Sverker Sörlin svarar Per Sundgren på dennes kritik av historieskrivningen i Kulturens värde.
Per Sundgren har invändningar mot mitt sätt att skildra Arthur Engberg. Jag tycker på sätt och vis att de är befogade.
Jag delar inte Engbergs visionslösa och traditionella syn på skolfrågorna och jag har reservationer inför hans konventionella hierarkisering av olika kulturyttringar. Därför diskuterade jag heller inte dessa sidor av hans åsiktspanorama. Det borde jag kanske ha gjort.
Jag uppehöll mig tvärtom vid saker i hans gärning som kulturpolitiker som jag tycker framstår som mer intressanta och som kontrasterar mot senare tiders politik. Det gäller just värden. Även om en del går att ifrågasätta i förhållande till progressiva värderingar i vår egen tid, så framstår Engberg ändå som en besjälad och visionär förespråkare för en kultur som förtjänar en hög och central plats i samhället och bland medborgarna.
Jag tycker om det.
Dåtidens kulturbegrepp var vidare
Engberg trodde på kulturens kraft och han ville att så många som möjligt skulle få ta del av kultur. Det är tankar som lever kvar som en begreppslig artefakt i begrepp som ”kulturell välfärd”, men som inte längre verkar ha någon särskilt stark ställning i den politiska verkligheten. Det är synd. Det är av sådana skäl som jag valde att uppmärksamma Engberg, just för att han verkligen ville att kulturen skulle vara något som hade ett stort, högt, närmast heligt värde. Och att han ställde sig upp mitt på torget, och mitt i riksdagens plenisal, och sade just detta, med klingande vältalighet, som inte bör betraktas som ett lyte.
Jag är också obenägen att välja. Mellan å ena sidan till exempel en skola för alla i syfte att skapa likvärdiga livschanser, också för alla. Och å andra sidan en hög föreställning om kulturen som en enastående livgivare och meningsskapare för enskilda människor. Jag tror att båda är möjliga samtidigt. I diskussionen av min bok har det förekommit nästan motsatt tolkning till den som Per Sundgren framför. En och annan har sagt att jag beskriver den moderna kulturpolitiken sedan 1970-talet som en finmöbel och att jag skulle tycka att hela denna politik var missriktad. Det är en övertolkning.
Jag försöker egentligen mest av allt att göra en sak i denna bok, och det är att förklara att vi helt och hållet missförstått kulturens politiska betydelse. Per Sundgren tycker att jag blandar in för mycket när jag diskuterar 1900-talets debatter om kulturen: sociala frågor, miljö, samhällsplanering. Men det är inte jag som blandar in dem. Så var det. Dåtidens kulturbegrepp var mycket bredare, och med dagens smalare kulturförståelse kan vi inte ens se att kulturen var ett mer omfattande fenomen.
Jag vill att vi ska kunna se denna större kultur, inse att det var möjligt att tänka så. Och tänka att kulturens, och demokratins, idé var att verka för att förbättra samhället och medborgarnas liv på alla dessa områden. Och att skapandets högsta frukter skulle tillmätas värde i detta samhälle och i dessa människors liv.
Jag gör detta inte för att jag tror att det går att återskapa en situation där kulturpolitiken ska ha ett slags överhöghet över andra politikområden. Utan för att påminna om hur dessa värden devalverats. Miljödepartementet lades ju nyligen ned av den sittande regeringen. En dag kanske någon tar bort kulturdepartementet också och säger att frågorna behandlas í en Division för det svenska kulturarvet, knuten till försvarsdepartementet?
Kulturen förlorar på det sättet att tänka
Min kritik utspelas på kulturens område, men den handlar till sin kärna om en kritik av hur effektivisering på alla områden har kommit att bli det överordnade värdet. En av de största förlorarna på detta sätt att tänka är kulturen.
Om ingen försöker beskriva och artikulera kulturens värde så kommer dess plats i samhället, och i statsbudgeten, inte att gå att försvara. Som historiker kan Per Sundgren säkert leva sig in i att historieskrivningen kan vara en metod att få kontakt med tankar och idéer som kan hjälpa oss att förstå vårt nuvarande predikament.
Min bok bygger huvudsakligen på sådana implicita analogier och kontrasteringar. Och vad jag då tycker mig se är hur kultur och folkbildning befann sig i en långsiktig progression under stora delar av 1900-talet. Man kan diskutera detaljerna, men kulturfrågorna drog till sig visionär kraft och utopisk energi. Folkbildning och kultur expanderade, argumenten vilade ytterst på att de hade en hög värdering.
Och Per Sundgren har rätt, det gick att se en nytta med kulturen och bildningen. Jag vägrar på nytt att välja. Det måste vara rätt av ett samhälle att ge sina framstående konstnärer ekonomiskt underlag att bedriva sitt nyttiga samhällsarbete med armlängds avstånd från styrande politiska krafter. Och samtidigt säga att bildning för alla gör hela samhället bättre.
Jag kanske borde ha nämnt, som Sundgren, att idrott, spel och lek kan ge lika goda hälsoeffekter som opera och konst (rentav bättre…). Vad de har gemensamt är att de för människor samman. Jag tror att man kan beskriva kultur som framförallt ett omsorgsarbete, och att denna omsorg mellan oss i samhället är det som skänker dessa favörer.
Vad betyder detta värde?
Jag vill dock invända mot Sundgren på en punkt. Hans första mening. ”Har kulturen ett värde?” Han påstår att det är den frågan som fått mig att skriva min bok. Jag hade inte behövt inte skriva en enda rad för att svara på den frågan, och mitt svar är ja! Det visste vi väl alla, att kulturen har något slags värde.
Jag ville mer, nämligen försöka förstå vad detta ”ja” betyder. Och efter att ha levt ett liv med och i och för kultur, och i hög grad också folkbildning, så var jag positivt förvånad över att jag hade så pass mycket nytt att upptäcka genom att skriva denna bok. Och min huvudupptäckt är att kulturens värde på samhällsnivå är ojämförligt mycket större än vad den statliga kulturbudgeten representerar. Den är bara en aspekt av vad kulturen är som samhällelig gemensam egendom. Vår kultur är det som håller samhället samman och gör samhället till vad det är.
Winston Churchill var konservativ, men det hindrar inte att jag tycker att han hade en del bra idéer (precis som Arthur Engberg, de hade en del gemensamt, faktiskt). Churchill hade en bra idé när han sade i ett tal 1938 att ”Den skall det gå illa för som inte förmår betrakta konsterna med den respekt och vördnad som de förtjänar.” Jag ser inte att det är vad politiken gör i Sverige.
Få försöker numera med sitt tal och sina gärningar föra konsten upp till högre nivåer, som exempelvis ännu Olof Palme kunde göra. Han kallade Sverige för en studiecirkeldemokrati. Det är en vacker bild av demokratin, att medborgarna kommer samman. Sundgren skriver det själv: Kulturen behövs som ”en demokratisk kraft, som behövs, inte minst nu, när auktoritära krafter växer sig allt starkare”. Han har alldeles rätt. Och han säger att det är lätt att hålla med mig när jag framför sådana tankar.
Och därmed har han på sätt och vis på egen hand bemött ännu en invändning: att jag skulle vara emot nyttan och ensidigt betona kulturens egenvärde. Men jag skulle inte vilja stanna vid nytta, som kultur har för välbefinnande och självkänsla och den känsla av trygghet och det underbara med alla associationsmöjligheter som bildning och kunskap ger. För den verkliga nyttan har just att göra med hur kultur och bildning kan knytas till samhället som gemensamt projekt och vår dyraste egendom.
Måste ompröva vår syn
Vi har inte behövt tänka på det under lång tid. Eller så trodde vi. Men de politiska konvulsioner som Europa, världen och även Sverige nu går igenom gör det nödvändigt att ompröva vår ganska lättfärdiga syn på kultur och bildning. Vi behöver dem. Fler och fler inser det. Kanske är det också därför som vi har detta meningsutbyte, Per Sundgren och jag, och därför som det kommer ut flera böcker just nu om makt och värde hos kultur och konst.
Kulturen betyder något för att den har värde och för att den säger något om vad vi vill som samhälle. Kultur och bildning är inga impregneringsmedel mot skadliga tankar som man kan köpa billigt över disk. De är ett aldrig avstannande arbete för att hjälpa våra sköra samhällen att gå upprätt. Vi bör ge dem ”den respekt och vördnad som de förtjänar”. Det gör vi inte med nuvarande politik.
Per Sundgren tycker att jag är vag och att jag borde ha varit tydligare i mina förslag om hur vi tar frågan vidare. ”Några konkreta förslag ges inte.” Det stämmer inte riktigt. Jag ger några antydningar om i vilka banor vi bör tänka i slutkapitlet. Jag pläderar för en djupare integration mellan kultur/bildning och utbildningssystemet, från förskola till högskola. Jag pekar på behovet av ett nytt bildningsinnehåll knutet till en förändrad världsbild kring begrepp som antropocen. Även i övrigt dyker det upp förslag för den som har ögonen med sig.
På sidan 69 skriver jag: ”Vi behöver en idé om den kollektiva nyttan av kulturellt arbete och kulturella kompetenser och hur också dessa ska ses som legitima, framåtsyftande investeringsobjekt”. För tror man att kultur och bildning har genuint samhällsbyggande funktioner av största värde (där är ordet igen), så vårdar man sig om dem. Vård kostar, i engagemang, men också i form av, ja, det måste sägas: pengar.
Men huvudsakligen lämnar jag det till andra att tänka på. Medborgare och politiker. Boken är till för att hjälpa dem, oss alla, att tänka stort och inse vilka dyra värden kulturen handlar om.
Sverker Sörlin
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
