen kan konsekvenserna bli stora och missnöjet växer.
Helt irrationellt av kvinnorna
Vi ser det på en rad områden. När det gäller pensioner får kvinnor ut en bråkdel av sina mäns pension bara för att de tagit ett större ansvar för familjen och inte lönearbetat i samma utsträckning som sina män. Helt irrationellt av kvinnorna i ekonomisk mening, för det borde de väl ändå ha tänkt på: om jag tar det här ansvaret nu kommer jag ha en sämre pension som troligen gör att jag senare i livet står i ekonomisk beroendeställning till min man.
Förstås ett orimligt krav på enskilda individer när normen i samhället säger något helt annat än att dela lika.
En liknande problematik finns på bostadssidan: år efter år har bostadspriserna stigit. Enligt trångsynta men renläriga marknadsliberaler borde byggandet ta fart och bostadsbristen snart vara ett minne blott. Men det finns massor av skäl till varför bostadsbristen på många håll består. Vi kan inte bygga hur mycket som helst överallt. Det tar dessutom tid att bygga och vi vill ha utrymme för annat än bara bostäder. Ändå tillåter vi bristen på bostäder att motivera högre priser och andrahandshyror trots en ytterst marginell påverkan på byggandet.
Konsekvensen högre elräkning
Senast i raden av incitamentspolitik som skapar frustration är de så kallade effektavgifterna. Sveriges elkonsumtion följer tydliga mönster med toppar då många använder el och dalar då förbrukningen är betydligt lägre. Det sliter på elnätet och man skulle helst vilja jämna ut elförbrukningen. Här kommer effektavgifterna in: den som gör av med mycket el under en kortare period beläggs med en särskild avgift, vilket ska stimulera och uppmuntra till en mer jämn elförbrukning. Problemet är att många inte förstår hur avgifterna beräknas och dessutom sällan har möjlighet att planera sin förbrukning. Konsekvensen blir en högre elräkning för villaägare som de inte vet hur de kan påverka.
Incitamentspolitik kan fungera väldigt bra om det sker på välfungerande marknader. Men det vänner till den fria marknaden ofta glömmer (eller förbiser), det är att den ekonomiska teori som underbygger deras ideologi bygger på antaganden som mycket sällan uppfylls. På den perfekta marknaden har alla tillgång till all information, det finns jämförbara alternativ och du kan avvara varan eller tjänsten.
Oerhörd frustration
I många fall där incitamentspolitiken ändå fått råda är verkligheten inte så enkel. På elnätet råder monopol och lampan ska gärna kunna tändas alla dygnets timmar. I föräldraskapet blandas vardagspussel, karriärmöjligheter och samhällets förväntningar i en svår ekvation. Står du utan bostad kommer du betala det som krävs för tak över huvudet, och ingenting garanterar att bostadsutbudet ökar.
Att bli ekonomiskt straffad utan att man förstår varför, det skapar oerhörd frustration och för vissa närmast en Kafkastämning. Men vi kan uppnå politiska mål på andra sätt. Det går att bygga elnät som klarar av vår konsumtion, det går att kvotera föräldradagar eller se till att det åtminstone är full avsättning till pension vid föräldraledighet, och vi kan driva en bostadspolitik för fler bostäder utan att människor tvingas ska lägga stora delar av sin inkomst på boendeutgifter.
Vilgot Österlund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
