Även de ukrainska flyktingarna får betala priset för den strama migrationspolitiken.
Redan dagen efter att Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina för fyra år sedan började ukrainska tågstationer fyllas med människor på flykt. En resväska i ena handen, ett barn i den andra, en hastigt packad skolryggsäck, ett hårt tag om ett älskat gosedjur.
Många ukrainare fick fly på nytt, för kriget började ju inte då, i februari 2022, utan med Rysslands invasion och folkrättsvidriga ockupation av Krim och de ryskstödda separatisternas anfall på Donetsk och Luhansk för tolv år sedan.
Sedan den fullskaliga invasionen inleddes tvingades miljontals människor att ta sig ut ur Ukraina, i de största flyktingrörelserna inom Europa på nästan 80 år.
De dagarna i februari splittrades tiotusentals familjer. Pappa, farbror, storebror måste stanna kvar i Ukraina, bege sig åt andra hållet, mot fronten.
Det var dagar av oro, förtvivlan, sorg.
Miraklet i EU
Samtidigt skedde något av ett mirakel: EU bestämde sig för att öppna sina gränser för de flyende. Festung Europa fällde ner vindbryggan och släppte in de ukrainska flyktingarna. Det Europeiska rådets beslut att tillämpa massflyktsdirektivet var en enastående humanitär insats.
Enligt massflyktsdirektivet fick de ukrainska flyktingarna rätt att röra sig fritt inom EU, rätt att arbeta och gå i skolan.
Den svenska insatsen för Ukraina är betydelsefull. Omfattande leveranser av vapen och ammunition, personal från Försvarsmakten som utbildat sina ukrainska motsvarigheter, miljardstort bistånd. Dessutom: folkrörelsernas stöd, med fackförbundens solidaritet i spetsen, och lika kreativa som generösa insatser från frivilligorganisationer.
Men mot de ukrainska flyktingarna har vi ärligt talat varit snåla. Som samhälle. Ogina, ogästvänliga. När Nordiska rådets forskningsorgan Nordregio häromåret jämförde de nordiska länderna var Sverige sämst i klassen.
Trots att vår erfarenhet från flyktingsituationen 2015 ju var att vi visst hade råd. Som Tony Johansson och Peo Hansen påpekar: flyktingmottagande ledde inte till budgetunderskott. Tvärtom blev det överskott från 2015 fram till 2018, under hela perioden av ökade flyktingutgifter. De citerar Magdalena Andersson som 2017 konstaterade att ”vi har inte lånat en enda krona för att finansiera flyktingkrisen, utan vi har betalat av på statsskulden under hela den här mandatperioden”. Arbetslösheten ökade inte heller, den föll.
Många valde bort Sverige
Det berodde på att den underinvesterade svenska ekonomin stimulerades av de investeringar som gjordes i mottagandet och integrationen av de människor som kom till Sverige.
Men när ukrainarna kom kastade vi de erfarenheterna över bord och tog emot flyktingarna från Mariupol och Odessa med armbågen: så snålt som möjligt.
De ukrainska flyktingarna fick samma ersättning som asylsökande, 71 kronor om dagen, en ersättning som var tänkt att ges i några veckor eller månader, inte i år. Och som inte har höjts sedan 1994.
Det innebär att många valde bort Sverige.
I dag har 47 800 ukrainare fått uppehållstillstånd i Sverige enligt EU:s massflyktsdirektiv. Enligt UNHCR:s data har Österrike tagit emot dubbelt så många flyktingar från Ukraina, Irland som rent geografiskt ligger så mycket längre bort har tagit emot 120 000. Vårt grannland Norge, med hälften så stor befolkning som Sverige, 85 280. Finland: 78 380.
Det smärtar.
Men det är inte för sent att förbättra de ukrainska flyktingarnas livsvillkor i Sverige.
Band som förenar oss
Se till att de som kommer får möjlighet att påbörja etableringsinsatser direkt. Det ger en ersättning på 300 kronor, det är fortfarande lite, men mindre orimligt än 71 kronor.
Säkerställ att de barn som växer upp här kan vara trygga med att de får stanna, om de vill. De som just nu kallas till Migrationsverkets kontor för att förlänga sina uppehållstillstånd får tillstånd i ett år till den 4 mars 2027. Om säkerhetsläget i Ukraina förbättras så mycket att EU beslutar att massflyktsdirektivet ska upphöra före 4 mars 2027, då ”kommer Migrationsverket att återkalla ditt tillstånd”. Obönhörligen. Det finns idag ingen förberedelse för att förhindra att familjer splittras, att människor måste lämna ett par månader innan studenten eller precis innan de kan ta examen. Situationen känns igen, det som drabbar andra som sökt skydd och en framtid i Sverige, drabbar också de ukrainska flyktingarna.
När människor rör sig över gränser uppstår det som migrationsforskningen kallar transnationella band. De banden förenar oss, nu och långt in i framtiden.
Vad vill vi att de ukrainska flyktingbarnen ska förknippa med Sverige? Att mamma inte kunde jobba för att de svenska myndigheterna inte tillät henne att öppna ett bankkonto?
Att storasyster inte kunde läsa vidare på universitet som hon drömt om, för att ukrainska flyktingar inte kunde få det som andra i den svenska gymnasieklassen kunde ta för givet: studiebidrag och CSN-lån, studentlägenhet? Flera år utan julklappar och födelsedagspresenter, för hur långt räcker 71 kronor om dagen?
Kriget måste ta slut
En dag kommer de ukrainare som lever i andra länder vara helt avgörande för återuppbyggandet av Ukraina. Hon med ingenjörsexamen från Chalmers kommer att bygga upp broarna, han som gått bygg- och anläggning på gymnasiet blir oumbärlig när bostadshusen ska byggas upp igen. En som återvänder med en treårig utbildning till förskollärare kommer att kunna ge trygghet till de barn som växer upp i ruinerna.
De ukrainska flyktingarna kommer också bidra genom att skicka hem pengar. På global nivå är remitteringar, pengar som migranter skickar till sina hemländer, mer än dubbelt så stora summor som det internationella biståndet.
I dag går pengaströmmarna åt fel håll. Hjärtskärande vittnesmål om hur ukrainska familjer som lever på 71 kronor om dagen får vardagen att gå ihop genom att pappa skickar pengar från Ukraina, han har lyckats lägga undan från sin soldatlön, det skickar han till sin familj, från fronten i Ukraina till en Stockholmsförort.
Där på den iskalla perrongen, i februari 2022: ett snabbt farväl genom tågfönstret. Ord som flyktingar utväxlat med varandra i alla tider: vi ses snart igen, det här kommer snart att vara över.
Det är fyra år sedan, och vi vill alla att kriget ska ta slut idag.
Men så länge det pågår har vi en skyldighet att vara en trygg och välkomnande plats för de som har tvingats fly, för de ukrainare som gjort Sverige till sitt andra hem.
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
