Krönika På kort tid har två generaldirektörer kritiserat förhållandena inom vård- och omsorgssektorn. Arbetsmiljön beskrivs som ovärdig under lång tid, men trots kritiken händer inget, är deras väldigt tydliga budskap.
Före jul, i slutet av november var det Arbetsmiljöverkets generaldirektör Lars Lööw som i en debattartikel i Dagens Nyheter beskrev förhållandena i svensk vård som ovärdiga.
Då riktade han sig visserligen också mot privat sektor. Men fokus var arbetsmiljö och arbetsförhållanden i vård- och omsorgssektorn.
Och trots att förhållanden varit kända under lång tid händer inget, konstaterade han. Inte oväntat fick artikeln kritik av företrädare för Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.
Arbetsmiljöverket målar med alltför mörka pendelsdrag, ansåg de.
Psykisk ohälsa på hög nivå
För två veckor sedan var det dags igen. Försäkringskassan presenterade en årlig rapport om sjukskrivningarna. Den visar att den psykiska ohälsan fortsatt ligger på en hög nivå och främst inom vård, skola och omsorg, något generaldirektör Nils Öberg beskriver som anmärkningsvärt.
Enligt rapporten var i 92 100 personer sjukskrivna för psykiatriska diagnoser i september 2025. Jämfört med 2019 var det en ökning med 11 procent.
Högst är sjukfrånvaron i kvinnodominerade så kallade kontaktyrken inom omsorg, vård och skola. Under det senaste året har visserligen en minskning skett med 3 procent. Men det handlar inte om ett trendbrott utan en tillfällig dipp, enligt Nils Öberg.
Många av sjukskrivningarna hade varit möjliga att undvika. Med drägligare arbetsvillkor – mindre stress, bättre bemanning och tydligare ansvar skulle färre vara sjukskrivna. Men för att åstadkomma detta krävs stora satsningar, mer resurser och en långsiktig uthållighet av de offentliga arbetsgivarna, konstaterar han.
Inga nyheter för de anställda
Det tydliga budskapet från honom och Lars Lööw är att den nuvarande utvecklingen är ohållbar. Att förhållandena i vård, skola och omsorg inte tycks förbättras utan i stället går åt fel håll år efter år måste få ett slut, är deras gemensamma budskap – inte minst för att sjukrivningarna kostar pengar som skulle kunna användas till bättre arbetsmiljö.
För anställda och deras fackliga organisationer är innehållet i Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans rapporter och budskapet från generaldirektörerna inte några nyheter.
Kampen för en bättre arbetsmiljö inom vård, skola och omsorg har pågått i decennier. Kraven har handlat om allt från bättre bemanning, mer långsiktig schemaläggning, mer inflytande, tydligare ledarskap och fler utvecklingsmöjligheter.
Flera fackförbund har till och med krävt kriskommissioner om läget i vården. Men ytterst få förbättringar har skett – i stället har de ekonomiska ramarna försämrats.
Något som anses ha bidragit till den försämrade arbetsmiljön inom omsorgssektorn är den så kallade minutstyrningen som fick sitt genombrott för många år sedan.
Ohållbar tidspress
Den innebär att kommunen bestämmer exakt hur lång tid olika insatser får ta – i minuter i hemtjänsten. En tjänsteman har alltså avgjort insatsens längd hos respektive vårdtagare. Men tidsramarna är ofta snäva och personalen tvingas rusa från den ena vårdtagaren till den andra – oavsett behov. Det har lett till en ohållbar tidspress som inte ens ger utrymme för toalettbesök. Stressen har därför ökat liksom kritiken av modellen.
I dag har många kommuner frångått minutstyrningen, men den används fortfarande, enligt en rapport från Socialstyrelsen. Av beställare i kommunen hävdade 24 procent att de hade en stark tidsstyrning av arbetsinsatserna. Facken, inte minst Kommunal, har i många år kämpat för att slopa det här sättet att planera arbetet. Och nu anser också SKR att den ska bort. När SKR:s ordförande Anders Henriksson, (S) deltog i Ekots Lördagsintervju för några veckor sedan hävdade han att den ska försvinna. Men någon brådska verkar han inte ha – minutstyrningen skulle lämnas steg för steg, var beskedet. Hur lång tid det ska ta var oklart.
Med tanke på de utmaningar som inte minst vård- och omsorgssektorn står inför borde SKR och arbetsgivarna i kommuner och regioner ha mer bråttom. Stor brist på arbetskraft väntar när befolkningen åldras, samtidigt som många slutar eller blir sjukskrivna på grund av arbetsmiljön.
Frågan är vilken typ av larmrapport som behövs för konkreta åtgärder sätts in som vänder utvecklingen i sektorn?
Anna Danielsson Öberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
